för naturens skull

Igår (29.4.) var jag på klimatmarschen i Stockholm (Peoples Climate March, ett referat finns här) som gick från Norra Latin (där det hölls en del tal och spelades musik och sjöngs) till Norrmalmstorget. Vi var 2000-3000 pers (min gissning), avgjort färre än förra marschen kring klimatkonferensen i Paris 2015 (då var det kring 4000, men borde det inte bli fler med tiden, allteftersom klimatet blir varmare? Klimatet har ju förvärrats sedan denna marsch)

 

Det var en mäktig upplevelse. Jag var utklädd till isbjörn, som Greenpeace-volontär, och gick långt framme i marschen och smågrät bakom masken medan jag vandrade (i början), så heligt kändes det att få vara med om något sånt här (grät jag inte också över folkets förstockelse, och över att det alls behövdes en sådan här marsch?). Det är sånt här som verkligen betyder något, som verkligen gör skillnad. Att får vara med och göra folk uppmärksamma på klimatförändringarna, vår tids stora ödesfråga. Jag och min flickvän Titti har jobbat mycket med att inbjuda folk till klimatmarschen, som Greenpeacevolontärer, vi har delat ut ett hundratal flygblad och satt upp många affischer. Vi var även två gånger på Greenpeaces verkstad i Orminge (Nacka) och målade banderoller och hjälpte till med annat. Många av de stora banderollerna på marschen gjordes just i Greenpeaces verkstad, de har avancerad utrustning för att göra banderoller. På den banderoll som hölls uppe främst i marschen, stod det "Tillsammans för en hållbar framtid". 

 

Talen på Norra Latins skolgård var fina. Särskilt meteorologen Pär Holmgrens tal var fint och viktigt, han berättade om vår koldioxidbudget (dvs. hur mycket vi får släppa ut) för tvågradersmålet, som är skrämmande liten. 25 % av budgeten har använts bara på 6 år (jag håller däremot med klimatforskaren David Wasdell med flera, som menar att vår koldioxidbudget för tvågradersmålet är "redan massivt överspenderad"). Greenpeace skrev 2016 att Sveriges koldioxidbudget kan ta slut om sju år. Alltså i år har vi bara sex år kvar. Koldioxidbudgeten för tvågradersmålet är däremot förvillande, eftersom det vetenskapliga klimatmålet ofta har varit högst en grad varmare, såsom t.ex. klimatforskaren James Hansen förespråkat, och det är nu redan över en grad varmare än förindustriell tid (1,5 C, om vi ska vara noga).  

 

I slutet av talet sade Pär Holmgren att "Det är aldrig för sent att göra så mycket vi kan". Den inställningen tycker jag om. Det är kanske för sent att rädda mänskligheten, men inte att rädda andra arter. 

 

Andra talare som jag kände till var Anders Wijkman (den kände ekopolitikern) och Stina Oscarson (regissör och dramatiker). Deras tal var också fina. Det var också en talare från Peru, Carmen Blanco, och en från Indien, Prashant Shindi, som jag inte kände till. Talaren från Indien talade om sitt arbete i Indien med "Food sovereignity", och talaren från Peru talade om sitt arbete för att maten som de fattiga i Peru producerar, främst skall gå till det egna folket, inte exporteras. Sånt gillar jag. 

 

Till sist talade Greenpeaces Em Petersson.

 

Musiken var stundtals rörande. Jag gillade särskilt Sofia Jannok, samisk artist och sångare. Det fanns en rebellisk naturkraft i hennes sång och musik som rörde mig till tårar. Hon tog ställning för urfolken i sin sång. 

 

Tack till Greenpeace, KlimatSverige, Klimataktion, Stormvarning och andra organisationer och eldsjälar som varit med om att ordna eventet!

Det finns ett absurt fenomen i västvärlden: det är det lättsinne med vilket vi konsumerar varor som andra har slitit för att producera, under förhållanden som inte vi själva skulle acceptera, såsom sker i tredje världen. Har du tänkt på att den te och det kaffe som vi dricker lättsinnigt stora mängder av, ofta har plockats mödosamt på plantager i tredje världen, av mycket fattiga människor med usel lön? Det finns ingen vettig korrelation mellan det lättsinne med vilket vi konsumerar dessa varor, och den möda med vilken de har producerats. Och vi konsumerar dessa varor absurt billigt, till ett pris som inte har något att göra med varornas verkliga värde, med tanke på den möda med vilket de har plockats, och de koldioxidutsläpp som varorna har gett upphov till då de transporterats över halva jordklotet. Det absurt billiga priset bidrar till det lättsinne med vilket vi konsumerar varorna. I själva verket föraktar vi klimatet och det arbete som lagts ner på att plocka dessa varor, när vi dricker dem lättsinnigt, som om det vore vilket gratis vatten som helst. Det hela är respektlöst. Åtminstone borde de som plockat kaffet och téet få ordentligt betalt, ja egentligen borde de inte alls producera detta åt oss, för de fattiga människorna i tredje världen borde få marken för sig själv till att odla sin egen mat på, så de kan vara fria från herrar och vara självförsörjande. Det gömmer sig ett dubbelt brott i vårt lättsinne med dessa varor: Vi borde inte dricka dom, och om vi gör det, borde vi betala ordentligt för det, vilket inte vi gör. Rättvisemärkta varor är visserligen ett steg i rätt riktning, men de är allt för lite radikala, vi borde betala avsevärt mycket mer för dessa varor än vi gör nu.

 

Och en sak till att tänka på: hur lätt kastar vi inte mat som producerats av fattiga bönder i tredje världen under stor möda? Tänk på den otroliga mängd mat som kastas i butikerna idag, bara för att bäst-före-märkningen gått ut, fast varorna är helt ätliga ännu. Och tänk på att en hel del av denna mat är producerad i tredje världen av de fattiga. Detta borde ge oss en tankeställare om civilisationens galenskap. Hur respektlösa mot de fattiga är vi inte med vår nonchalans av deras möda!

Författaren August Blanches staty står där varje dag. 

En förstelnad varelse, utan liv, 

som påminner om att författaren inte finns mer. 

Han har i alla fall inte guidat litteraturhistorikerna,

och rättat deras felaktigheter om honom i sina böcker.

 

Han är lika tyst som sin staty. 

 

Hur härligt vore det inte att gästas av honom idag,

så han fick se på oss med sina 1800-talsögon.

Kanske han skulle fatta vad som händer, att

det är på väg åt skogen. Vi skulle behöva hans perspektiv,

en romanförfattares djupa perspektiv från fjärran tider. 

Nu ser han bara på oss från sin staty,

en förstelnad blick, som säger:

En gång finns du heller inte mer. 

Lördagen den 29 April kl. 14.30 är det klimatdemonstration vid Norra Latin i Stockholm centrum. KlimatSverige har en sida om eventet, här. Eventet heter "People´s Climate March". Vi samlas först vid Norra Latin (den stora gården utanför byggnaden, på Drottninggatan 71b), och sedan, kl. 16.00, marscherar vi till Norrmalmstorg genom centrum.

 

Jag och min flickvän Titti har varit och satt upp affischer om eventet på sistone, samt delat ut flygblad till olika caféer, (särskilt ekocaféer) och vegetariska/veganska restauranger. På Greenpeaces huvudkvarter finns mera affischer och flygblad att hämta, på Rosenlundsgatan 29 B (ring på på ringklockan). Var gärna med och sprid ordet!

 

Senaste gång det var en sådan här marsch, var kring klimatkonferansen i Paris i November 2015. Vi var omkring 4000 personer den gången, och eventet gjorde djupt intryck på mig. Det rör mig att se att så många verkligen bryr sig om sånt som faktiskt betyder något, istället för den kommersiella cirkusen. Det här handlar om mänsklighetens ödesfrågor, och det skulle vara bra om människorna var lika hängivna klimatet som dom var hängivna religionen eller kommersialismen. Tyvärr är detta inte fallet. När jag och Titti var ute och satte upp affischer igår, fanns det knappt några affischer uppsatta i stan om klimatmarschen. Vi såg bara en enda affisch, på Kulturhuset. Och då var det bara nio dagar kvar till klimatmarschen. Kanske vi behöver fler klimatväckelse-evangelister?

 

Nästa söndag ska jag och Titti och måla banderoller för klimatmarschen på Greenpeaces verkstad i Nacka, tillsammans med många andra. Vi samlas nere vid Slussen, där bussarna avgår, kl. 10.30 inkommande söndag. Om du är intresserad av att besöka verkstaden och medverka, kan du fråga Greenpeace om det passar på [email protected]. 

Svenskarna lider av ett allvarligt fel: dom skaffar nya barn när vi inte ens kan ta hand om dom barn som finns, särskilt svältande u-landsbarn och det barn som kallas planeten Jorden (som också samtidigt är vår mor). Och vi skaffar nya barn fast många vet att det bidrar till överbefolkningsproblemet. Vi är faktiskt för många, och planeten och klimatet lider av det. Skulle vi vara färre skulle det släppas ut betydligt mindre koldioxid, och betydligt mindre gifter. 

 

Det föds för många särskilt i tredje världen. Därför borde svenskarna avstå från att skaffa barn, så att vi kan vara med och balansera upp det faktum att det föds för många i tredje världen. Sänker vi bara vår levnadsstandard kraftigt, så att inte dom flyktningar som kommer hit får en lika naturfientlig livsstil som oss, så skulle vi kunna avhjälpa tredje världens överbefolkning genom att ta emot dom som inte klarar sig där p.g.a. att dom är för många, och utan att naturen skulle lida av det.

 

Vi borde sluta skaffa barn i Sverige, särskilt för att vara redo för en otroligt viktig sak: klimatflyktningarna i framtiden. Desto värre klimatet blir i framtiden, desto mer klimatflyktningar kommer det att bli (dom existerar faktiskt redan). Och det är inte en fråga om om, utan när.  Förr eller senare måste vi möta konsekvenserna av vår naturfientliga livsstil, och en mycket viktig sådan konsekvens är att folk kommer att fly de varmaste länderna när det blir för varmt och torrt där, och när krig bryter ut där p.g.a. detta, som i Syrien. Svenskarna, och västvärlden överhuvudtaget, har ett mycket stort ansvar här, för det är västvärlden som står bakom klimatförändringarna, det är vi som har huvudskulden, i och med att det var vi som hittade på industrialiseringen, bilar och flyg mm. Och det är även vi som har släppt ut mest koldioxid, överlägset mest. Det vore då rimligt att vi tog det största ansvaret för klimatflyktningarna, och slutade skaffa barn för att kunna välkomna dem, och även sänkte vår levnadsstandard radikalt för att vara en god förebild för tredje världen och för flyktningarna, så att inte de tar efter oss i naturfientligheten när de kommer hit. 

 

Sverige borde gå före med gott exempel i att sluta skaffa barn, och de flesta länder borde nog begränsa barnaskaffandet kraftigt om vi ska rädda klimatet. 

 

Det finns dock ett viktigt problem med mitt förslag. Tänk om det kommer en otroligt massa muslimer som tar över vår demokrati? Jag skulle föreslå två strategier för att undvika detta. Det första är att vi helt enkelt inte tar emot så många muslimer, så att det kommer mest folk hit med snällare religioner, såsom buddhister och hinduister och animistiska urinvånare. Vi skulle begränsa muslimernas invandring så att dom inte kunde ta över politiken i vårt land. Den andra strategin är att om det blir för många muslimer, begränsar man deras rösträtt, så att bara en viss procent av den muslimska befolkningen får rösta, för att undvika att dom bildar ett stort muslimskt parti som helt tar över politiken. Om jag skulle välja mellan dessa två strategier, skulle jag ta det andra, även om demokratin skulle komma att lida av det. Vi kan helt enkelt inte riskera att Sverige blir ett muslimskt land. Det vore odrägligt. Men en hel del muslimer kan invandra utan att detta blir något problem. Det problematiska med detta är att det blir större risk för terrordåd i Sverige. Men jag menar att det är viktigare att hjälpa klimatflyktningar än att undvika terrordåd. Om vi i framtiden inte tog emot muslimska klimatflyktningar skulle flera dö och lida än om vi riskerade terrordåd p.g.a. att vi tar emot många muslimska invandrare. 

Våra fötter är våra rötter. Vi har konstiga rötter. Var snäll mot dina fötter-rötter och stäng inte inne dom för mycket. Jorda dina fötter-rötter, och låt dom känna jorden, sitt ursprung. I den skall du finna din näring och din frälsning. 

Senaste fredag och lördag var jag och vandrade med min vän idéhistorikern Einar Petander i Tyresta nationalpark (en stor skog/naturreservat i utkanten av Stockholm). På fredag kväll när det mörknat kom vi fram till vårt mål den dagen, som var ett vindskydd. Där fanns en ung tysk tjej, ensam, som sökt skydd där efter att ha vandrat på dagen med sin ryggsäck. Hon hette Susi/Susanne. Vi gjorde upp eld med ved som vi hittade i en låda ganska långt från vindskyddet. Vi satt tillsammans runt lägerelden ett par timmar, och talade om djupa existentiella frågor, om livet efter döden, om Swedenborg och New Age. Det var lite märkligt att denna tjej hade vågat sig ut i skogen ensam på det här sättet, och låg ensam i mörkret i vindskyddet när vi kom. Det var rätt kallt, och hon frös på sina fötter. Hon hade också en allt för tunn sovsäck, så det blev inte någon sömn för henne den natten. Hon tog en varm sten från lägerelden, och hade den vid sina fötter i sovsäcken, virad i en handduk. Men det hjälpte henne inte att sova. 

 

Jag fick en dikt under vandringen, som jag tycker om. Den heter "Har du hört skogens tystnad", och går såhär:

 

 

Tystnad. Har du hört skogens tystnad?

Det är en levande tystnad, det är LIV!

Vad skogen är poetisk ändå!

Här har livet sitt centrum, inte i städerna. 

Här sjunger naturen sina stilla, eviga sånger. 

 

 

 

 

Konsekvenserna av västvärldens lyxlivsstil når oss till slut (dock, religionen islam är förvisso även en viktig faktor i sammanhanget). Terrordåden i väst är bara en liten del av detta. Det hela är tragiskt och ödesmättat  

Bäste Karolina Skog

 

På sistone har jag upptäckt att höghuset där jag bor (i hyreslägenhet) på Karlaplan i Stockholm inte har någon särskild behållare för bioavfall i sin sopsortering. Allt bioavfall går till kontainern med blandavfall. Detta gör mig upprörd. Jag har sett behållare för bioavfall i Stockholm, men dom verkar vara kopplade till bostadsrätter, och är låsta. Jag har för mig att det är vanligare med bioavfallsbehållare hos bostadsrätter än hos hyresrätter. Stämmer detta? Men borde det inte vara självklart att alla hushåll har tillgång till särskilda bioavfallsbehållare? Annars går mycket potentiell mull till spillo. Detta är mycket trist, med tanke på hur odlingsjorden överallt i Sverige behöver kompostmull för att förbättras och bli näringsrik, den fungerar som gödsel. Och även med tanke på alla de dåliga jordarna i världen (som lidit av erosion och utarmning), särskilt i tredje världen, där varje liten näringsrik mullplätt är guld värd. Sverige skulle kunna ge kompostmull åt tredje världen, om landet inte behöver allt själv. Det är ett slöseri med resurser att inte ta vara på allt vårt kompostavfall, och låta den bli mull. Det är som att slänga pengar i toaletten, istället för att ge dem till de fattiga. Jag hoppas att bioavfallsbehållare skall bli obligatoriskt för alla hushåll, det borde lagstadgas (eller finns det redan sådana lagar?). Det är oförsvarligt att kasta bort blivande mull, när andra svälter på andra sidan av jorden.  

 

Vänliga hälsningar, Lars Larsen

Jag har ett dilemma. Å ena sidan bejakar jag vetenskaplig kunskap, och menar att den vetenskapliga metoden är oslagbar i att finna säker kunskap. Å andra sidan är jag anarkoprimitivist, och menar att vi, för att rädda klimatet och naturen, måste radikalt sänka vår levnadsstandard, avveckla globaliseringen, bli lokala och ta efter de vilda ursprungsbefolkningarna runt om i världen, dock utan att förkasta det goda vi lärt oss av civilisationen. 

 

Den vetenskapliga kunskapens utveckling är starkt beroende av globaliseringen, teknologiska framsteg (tänk på fysikernas CERN), ekonomisk tillväxt och utveckling av civilisationen överhuvudtaget. Måste jag inte bejaka allt detta om jag bejakar den vetenskapliga metoden inom sanningssökandet? 

 

Det är här dilemmat reser sig. För om vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, då kan vi inte utveckla vetenskapen såsom vi skulle vilja. Vi blir då starkt begränsade i vår vetenskap. Vi förlorar kanske efter hand våra laboratorier, när allt går sönder till sist och nytt inte finns att köpa, vi förlorar förmågan att trycka upp nya, uppdaterade läroböcker och andra vetenskapliga skrifter, eftersom pappersfabrikerna har lagts ner, vi förlorar efter hand internet, så att forskarna inte längre kan samarbeta globalt på internet, vi kan inte göra stora globala forskningsprojekt, eftersom internet och flygen och tågen lagts ner osv. osv. Vetenskapen begränsas på många sätt. Och alla behövs till att odla jorden och hjälpa till med det basala, det som säkrar vår överlevnad, eftersom jordbruks- och skogsmaskinerna efter hand går sönder och inga nya finns att köpa, och inte minst tar bränslet slut, eftersom vi inte vill bidra till den globala uppvärmingen, och har därför lagt ner oljebolagen.

 

Men om vi går denna vägen, behöver inte vetenskapen dö helt och hållet, även om den begränsas kraftigt. Det fantastiska är, att vetenskaplig undervisning inte är oförenlig med en anarkoprimitivistisk livsstil. Undervisning kostar ingenting, förbrukar inga resurser, och lämpar sig fint att syssla med på kvällen kring lägerelden. Men kursböckerna får bli av förlegat, gammalt slag, då vi inte kan trycka upp nya böcker. Men kanske vi upprättar små bibliotek i vissa tipin eller hyddor (eller i de hus som tipibyarna, ekobyarna, är centrerade kring, så länge de kan upprätthållas), med den absolut mest nödvändiga kunskapen, såsom basal sjukvård, klimatet och oljetoppen, ekologisk ekonomi, samt, förstås, paleoantropologi och etnografi/etnologi. Universiteten kan således leva vidare i våra små stammar på landsbygden, i små klasser kring lägerelden, med muntliga förhör om alla papper och pennor förbrukats. Det enda man behöver är en människa med bildning inom något visst område, samt några gamla böcker från den civiliserade tiden, som vi räddat från de förfallande biblioteken i civilisationen. Såhär kan vi tradera kunskapen från universiteten vidare, generation efter generation. Till slut förstörs böckerna av fukt och mögel, och då får vi klara oss utan kursböcker. Till slut kommer det hela att likna det som våra forna förfäder sysslade med kring lägereldarna; man berättade historier och myter för varann, och bara samtalade. Bara med den skillnaden att vi inte berättar myter, utan traderar vetenskaplig kunskap, en mästare med sina lärjungar runt sig, såsom vi gjorde för två tusen år sedan, inom det som kan anses som vetenskapens vagga. Inte ens nu behöver vi lämna vetenskapen, den kan hållas vid liv ännu, ja så länge vi har språket kvar. 

 

Det som blir svårt i undervisningen när vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, är forskning och alstrandet av ny kunskap. Forskning kräver oftast komplexa civiliserade strukturer, de kräver oftast universitet i sin moderna form. Om vi då inte räknar som forskning att mästaren tillsammans med lärjungar gör exkursioner i naturen, och tar reda på nya saker om den natur de har omkring sig, vilket är svårt, eftersom det mesta redan är upptäckt. Eller att mästaren och hans lärjungar genomför vissa enkla experiment, som går att göra utan avancerad teknologi, papper och pennor. På detta sätt kan de upprätthålla forskningens anda, men kan knappast producera mycket ny kunskap, mer fastställa gammal kunskap, och lära lärjungarna den vetenskapliga metoden. Men man kan alltid analysera och sammanställa nya fakta om det förändrade klimatet, nya arter i omgivningen, eller nya fakta om sin egen stam och andra stammar, och annan natur kanske långt, långt bort, om man gör resor på cykeln. Men det blir svårt efterhand att dokumentera dessa nya rön, eftersom papper och pennor kommer att vissna bort efter hand. Man för nöja sig med att memorera och berätta kring lägereldarna.

 

Begränsandet av vetenskapen är helt enkelt priset vi måste betala om vi ska leva miljövänligt. Jag är själv villig att betala det priset. Jag avgudar inte vetenskapens eviga framsteg så mycket att jag inte skulle kunna betala detta pris. Det är viktigare att rädda naturen och klimatet än att vetenskapen ska gå framåt med stora steg, såsom den gör nu. Detta kommer också att ha en bevarande effekt på mänskligheten, eftersom vi inte behöver äventyra mänskligheten med farliga nya upptäckter, såsom de upptäckter som ledde fram till kärnvapen. Och det kommer också att bevara mänskligheten att mest sådan kunskap som är direkt nyttig för stammen kommer att bevaras, det andra kommer att dö sakta ut. 

 

Allt har ett pris. Utan civilisationen, universiteten och dess forskning blir vi kanske mer sjuka *, men andra arter än oss blir friskare. Och det finns mer av andra arter än det finns av mänskligheten. 

 

Jag tror kunskaper i hantverk kommer att bli viktigare än vetenskaplig kunskap i detta scenario, ja, kanske hantverkskunskaper t.o.m. kan kallas vetenskapliga kunskaper? Men hantverk kommer att bli viktigare än t.ex. fysik och kemi. Det finns en massa vetenskaplig kunskap som vi faktiskt inte behöver för att överleva. Kunskap som vi behöver för att överleva, kommer att dominera i ett anarkoprimitivistiskt samhälle. Och betonandet av nyttan kommer att komma till sin rätt, jag tror inte att vi kommer så mycket att samla kunskap för kunskapens egen skull, såsom vetenskapsmännen idag så ofta gör, med ibland helt onyttiga forskningsprojekt. Vi kommer att söka kunskap som förbättrar stammen och den övriga naturen, och stärker dess överlevnad. Och jag tror även forskning och undervisning inom etiken kommer att bli viktig, viktigare än den var i civilisationen, vars forskning så ofta bröt mot etiken, inom t.ex. djurförsök, framställning av skadliga kemikalier, och forskning kring kärnvapen och kärnkraft.  

 

 

* detta p.g.a. att vi, om vi ska lägga ner globaliseringen, nog måste till sist lägga ner våra sjukhus, då de är så uppbyggda kring teknik som är beroende av globaliseringen. Däremot kommer många sjukdomar som kommer av ett civiliserat levnadssätt att försvinna. Så det vi förlorar när vi förlorar våra sjukhus, kanske vi helt eller delvis får igen genom att vi blir allmänt friskare (t.ex. obesitet lär försvinna). Men avancerad sjukvård, som kirurgiska operationer, får vi nog lämna därhän.   

Det pågår en stor kapplöpning i världen just nu. Det är kapplöpningen mellan den globala uppvärmingen och installeringen av förnyelsebar energi (solkraft, vindkraft mm.). Vem kommer först av dessa två, vem vinner? Hinner vi undvika katastrofala klimatförändringar genom att övergå till förnyelsebart i tid? Det är kanske historiens mest ödesmättade kapplöpning. Mycket hänger på att vi verkligen förstår att det är en kapplöpning. Gör vi inte det, kommer vi inte att satsa tillräckligt mycket på förnyelsebar energi för att vi ska ha en chans att vinna kapplöpningen.

 

Det är inte bara installeringen av förnyelsebar energi som är på den ena sidan av kapplöpningen. Den delar plats med återgången till naturen, till naturvänlighet, överhuvudtaget. Förnyelsebar energi är bara en av aspekterna av detta, och den som mest syns och hörs. Och kanske det fält där vi kan göra mest, eller där de mest realistiska möjligheterna finns. Det är lättare att bygga miljövänlig teknologi än att avveckla civilisationen. Få vill gå med på det senare, även om det är det som krävs i det långa loppet. Installeringen av förnyelsebar energi borde bara vara ett sätt att bygga broar tillbaka till naturen och avvecklingen av civilisationen, för att göra övergången smidigare och lättare. Ska vi rädda klimatet måste civilisationen avvecklas, för den är en s.k. "heat engine" i sig själv, som klimatprofessorn Tim Garrett (vid Utahs universitet i Amerika) har påpekat. Vi skall inte förkasta allt det goda som civilisationen lärt oss, som basal sjukvård och vetenskaplig kunskap, men vi måste nöja oss med en betydligt lägre levnadsstandard om vi ska rädda klimatet, och globaliseringen, och allt som beror av den, måste avvecklas. Livet måste bli lokalt, och vi måste klara oss med det som kan produceras lokalt. Världen blir så mycket fattigare då, att man måste anstränga sig för att kalla det för "civilisationen" längre.

 

Det som ger lite hopp, är att den förnyelsebara energins tillväxt är exponentiell (som solcellernas och vindkraftens). Dess utvecklingskurva är alltså en som till slut står rakt upp i vädret. Men trots denna tillväxt är vi mycket långt från att nå våra miljömål när det gäller förnyelsebar energi, och den utgör ännu en hopplöst liten del av världens energiproduktion. Denna sida hos IEA skriver att "In 2012, the world relied on renewable sources for around 13.2% of its total primary energy supply. In 2013 renewables accounted for almost 22% of global electricity generation, and the IEA Medium-Term Renewable Energy Report 2015 foresees that share reaching at least 26% increase in 2020." Jag lyckades inte få fram nyare data genom att googla.

 

Inom EU är det bättre. Denna sida skriver: "The primary production of renewable energy within the EU-28 in 2014 was 196 million tonnes of oil equivalent (toe) — a 25.4 % share of total primary energy production from all sources."

 

Det som dock ger hoppet om räddning ett stöt, är att det är så svårt att integrera förnyelsebar energi i elnätet. Det blir mycket dyrt, som bl.a. Gail Tverberg har skrivit om. Och ett mycket stort problem är att vind- och solkraft inte ger sin energi jämt under hela året, utan bara då solen lyser och vinden blåser. Man kämpar mycket med att lagra elektricitet från sol- och vindkraft, för att använda den då det inte blåser eller solen inte lyser, men det är mycket svårt.

 

Ett annat ämne för misströstan är att förnyelsebar energi oftast handlar om elektricitetsproduktion. När det gäller flytande bränslen för fordon, är den förnyelsebara energin en försvinnande liten del, och har dessutom otroligt lågt EROEI (nettoenergi), vilket gör den mycket dyr och olönsam att producera (dessutom producerar den koldioxid vid förbränning, precis som oljan). Största delen av transportbränslet utgörs fortfarande av oljan. Det finns inte riktigt några lönsamma ersättningar för oljan. Jo, elektriska bilar har framställts som en lösning, men det kommer att ta mycket lång tid att ombilda transportsektorn till bara elektriska bilar, och när det är gjort, kommer det att kräva stora mängder ny elproduktion, som i många länder fortfarande görs mest med kol och naturgas, dvs. just de fossila bränslen som vi ville undvika att använda *. Lösningen vore i såfall att lägga ner kolkraftverken och naturgaskraftverken, och gå helt över till förnyelsebar energi, vilket är en otrolig utmaning. Det kräver en avsevärt lägre levnadsstandard.  

 

Även om vi skulle komma långt med den förnyelsebara energin, så tror jag det finns en stor risk att vi misslyckas, eftersom när vår energi blir ren, och vi slutar skicka partiklar (s.k. areosoler) upp i atmosfären, såsom det händer när vi bränner fossila bränslen (och ved och biobränslen också), så kommer vi att förlora "global dimming", som utgörs av alla de partiklar (svavelpartiklar, sulfater, organiskt kol osv) vi skickat upp, som fungerar som ett slags svagt "paraply" för solens strålar, så att de inte blir lika starka. Detta paraply gör att hela effekten av den globala uppvärmningen inte blir så allvarlig som den annars skulle bli. Man har räknat ut att jorden skulle bli upp till tre grader varmare (så säger Guy McPherson, James Lovelock säger 2-3 grader, James Hansen säger över en grad, Paul Beckwith säger högst 0,5 grader) bara på några dagar eller några veckor, om civilisationen upphörde och vi slutade skicka upp partiklar i atmosfären. Detta gör att skulle vi helt gå över till förnyelsebar energi, skulle det plötsligt bli avsevärt mycket varmare ändå, även om våra koldioxidutsläpp kom ner till noll. Som Guy McPherson säger, vi är i en situation där vi är "doomed if we do, doomed if we don´t". 

 

Även om detta är sant, blir sakerna inte bättre av att vi fortsätter släppa ut koldioxid. Den kommer att hetta upp atmosfären mer och mer, men mycket av hettan samlar vi till den dag civilisationen kollapsar av klimatförändringarna, och då tar uppvärmningen ett stort skutt p.g.a. förlusten av global dimming, eftersom en kollapsad civilisationen inte släpper ut så mycket partiklar. Vi måste ändå kämpa för förnyelsebar energi, mest den som inte ger utsläpp, för det kan rädda, om kanske inte mänskligheten, så ändå kanske andra arter. Och det är den mest långsiktiga strategin. 

 

 

* och sen har vi alla utsläppen från tillverkningen av elbilarna, och från transporteringen av alla delar kors och tvärs över jorden, och sen har vi det att elbilarna är mycket resurskrävande, de tär mycket på våra sällsynta resurser om de skulle masstillverkas i stor skala. Och sen är elbilarna väldigt dyra, vilket skulle bli svårt att hantera för våra redan vacklande ekonomier. 

Jag är anarkist, som du kanske har förstått redan. Mer specifikt anarkoprimitivist. Jag tror att demokratin måste vara gräsrotsdemokrati för att vara verklig demokrati, jag tror staten bara är en skendemokrati, ja "massornas diktatur". Och jag tror att den bästa formen för organisation är den lokala, lilla gruppen, där alla känner alla, med kanske högst 150 medlemmar, i en stor ekoby, en community på landsbygden, som ursprungsbefolkningarna har det. Dessa communityn kan alla stå i förbindelse med varandra, och träffas på konferenser, men ingen övergripande styrelse skall tillsättas, den lokala självstyrelsen skall vara nog. 

 

Denna anda genomsyrar min blogg. Jag har t.o.m. varit mer radikal än de flesta anarkister och anarkoprimitivister, i det att jag har förespråkat att vi måste återvända till apornas livsstil, vilket jag numera inte längre riktigt tror på. Men kärnan i min anarkoprimitivism kvarstår. 

 

Hur kan jag då på vissa ställen på min blogg förespråka ett världsparlament? Går det inte stick i stäv med anarkismen? 

 

Det gör det nog. Och jag tillsluter mig heller inte till någon vanlig korrupt form av världsparlament. Vad jag vill, är att vi globalt kommer överens om att avveckla civilisationen, och återvända till ursprungs-befolkningarnas livsstil, för att rädda klimatet. Detta kräver organisation, eftersom vi har ställt till det så ordentligt för oss. Planeten är döende, klimatet har havererat. Vi kan inte nu bara hoppa av civilisationen, och återvända till naturen, som om allt vore bra i naturen. Vi måste städa upp efter oss. Vi måste stoppa naturmördarna med hjälp av lagen, om vi kan, såsom vissa organisationer för naturens rättigheter gör. Vi måste stoppa den naturförstörande globaliseringen på ett paradoxalt sätt - med hjälp av ett globalt parlament. Och vi har bråttom.

 

Det anarkisterna ofta glömmer, är just detta. Vi måste se världssituationen i ett längre perspektiv, och se vad som kan göras, och vad som är realistiskt. Det är inte realistiskt att avveckla civilisationen utan att först stoppa oljebolagen, kärnkraftverken, Monsanto, de multinationella företagens härjningar i tredje världen och mycket annat, med hjälp av lagen. De ger sig inte frivilligt. Vi måste lagstadga återvändandet till naturen, innan det verkligen har en chans att ske. Vi måste kriminalisera förstörandet av naturen, och ställa naturbrottslingarna till svars. Jag tror detta kan ske endast genom någon form av världsparlament. Men inte vilket som helst. Det måste vara ett parlament som har modet att avveckla sig själv när det nått sitt väl utstakade syfte - att avveckla civilisationen och alla stater, och sist sig själv.  

 

Ett världsparlament som kan fungera som avvecklare av civilisationen (med det som sitt främsta syfte), kan inte fungera som våra vanliga parlament. Kanske en bättre modell vore av en årlig stor konferens med framvalda representanter för självstyrande kommuniteter och ekobyar världen över (jag tänker då på alla slags kommuniter, som urfolksstammar i djungeln, kollektiv, kloster, ashrams och kibbutzar)? Jag är inte så kunnig i dessa frågor, men jag gillar inte hur demokratin i stater världen över är funtade. Hur pengarna styr, hur man bedriver propaganda, hur anarkisterna alltid utelämnas ur ekvationerna, hur man sällan når någon gräsrotsdemokrati, hur korruptionen breder ut sig. Vi måste på något sätt gå förbi allt detta när vi ska bilda världsparlament, och finna ett skonsamt sätt att bedriva världspolitik, där folket och de fattigaste verkligen kommer till tals (enligt principen att de starkare ska tjäna de svagare), inte bara skenbart, såsom i politiken nu, när politiker får väljare av att bedriva propaganda, med hela mediernas propagandamaskineri, och nästan köper sig väljare med sina gigantiska valrörelsebudgetar. Och det är alltid eliten som väljs, de rika, de mäktiga, de som egentligen representerar en otroligt liten del av världsbefolkningen, de flesta i världen är faktiskt fattiga.

 

Skulle man kunna ta internet till hjälp när man upprättar ett verkligt gräsrotsdemokratiskt världsparlament? Man skulle ju kunna ha globala internetröstningar och globala internetkonferenser, bl.a. Nackdelen med det är att de fattigaste inte kommer med. Men kanske vissa av de fattigaste kommuniteterna har en enda dator, som kan representera dessa på internet? Och om de inte har någon dator alls, kan de resa till närmaste kommunitet som har dator, och medverka genom den. I vilket fall som helst närmar man sig gräsrotsdemokrati när man tar internet till hjälp i den globala världspolitiken. Jag tror i alla fall att det finns mycket bra grejer på internet, som kan upplysa folk om världens tillstånd, om klimatet, oljetoppen osv, och som ett världsparlament kan upplysa folk om. Jag har nyss skrivit ett prov i naturkunskap på vuxengymnasiet Komvux i Stockholm, och i kursboken läste jag om klimatförändringarna och oljetoppen, och många andra sätt på vilka mänskligheten förstör naturen. Kunskapen verkar sakta sippra ner i hierarkierna (jag lärde mig inget om detta när jag gick i högstadiet, nu får redan barn lära sig det). Fast många politiker verkare ännu inte ens ha förstått högstadie- och gymnasienivåkunskaper om världens tillstånd.

 

Jag tycker om broar. Jag vill själv vara en bro tillbaka till naturen för andra människor, det är mitt livs mål och mening. Och jag vill bygga sådana broar för andra människor. Ett världsparlament är för mig en sådan bro. Internet (rätt använt) och min blogg kan vara sådana broar. Vi behöver inte ta genast avstånd från hela civilisationen, och kasta det bort med hull och hår. Vi måste göra det på ett realistiskt sätt, och det är då vi behöver bygga broar. Broar till det som är hållbart. Förnyelsebar energi är också en sådan bro. Inget mål i sig själv, bara en bro tillbaka till frihet, självständighet och naturvänlighet. 

 

Om vi tar saken i egna händer, och bara lämnar civilisationen, ensamma, då hamnar vi lätt offer för ensamhetens plågor, och rentav kan vi hamna i psykoser, såsom det gick med mig. Jag har nu lärt mig min läxa; vi måste göra detta tillsammans. Och det är detta gemensamma projekt, som världsparlamentet borde handla om. Vi måste som världscommunity, tillsammans vandra mot det hållbara samhället, mot enheten med naturen och det levande livet, till skillnad från det artificiella och konstlade, som hotar att alldeles uppsluka oss, och bli en egen sorts psykos, en alienation från verkligheten, såsom transhumanisterna vill ha det. 

 

Vi har frön till sådana kommuniteter som jag fantiserar om för framtidens mänsklighet; ekobyarna och hippiekommuniteterna. Skulle det bara finnas lite mer av det, skulle ett gräsrotsdemokratiskt världsparlament vara mycket lättare att åstadkomma. Nu är det mesta i händerna på stat och regering/riksdag, som har förstört allt som heter gräsrots-communitykänsla. Välkommen till Matrix, det artificiella livet, i händerna på en kall och känslolös stat. Det är ingen övergripande stat jag fantiserar om i min världsparlamentidé, utan en konferens, bara en konferens, med sådana som på något sätt representerar sina småskaliga kommuniteter, de som nu finns, inte minst ursprungsbefolkningarnas *. En konferens där lagar röstas fram och verkställs av världscommunityn, lagar för att stoppa miljömördandet, och skydda vår återgång till det vilda. Lagar som mest handlar om miljön, fredsbevarande och fattigdomsbekämpning, men där man inte över detta ingriper så mycket i kommuniteternas självstyre. Världsparlament och långtgående lokalt självstyre kan mycket väl kombineras.

 

Vi lever nämligen redan i en global värld, där allt är på ett otroligt komplext sätt sammanlänkat. Vi måste utgå från detta i vårt politiska handlande, inte för att stödja den vidriga globaliseringen, utan för att avveckla den, och återgå till "bioregionalism" och "eco-communalism".

 

Hoppas detta blogginlägg kan vara ett litet hippiefrö bland andra till något sådant som ett verkligt direktdemokratiskt världsparlament på internet. "Global citizens movement" är ett annat sådant frö, och det finns fler (som FN). 

 

När vi nu redan har datorer. låt oss använda dom till bästa möjliga verksamhet, som till att i ett världsparlament på internet lagstadga mot naturförstörelsen och för återvändandet till naturen och ett hållbart samhälle.

 

 

* uppdatering 3.11.2017: När jag nu tänker djupare på det, så har vi för få kommuniteter för att detta ska gå, kanske går det när kollapsen fördjupas globalt, och alla söker sig ut på landsbygden? Intill då måste vi nog rösta fram landets representanter i världsparlamentet ungefär så som vi röstar fram våra riksdagsmän och EU-parlamentariker (eller så röstar riksdagen fram sådana). Det skulle räcka med tre, fyra representanter från varje land, som en gång i året, under en veckas tid, samlas i FN:s högkvarter för att stifta lagar för att skydda miljön, bevara freden och bekämpa fattigdomen. De skulle ha olika många röster beroende på hur stort landet är. Så gott som alla länder är med i FN (197 länder), så det skulle betyda en konferens med 600-800 världsparlamentariker, vilket jag tycker är rimligt. I praktiken är detta möjligt, det bara kräver mycket av oss, vi får inte vara lata. Jag förstår inte de som (liksom min lärare i samhällskunskap på Komvux) säger att detta är mycket svårt att genomföra. Det finns många seriösa röster som pläderar för världsparlament, såsom den brittiske journalisten George Monbiot (se en av hans artiklar i ämnet här) och de svenske filosofiprofessorerna Torbjörn Tännsjö (se en av hans artiklar i ämnet här) och Folke Tersman (se en av hans artiklar i ämnet här)

 

Världen styrs redan av många rätt odemokratiska övernationella organisationer, däribland FN (som redan är en slags lös världsregering). Att införa ett världsparlament skulle vara ett steg mot demokratisering av FN, och ett sätt för de fattiga länderna att få sin röst hörda i världen.

Vissa av samhällets triviala uppförandenormer, som att man inte ska klia sig på pungen så att andra ser, eller prutta vid matbordet, verkar vara viktigare än sånt som verkligen betyder något, som att lindra fattigdom, ge en slant åt den hemlösa tiggaren, eller kämpa för naturens väl.

 

Skulle kungen klia sig på pungen framför kameran, skulle det bli ett högre ramaskri än om kungen inte vill ge en slant åt den hemlöse tiggaren som sitter vid vägen med sin tiggarskål, när han går förbi. Eller om kungen inte alls uppmärksammar miljöfrågorna i offentligheten. Ja, dessa sistnämnda skulle inte ens uppmärksammas överhuvudtaget, fast det är det verkligt omoraliska, särskilt då kungen är så rik och inflytelserik.

 

Det verkar vara viktigare att vara s.k. "anständig" än att vara moralisk.

 

Det finns en orsak till detta. Det är att kapitalismen kräver en fin fasad för att överhuvudtaget överleva. Så ruttet är den, att om dess sanna väsen skulle komma fram, skulle ingen gå med på den. Vi spelar alla ett spel för att upprätthålla kapitalismens fasad, så att den inte ska skämma ut sig i all sin omoral. Kapitalismen tål inte insyn, annars skulle tidningarna skriva mer om de fattiga arbetarnas situation i Kinas teknikfabriker, som t.o.m. kan tvingas arbeta 16 timmars dagar för att vi ska få våra smartphones.

 

Detta, att hela vår lyxiga tillvaro vilar på andras helvete, både människors och djurs helvete, talas det inte mycket om. Allra minst av kungen och politikerna. De kan det helt enkelt inte. Det skulle vara ekonomiskt självmord. Vad skulle det betyda för den ekonomiska tillväxten om vi började tala och skriva mer om det?

 

Nej, bättre att fortsätta vara anständig, så att vi kan rädda vårt eget skinn. Bättre det än att rädda tredje världen och djuren och träden, inte sant? Bättre att fortsätta bygga våra gigantiska köpcentrum, så att alla kan invaggas i tron att allt är bra, att allt finns i ett överflöd, utan offer, och att vi kan "get something for nothing", som författaren James Howard Kunstler kallade det. Priset för hela kalaset skall inte vi betala, vi ska få det billigt. Det sanna priset för kalaset ska gömmas under mattan, skyfflas dit, till tredje världen och naturen, undan vår insyn, skyfflas dit där det inte syns. Och så ska vi prisas för vår anständighet, för att vi undlåter att klia oss på pungen, och går fram med pompa och ståt.  

Jag skall nu lista nitton av de av mänsklighetens (som kollektiv betraktat) brott som jag anser värst, genom hela historien. Listan bör inte anses som färdig, jag kan ha glömt vissa viktiga brott:

 

1) Att tortera folk,  i fängelser eller i övrigt, t.ex. såsom katolska kyrkans inkvisition gjorde på medeltiden, eller såsom amerikanarna gör idag i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser.

 

2) Att förstöra naturen, det som upprätthåller allt liv, och därmed dömande fattiga människor, kommande generationer och icke-mänskliga arter till utrotning eller till ett jordiskt helvete. Att syssla med sånt som förgiftar miljön och förstör klimatet. 

 

3) Att vägra folk med outhärdliga smärtor dödshjälp (eutanasi), om de begär det, när de smärtstillande medlen inte räcker till, och de inte förmår själv göra självmord, så att de plågas resten av sitt liv, eller plågas till döds. Detta gäller såväl outhärdliga fysiska smärtor som outhärdliga psykiska smärtor. Detta är medeltida grymhet, en ofattbar atavism (föråldrad, reaktionär grej, ett bakslag). 

 

4) Att plåga djur i plågsamma djurförsök. Att ha dem i onödig, meningslös fångenskap, t.ex. i djurparker, bara för människornas nöjes skull. Att upprätthålla djurfabriker, där djuren plågas av utrymmesbrist och för lite stimuli, t.ex. hönsfabriker där höns tvingas leva i en mycket liten värpbur hela sitt liv, utan att kunna röra sina vingar. Eller att upprätthålla minkfarmer, där minkar blir galna av att leva hela sitt liv i trånga burar, bara för att vi ska få våra lyxpälskragar. 

 

5) Folkmorden genom tiderna, såsom det armeniska folkmordet, eller folkmordet i Rwanda. 

 

6) De medeltida häxprocesserna, där man brände "häxor" på bål.

 

7) Att tvinga folk att slava för sig, vare sig det är i koncentrationsläger (Nazismen) eller genom nykolonialism i fabriker i Indien och Kina. Att beröva folk deras självständighet, frihet och förmåga till självförsörjning genom att ta deras mark och ekonomiskt tvinga dem att slava i fabriker och industrier istället. Alltså det som västvärlden håller på med i tredje världen. Också att förstöra urinvånarnas samhällen på detta sätt. 

 

8) Att misshandla psykiskt sjuka, med t.ex. tvångsvård, spännbältesläggning, isoleringscellsvistelse och tvångsmedicinering. Psykiatrins vidriga historia på detta område, med tortyrliknande behandlingar och lobotomi. 

 

9) Att ha byggt kärnkraftverk och kärnvapen, därmed skyfflande en allt för stor ansvarsbörda på kommande generationer, och riskerande kärnvapenkrig som hotar mänsklighetens överlevnad, och kärnkraftsolyckor som förstör för oss i framtiden. 

 

10) Att inte satsa mer på att mätta världens hungriga, och göra livet drägligt för dem, och istället satsa på teknograndiosa projekt, som rymdteknik och smartphones, ja dyr högteknologi över huvudtaget, som kräver mycket arbete och resurser, och ta de svältandes mark i anspråk för att på dem odla onödiga lyxvaror, kaffe, te och tobak till de rika, istället för mat till de svältande. 

 

11. Att slösa med våra naturresurser, så att kommande generationers välfärd äventyras. Detta gäller såväl olja, kol, naturgas, mat, vatten, metaller, uran, som fiske. Att inte mer satsa på förnyelsebar energi, och avveckla vårt beroende av icke-förnyelsebara energiformer, såsom fossila bränslen, som även förstör klimatet.   

 

12. Oetiska medicinska experiment på människor, såsom nazityskland gjorde. Och nazisternas "barmhärtighetsdödande" av hundratusentals psykiskt sjuka, handikappade och obotligt fysiskt sjuka.

 

13. Att ge religionen en alltför stor plats i samhället, därmed avsaktande samhällets progressiva anda, medan man när medeltida vidskepelser, med alla dess destruktiva konsekvenser, med auktoritarianism, förföljelse av homosexuella, motstånd mot abort, förakt för kvinnan, förbud mot preventivmedel (katolska kyrkan) och motstånd mot vetenskap och forskning (som kreationismen).

 

14. Att hjärntvätta försvarslösa barn och ungdomar in i det kapitalistiska samhällssystemet genom att tvinga dem i grundskola p.g.a. allmän läroplikt, just i deras känsligaste och mest formbara period.

 

15. Polisens otaliga brott, som de aldrig ställs till ansvar för. 

 

16. Mänsklighetens hårda behandling av de hemlösa runt sina egna knutar.

 

17. Tjuvjakt, särskilt den i de tropiska områdena, såsom tjuvjakt på elefanter för elfenbenens skull.  

 

18. Att upprätthålla en kapitalistisk istället för en socialistisk och (särskilt) en anarkistisk världsordning. Att medverka till att skillnaden mellan fattiga och rika växer, och till att göda kapitalisterna på naturens och de fattigas bekostnad. Att sträva efter evig tillväxt på en ändlig planet. 

 

19. Att mänskligheten har kämpat allt för lite mot överbefolkningsproblemet, som förvärrar många andra problem som vi har med klimat, resurser och svält.

 

 

Detta är synderna, men jag tror inte på den fria viljan, så jag vill inte kalla dessa "synder" i den traditionella bemärkelsen, med skuld och skam, utan detta är vad som "gick/går fel" helt enkelt. Jag tror inte vi kan lasta mänskligheten i traditionell bemärkelse för dessa synder, utan vi kan enbart påpeka dem, och förkasta dem, så att en förbättring kan ske. Vi har ingen fri vilja, ja, men vi kan reagera och förbättra oss som reaktion på andras kritik.