för naturens skull

Den kristna väckelsehistorien är lång, två tusen år gammal. Otaliga andliga väckelser har sett dagens ljus, och alla har stelnat till nya förtryckande former, utan att gå vidare och fördjupas. Babylon har varit för stark. Även idag pratas det mycket i kristna fundamentalistiska kretsar om väckelse, och man menar att sanna andliga väckelser förekommer idag, närmare bestämt i den s.k. "karismatiska rörelsen". Lakelandväckelsen är den senaste i raden av sådana väckelser, och den var så förförisk att även jag drogs med i den 2008, trots att den var i samma anda som Livets Ord, med sin framgångsteologi, tusen mil borta från min egen asketiska andlighet på den tiden. 

 

Är den karismatiska rörelsen en sann andlig väckelse? Om man mäter väckelsers styrka och helighet med hur mycket hallelujarop som förekommer, hur mycket lovsång, pseudohelanden och vältalighet som förekommer, ja då är den karismatiska rörelsen väckelsernas klimax. Men om man mäter väckelser med hur djupa moraliska förvandlingar den åstadkommer, då är den karismatiska rörelsen det yttersta bottennappet, ja nästan "förödelsens styggelse". Vem har gett bort sina egendomar till de fattiga genom att höra på Benny Hinn? 

 

Ju längre tillbaka i tiden man går, desto sannare väckelser går det att hitta. Man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden, så finner man "väckelsen i Wales", som visserligen var karismatisk, men som gick så djupt att hela städer rycktes med och krogarna, fängelserna och bordellerna blev tomma, och människor blev moraliskt förvandlade i tusental. Varför? Jo, eftersom väckelsen uppsteg ur helgelserörelsen, med sin betoning på Kristi efterföljelse och moralisk förvandling. Väckelserörelsens ledare Evan Roberts befann sig helt i helgelserörelsens anda.

 

Och tänk på "läsarna" på 1700- och 1800-talet!  Pionjärer för religionsfriheten, den grogrund som hela frikyrkligheten växte ur! Förföljda av myndigheterna, med hjälp av bl.a. konventikelplakatet. Där väckelsen gjorde att fattiga bönder bildade sig, läste en massa, bl.a. Bibeln, Luther och Johann Arndt! Ack om den karismatiska rörelsens anhängare hade bildat sig lite! Nu är dessa lika ytliga i sin bildning som vilket som helst New Age-medium!

 

Går man längre tillbaka finner man ännu djupare väckelser. Tänk bara på Martin Luthers reformation, då man lösgjorde sig från Påvekyrkan med risk för att fängslas och mista livet, eller Franciskus av Assisis väckelse på medeltiden, då tusentals människor väcktes till att följa Kristus bokstavligen i fattigdom.  

 

I antiken finner vi ökenfädernas  väckelse, där folk begav sig ut i öknen för att leva där som vilda djur och i gemenskap med de vilda djuren precis som Kristus i hans fyrtio dagar i öknen. 

 

Men väckelsernas väckelse inom kristendomen var förstås den kristna urförsamlingen på apostlarnas tid, där de troende hade allt gemensamt, och rebellerade mot Romarriket, tempelkulten och fariséerna med risk för att torteras till döds. 

 

Den karismatiska rörelsen blir inte förföljd, eftersom den passar perfekt in i Babylonsystemet, och är en falsk, illusionär väckelse. Alla sanna väckelser har blivit förföljda av Babylon. De hallelujakristna tror att världen är en vänlig plats för dem, eftersom de inte blir förföljda, men den sanna Jesu församling, "brudeskaran", "de 144 000", lever i "den stora vedermödan", och förföljs som aldrig förr, av psykiatrin. Detta verkar inte den karismatiska väckelsen ha lagt märke till, eftersom den inte tillhör Jesu församling överhuvudtaget, " Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom. 8:9). Vem har Kristi ande? De som lever som honom. De hallelujakristna i den karismatiska rörelsen lever inte som Jesus, de är tusen mil borta från detta, de tillber honom istället som en avgud, ja deras lovsånger är en styggelse. De tillber Jesus, men hånar och förföljer honom (de fattiga representerar Jesus!, se Matt. 25:35-40) med sin rikedom (som utsuger de fattiga). Desto mer man börjar likna på Jesus, desto mindre tillber man honom, och desto vänligare blir man mot de fattiga istället. Då är Greenpeace och djurrättsrörelserna mycket mer del av Jesu församling.

 

Var Oxfordgrupprörelsen den sista sanna kristna väckelsen som svept över vår planet? Den hade ju också ett starkt fokus på moralisk förvandling. Efter den har alla kristna väckelser tagits över av den karismatiska rörelsen. Väckelse har blivit synonymt med att ropa halleluja och falla baklänges när någon helandeevangelist tafsar på dig. 

 

Åren 2010-2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade vår planet 1929, när modernismen tog över vår planet, inom bl.a. konst, litteratur, arkitektur, musik och andlighet. Och tecknet för att Guds Ande lämnade oss var börskraschen i New York 1929. Sedan dess har vi levt i Antikrists tidevarv, i "den stora vedermödan", då bl.a. psykiatrin sett till att all sann andlighet kväses i sin linda. Inga heliga dårar har framträtt sedan dess i offentligheten, efter Sadhu Sundar Singhs försvinnande 1929 (var han den sista heliga dåren i offentligheten? Han var dock en urvattnad helig dåre, men ändå något åt det hållet. Bara ett halvt år efter hans försvinnande fick vi börskraschen). Och 1930-talet var också åren då cannabis, Guds viktigaste läkeört, började bli förbjuden i många länder, med fruktansvärda konsekvenser för många allvarligt sjuka (även drottning Victoria på 1800-talet använde cannabis som läkeört), något jag fått bevittna även i vår tid hos en cancersjuk vän. 

 

Jag tror väl inte på denna teori längre, eftersom jag är ateist och inte tror på Guds Ande såsom de kristna, men ser dock en viss poäng i den, den är något på spåret. Utan tvivel lever vi i Antikrists (teknologins) tidevarv, men det har väl smugit sig på oss obemärkt, inte kommit över oss på en gång året 1929. Men runt det året fick modernismen sitt genombrott, det går inte att förneka. Tänk bara på Stockholmsutställningen mellan den 16 maj och den 29 september 1930, funktionalismens genombrott. Arkitekturen mister sin själ. Snart skulle konsten och litteraturen mista den också, mer och mer. Och kyrkorna också. Tänk bara på vilken ärkebiskop Nathan Söderblom var (han satt i Svenska Akademien och fick Nobels fredspris!), han dog också ganska snart efter 1929, närmare bestämt två år efter, 1931. Han var en ärkebiskop som passionerat lyfte fram Sadhu Sundar Singh, mer än vi kan vänta oss av vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén. Hon kommer nog inte att lägga märke till vår tids Sadhu Sundar Singhs, man blir inte känd i offentligheten idag om man är en sådan, man blir känd inom psykvården.  

 

 

 

 

av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant som har klottrat på er dörr. Naturens förlag 2018 (avskrift av en handskriven minibok)

 

Bästa imamer i moskén vid Björns trädgård.

 

Hösten 2012 skrev jag "Joh. ev. 12:32 = Lilla Bibeln" på ytterdörren till er moské. Det syftar på profeten Isas ord i Johannesevangeliet (Nya Testamentet) att "När jag blir upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig." Det var för mig religionens kärna, och jag skrev det överallt på väggar och dörrar i Stockholm, i ett anfall av apokalyptisk "psykos". Jag ber er om förlåtelse för detta, jag vill inte vara i fiendskap med er, och hoppas jag slipper betala skadestånd, ty jag är hemlös, nästan utan inkomster. Jag har fått mitt straff, tre månaders tung vistelse på psykiatrisk avdelning, tvångsvårdad och tvångsmedicinerad, vintern 2012/2013. Jag skrev det inte för att förstöra er dörr, utan i förtvivlan över den andliga döden i Stockholms religiösa liv, full av tro som det är på evigt helvete för de som inte lyder de religiösa ledarna. Jag känner mig då mera hemma i mansur Al-Halladjs heliga dårskap, som kostade honom tortyr och plågsam död, ja som Qalandariyya-ordens muntra, vandrande, hemlösa heliga dårar. Där kommer till syne något av Adams* naturlighet och oskuld i Edens lustgård, ett med den natur som ni tänker er att Allah har skapat och älskar innerligt. Det var något av denna Adams (före syndafallets) ande som fick mig att skriva på er dörr, för att påminna er om profeten Isas exempel i den nytestamentliga mytologin, han som var "den andre Adam", Messias, som gav oss Eden tillbaka, och skall återföra oss alla dit, till den vilda naturens oskuld och renhet. För mig är Isa inte en historisk person, utan en opersonlig "ande" som bor i oss alla ungefär som naturen bor i oss alla, och hans återkomst som Messias är att denne ande segrar över civilisationen/Babylon/Shaitan, så att vi åter kan leva som våra yttersta förfäder, i tält, kåtor och hyddor i öknar och skogar och på landsbygden. Lite som de gamla beduinerna. Utan att förstöra denna vackra värld med teknologi och utsläpp. Ja, "teknologin är Antikrist", som en marockansk sufi inom Naqshbandiorden i Spanien sade till mig. Och det kommer att bli en "domedag", då naturen ska döma oss alla, och få civilisationen att kollapsa.

 

Vill ni ändå straffa mig, låt mig betala med arbete, ty jag har knappt några inkomster.

 

Ni kan kontakta mig på min ekofilosofiska blogg på www.universalist.blogg.se eller mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com.

 

Vänliga hälsningar, "Abdurrahman", en f.d. sufi, som uppskattar Seyyed Hossein Nasr´s tankar om naturen och religionens roll i att rädda den. Låt oss föra dialog om detta!

 

 

* Jag tolkar Adam mystiskt-mytologiskt, som syftande på hela urmänskligheten

 

 

När jag levde en månad som hemlös i den lilla byn Orgiva i Södra Spanien våren 2011, var jag några dagar på ett litet suficenter i byns utkanter (jag var officellt muslim på den tiden, halvhjärtat). Där hade jag djupa samtal med centrets vaktmästare och praktiskt ansvarige, en medelålders man, en marockan, en sufi, som bodde i en campingvagn på gården, och som hjälpte mig att tvätta mig (jag hade inte tvättat mig på kanske ett halvt år och jag stank) och nästan adopterade mig som sin son. När vi i våra samtal kom att tala om de "yttersta tingen" och Antikrist, sade han till mig följande ord: "teknologin är Antikrist". Detta rörde mitt anarkoprimitivistiska hjärta djupt, att en muslim kunde komma med en så stark civilisationskritik, tusen mil från Saudiarabiens (islams hjärta) andliga ledares teologi (man undrar om det är många av dessa som vågar offentligt förkasta saudiernas oljeindustri) . Nu när jag är ateist, håller detta uttalande fortfarande inför förnuftets prövning. Ja, inte bara när det gäller Antikrist, utan även när det gäller många andra eskatologiska  koncept, går det att sekularisera* dem och göra dem meningsfulla i en helt ateistisk världsbild, bara man får tolka dem enligt eget hjärta.

 

Om teknologin är "Antikrist", dvs. Jesu yttersta motsats, vilket många radikala humanekologer (som Alf Hornborg) och ekofilosofer (som John Zerzan) skulle kunna skriva under på, då ligger det nära till hands att göra sig en sekulariserad version av "Yttersta Domen". 

 

Det blir nog aldrig en kosmisk Yttersta Dom med en historisk Jesus och en allsmäktig Gud som domare, som kastar vissa människor i eldsjön, och släpper andra in i himlen, Den Nya Jorden och Det Nya Jerusalem, rent bokstavligt (se Uppenbarelseboken kap. 20). Men det betyder inte att det inte blir någon dom alls. Det blir en dom, men av ett så ringa och ödmjukt slag att många kommer att genomleva domen utan att förstå att de är dömda, de kommer att tolka domen till sin fördel, vilket aldrig Bibelns Jesus och Gud skulle tillåta. Naturen kommer nämligen att ha sin slutliga uppgörelse med mänskligheten, och utvärdera hela civilisationshistorien i denna uppgörelses ljus. Kalla det att döma, om du vill. Men naturen är en mild och barmhärtig domare, till skillnad från den Jesus och Gud som de kristna fundamentalisterna tror på, naturen kommer inte att kasta någon i eldsjön eller det bokstavligt eviga helvetet. Civilisationens kollaps kommer att bli ett helvete för de välbärgade, men det kommer inte att vara i evighet, ty naturen kommer att ta herraväldet över allt till sist, och den mänsklighet som eventuellt överlever allt, kommer att vara "frälst", dvs. fortsätta sin existens på naturens villkor, inte på civilisationens, den kommer att ha återgått till naturens ordning och till att leva ett relativt lyckligt urfolksliv. De som dör i denna process "ofrälsta" får inget evigt straff, de kommer att återgå till samma barmhärtiga ordning i mullens famn. 

 

Jag skulle säga att denna "Yttersta Dom" börjar när det blir så uppenbart att Naturen börjat döma mänskligheten att få kan förneka det, förutom de mest förhärdade klimatförnekarna och kapitalisterna, som in i det sista vill förneka mänsklighetens ansvar i det som sker, och säga att det är naturlig uppvärmning av klimatet likt det som alltid skett då och då i historien. Sådana som Donald Trump. Om det är någon som liknar de "förtappade" är det dessa, men den vilda naturen kommer inte att straffa dem mer än någon annan välbärgad, i såfall blir det den del av naturen som utgörs av människorna som straffar dem, främst genom att de blir ihågkomna med avsky i många generationer framöver, helt tills naturen, på sitt vanliga milda sätt, även här tystar ner avskyn genom att låta deras minne sakta vissna bort med civilisationen. 

 

Kan man sekularisera konceptet "Jesu återkomst" då? Jag menar att man kan. Jag tror nämligen inte att Jesus var en historisk person, en tro som stöds av flera spränglärda etablerade historiker (som Richard Carrier) och teologer (som Robert M. Price), och jag tror istället att Jesus är en mytisk varelse. Tror man detta, är inte steget långt till att tolka honom som en arketyp, "den andre Adam", "den återupprättade Adam", dvs. arketypen för den ursprungliga, "paradisiska" urmänniskans återupprättelse (jag tolkar Adam som syftande på mänskligheten innan civilisationens uppkomst - "syndafallet". Han är en universell, opersonlig "ande" som bor i alla. Detta ligger nära aposteln Paulus´ Kristusmystik i Nya Testamentet, "Kristus i oss". Om vi tänker oss Jesu återkomst längs dessa tankebanor, blir det nog inget Jesus-spöke som stiger ner i skyn för att hämta sin församling i "uppryckandet", utan då blir det avslöjandet av den återupprättade Adam, Kristus, i oss alla, att denna "ande" blir synlig för världen officiellt, så att "alla ögon skola se honom" (Uppenbarelseboken 1:7). Kanske det blir det internationella erkännandet, i FN, av allas vår lagliga rätt att få vara naturbarn, förkasta civilisationen och återvända till urfolkslivsstilen? Ingen kommer att vara Messiasen i denna "apokalyps" (det grekiska ordet för "avslöjande), utan vi har alla detta i oss, vi är alla innerst inne goda, naturens barn, som filosofen Rousseau tänkte. Förvisso kommer vissa att vara förelöpare och pionjärer i denna urmänsklighetens återkomst på världsscenen, men de kan inte ta åt sig äran och messiastiteln, ty förelöparnas skara sträcker sig synnerligen långt tillbaka i tiden, och vi har ingen fri vilja (att inse detta naturvetenskapliga faktum kommer att mildra vår asky för Trump), utan vi är alla med i en obönhörlig process som kommer att framskrida enligt sina egna lagar, sanningens och verklighetens avslöjande (detta är kärnan i den bibliska apokalypsen/domedagen), som man inte kommer att kunna hindra, lika lite som man kan hindra vattnet i ett vattenfall att söka sig neråt. 

 

Var det denna process Johannnes skådade i sina syner i Uppenbarelseboken, i fantasier i hemlighet närda av den vilda natur (hans kropp och naturen på ön Patmos) som dessa fantasier strömmade upp ur? Var det detta, i mytologisk förklädnad? Var hans "Nya Jerusalem" den återupprättade vilda naturen? Man kan bara spekulera. Säkert är att han använde sig av talrika symboler och arketyper från hela religionshistorien i Mellanöstern före honom, och kanske förstod han också att han talade i gåtor, famlande. Han har i alla fall befruktat revolutionärer (som t.ex. Thomas Müntzer) i alla tider med dessa syner, och lär kunna befrukta rebeller inom miljörörelsen också, såna som jag (mig har han gett mycket inspiration till "djurismen"). Det är något universellt med Johannes uppenbarelser, som gör att de har lätt för att tilltala folk i alla tider och i alla länder. Orsaken till detta är kanske att han talar arketypiskt. Och han talar från bottnen av samhället, som fånge på ön Patmos (så enligt texten). Detta genomsyrar hela hans bok, det är martyrerna som ropar om återupprättelse genom hela boken. Även en sådan kommer naturen att ge, genom de människor som skall leva vidare efter civilisationens kollaps, och som kommer att uppskatta martyrerna och profeterna, inte påvarna och Trump. De förra får sin upprättelse genom att hedras och leva länge i mänsklighetens minne, man kommer att kopiera historierna om dem för hand efter att tryckerierna tystnat (allt detta bara ifall mänskligheten överlever). Och alla okända martyrer och profeter får sin tack i samma veva, genom att de kändas minne hedras (allt hänger ihop). 

 

Johannes tal om Babylons fall är lättast att sekularisera, det är så uppenbart att han hatar civilisationen, och Babylons främsta kännetecken i hans bok är köpenskapen (han syftade nog i första hand på sin tids Romarrike). Man kan ta sin utgångspunkt i detta när man ska tolka Johannes sekulärt, och komma till konklusionen att hans Nya Jerusalem knappast är en ny civiliserad stad med alla dess hierarkier och all dess exploatering, utan en symbol för den återupprättade skapelsen (att fyra djur omringar och uppbär Guds tron (1) i kapitel fyra i hans bok säger sitt), det återvunna Eden, den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det finns lärda anarkoprimitivistiska kristna teologer idag som Ched Myers (se hans fantastiska artikel "Anarcho-Primitivism and the Bible") som skulle godkänna en sådan bibeltolkning.

 

 

*göra dem ickereligiösa, förvärdsliga dem

 

(1) "Youngs literal translation", som är känd för mycket stor trohet mot den grekiska grundtexten, översätter Upp. 4:6 på följande sätt: "and before the throne [is] a sea of glass like to crystal, and in the midst of the throne, and round the throne, [are] four living creatures, full of eyes before and behind;" Detta ger en annan bild av versen än de nyare svenska bibelöversättningarna, och påminner mer om de keruber som stod på förbundsarken, en i varje ända, och mellan vilka Gud tronade (var även dessa ursprungligen fyra, en i varje hörn? Man kan bara spekulera). Jämför även Hesekiel kap. 1 i Gamla Testamentet, där vilar Guds tron på de fyra djurlika kerubernas huvuden. (Hes. 1:26). Antagligen handlar allt detta om samma sak, det har bara tagit sig olika former i olika myter, i kristendomen har keruberna tolkats som mänskliga änglar *, men i Gamla Testamentet är det djurlika varelser som bär upp Guds tron. Men kanske de djurlika varelserna, de fyra väsendena, är en mer ursprunglig version av myten, ty är inte keruberna på förbundsarken samma keruber som vaktade ingången till Edens lustgård, och var inte dessa keruber djurlika keruber? Adams fall var ju ett fall från djurens oskuld ner i civilisationens skam över det naturliga (som nakenheten). Och hans väg tillbaka till Eden går genom återvinnande av sin kerubiska djurlikhet, och det att han inte kan gå någon annan väg tillbaka än denna, symboliseras med att djurlika änglar, keruber, vaktar ingången till Edens lustgård.

 

* även om änglarna ofta har vingar, vilket gör dem till gammaltestamentliga djurlika keruber, nämligen en blandning av fåglar (vita duvor?) och människor. Wikipedia skriver om begreppet kerub (se artikeln här) såhär: "De beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt", 

I den kristna kyrkan har man ofta uppfattningen att Det Gamla Förbundet i Gamla Testamentet var det som röjde vägen för Kristus. Det Gamla Förbundet behövdes, Mose lag var en uppfostrare till Kristus. Och den andliga sanningen utvecklades gradvis hos Israels folk, den hade en hel evolution. All sanning gavs inte genast. Men i Gamla Förbundet fanns det glimtar av Kristus och den fulla sanningen, genom hela historien sedan Adam.

 

När jag befann mig i min poetiska banas höjdpunkt, 2007, upplevde jag att kristendomen var min lag och mitt Gamla Testamente, medan poesins pärlor, både i den sekulära och den religiösa poesin, var den fulla uppenbarelsen av sanningen. Jag ansåg att kristendomen hade uppfostrat mig till poet. 

 

Idag ser jag på religionens pärlor överhuvudtaget, på samma sätt. Dessa är en förberedelse till den fullare sanning som står att finna i ateismen och i den sekulära naturandligheten, t.ex. ekosofin. De som har varit hängivna sin religiösa, övernaturliga gud, har en tendens att bli hängivna Naturen när de lämnar religionen. Och jag tror det var det som var meningen. 

 

Jag har blivit anklagad av en gammal vän att jag bevarat samma gamla religiösa fanatism i min nya ateistiska naturandlighet. Jag har bara bytt ut Gud mot Naturen. Jag förnekar inte detta, men ser inte vad som är så hemskt med det. Med att vara passionerat trogen verkligheten. Var det inte just detta religionen skulle uppfostra oss till? Men man får ju vara passionerad för allt utom för religionen, eller för Naturen och Verkligheten. Man får vara passionerad idrottare, passionead soldat, teknofreak, läkare, vad som helst, är man passionerad inom dessa områden, då stämplas man inte som extremist och fanatiker. Men man tål inte att folk är passionerade i de yttersta frågorna, att man går till botten i dem. Men det är så man kommer vidare. Genom att gå till botten med saker. Så var det för mig med religionen.

 

Religionen var Homo Sapiens´ första famlande försök att komma till rätta med verkligheten, och göra mening av den. Det är inte att förakta. Många har en liknande bana i sin personliga utveckling. Barndomen är magins, fantasins, religionens och sagornas tid, då man gör de första famlande försöken att förstå verkligheten. Mänskligheten har också haft sin barndom. Vi skall inte förakta denna famlande begynnelse, utan respektera den andliga resa som ligger där bakom allt. Både för mänskligheten som helhet och för varje individ. 

År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång. 

 

Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".

 

Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen. 

 

Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.

 

Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

 

Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.  

Jag är inte religiös, men jag kan ändå fascineras av följande bön av Bo Setterlind, från diktsamlingen "Stryk molnet från din panna" (1979):

 

"Herre, ge mig ord, friska som dagg, så att jag kan göra Din skapelses skönhet rättvisa."

1. Vän som jag inte känner, 

    jag känner dig väl ändå,

    för bara jag inåt ränner,

    ner till min bottendörr,

    står ock ditt namn därpå.

 

2. Vän som jag hemligen känner,

    som lem uti samma kropp,

    titta, din själshuds ränder

    smeker sig sakta upp

    genom mitt brustna hopp.

 

3.  Var gång jag tårögd ser mot

     historiens horisont,

     så uppgår ett litet solklot

     jag känner igen från förr;

     det är min bottendörr.

 

(av mig från 2005-2006)

Greve Leo Tolstoj (1828-1910) anser jag som en av litteraturhistoriens mest intressanta författare. Få skönlitterära författare har som han personifierat de tankar och de ideal jag drömmer om - anarkoprimitivismen, ja den radikala civilisationskritiken. Det är allmänt känt att Tolstoj var anarkist - man brukar kalla honom anarkopacifist - jag har dock aldrig hört eller läst honom kallas anarkoprimitivist, vilket han dock rätteligen var. Skillnaden mellan honom och nutida anarkoprimitivister är den att Tolstoj förordade att alla skulle lägga ner staten och lämna städerna, och återgå till det enkla bondelivet på landet, där "familjen och byn var de enda kollektiv som han egentligen erkände" (Per-Arne Bodin), medan nutida anarkoprimitivister ofta förordar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro. För att kunna återgå till jägar- och samlarlivet måste man nämligen bygga en bro dit mellan vårt nuvarande samhälle och idealet, och den bron består av just det Tolstoj förespråkade - en återgång till landsbygden, till det enkla bondelivet. Jag tror inte detta är det slutliga målet, men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, och påminner om den "agrarian anarchy" som anarkoprimitivister som Guy McPherson förespråkar. Många sådana anarkoprimitivister ser permakultur och skogsträdgårdar som räddningen för mänskligheten och miljön, och jag är övertygad om att Tolstoj skulle ha gillat detta om han hade levt idag (det fanns inte uttalat på hans tid). Småskaligt jordbruk enligt permakulturens principer. Tolstoj hade säkerligen ryggat tillbaka för det industriella jordbruk som kännetecknar nutidens bönder; han fördömde industrialismen och all avancerad teknologi.

 

De heliga dårarna (dårarna i Kristus) i Ryssland i äldre tider kan betraktas som något av äldre dagars ryska anarkoprimitivister. De var människor som frivilligt spelade rollen av dårar, fast dom inte var sinnessjuka (det fanns förvisso riktiga dårar bland dom också, men man kunde inte riktigt skilja mellan dem och de heliga dårarna), och de vandrade omkring hemlösa, smutsiga, i trasor, barfota både sommar och vinter, och ställde till med underliga scener och spektakel, för att få människorna att omvända sig och göra bot. Leo Tolstoj älskade de heliga dårarna och har skrivit om dem i flera av sina böcker, bl.a. "Barndomen". Han tog gärna emot de heliga dårarna på sitt gods Jasnaja Poljana, till sin hustrus förtrytelse. Han såg dem som exempel på äkta rysk andlighet. Tolstoj kom till sist att gå den helige dårens väg, ty han stod till slut inte ut med det aristokratiska lyxlivet på sitt gods, särskilt då hans söner (han hade 13 barn) talade om att ställa honom under förmyndare då han testamenterat hela sin egendom åt de fattiga, och lämnat sönerna arvslösa. Det slutade med att Tolstoj flydde hemifrån en höstdag 1910, 82 år gammal. Först åkte han tåg i tredje klass, sedan började han vandra på landsvägarna likt de heliga dårarna. Det slutade med att han blev sjuk efter någon veckas kringflackande, han insjuknade i lunginflammation (p.gr.a. strapatserna), och dog på en tågstation, med hustrun och världspressen utanför huset.

 

Tolstojs död säger mycket om honom, om hur han slets mellan lojaliteten mot sin hustru och mot de fattiga, och hur denna slitning och hans dåliga samvete till slut blev för mycket för honom, så att han flydde hemifrån. Tolstoj lyckades aldrig riktigt leva som han lärde, leva det enkla bondeliv som han satte så högt. Han klädde sig visserligen som en bonde, och hjälpte till på åkrarna, men det hela var mer som en roll som han spelade, enligt forskaren Per-Arne Bodin. Hans lojalitet mot hustrun hindrade honom att avsäga sig lyxen, och hans hustru älskade det aristokratiska livet och förstod aldrig Tolstoj.

 

Tolstoj uppfyllde en roll i det ryska samhället som kom att kallas "den botfärdige adelsmannen", som går ut på att adelsmän som levt i lyx och överflöd omvände sig, och började gottgöra deras brott mot de fattiga, och minska sin skuld mot dem, men som "ibland spelade ett spel för publiken, ett rollspel som skulle minska deras skuld både i allmänhetens och i deras egna ögon. När Tolstoj uppmanar sig själv och andra att "så här får man inte leva" känns det alltigenom äkta, men som arbetare på åkrarna spelar han mest en roll." (Per-Arne Bodin)

 

Per-Arne Bodin har skrivit en essä 1991 som heter "Lev Tolstoj - den botfärdige adelsmannen" (ingår i boken "Den oväntade glädjen" (Artos)). Där beskriver han mycket väl kärnan i Tolstojs anarkoprimitivism. Här kommer ett utdrag:

 

"Man skulle leva så enkelt som möjligt och livnära sig enbart på sitt eget fysiska arbete. Särskilt omoraliskt var det att leva i överflöd med fattiga människor omkring sig."

 

"Lev Tolstoj ville att alla människor skulle försörja sig med sina händers arbete och helst bo på landet. Han förnekade helt enkelt nyttan av arbetsdelningen och det fanns ett anarkistiskt element i hans åskådning. Tveksamt och ibland fientligt betraktade han den utvecklingsoptimism som härskade i Europa under andra hälften av artonhundratalet. När han åkte tåg första gången kommenterade han: "Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekvämt, men också lika omänskligt maskinellt och mördande enahanda." Inte nog med att han ville avskaffa tågen, han förespråkade sedermera att man skulle stänga teatrarna och konserthusen, lägga ner fabrikerna, ja helst avskaffa städerna. Istället skulle man vända tillbaka till det gamla bondesamhället."  "Här kan man jämföra Tolstoj med nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn och flera andra ryska författare vilka ser sina idealsamhällen inte i ett framtida paradis utan i det förflutna." (Bodin)

 

Tolstoj ville egentligen bli bonde, men hans fru hindrade honom i detta försåt. Per-Arne Bodin skrev att "Tolstoj krävde att de skulle skänka bort en stor del av lantegendomen, liksom han ville ge bort rättigheterna till sina litterära verk, inklusive dagböckerna. De skulle sälja det mesta av möblerna, och alla medlemmar i den grevliga familjen skulle ut på åkern för att arbeta. Sofia Andrejevna (hustrun) vägrade. Hon hotade att lämna hemmet och till och med att begå självmord.

 

Kompositören Sergej Rachmaninov besökte en gång Tolstoj, berättas det, och försökte få Tolstoj övertygad om värdet i den klassiska musikkonsten. Det gick inte. Tolstoj menade att även den klassiska musiken var en del av fördärvet, av den förhatliga stadskulturen.

 

Tolstoj ville avskaffa staten. Han "hyste en djup misstro mot staten och mot själva tanken på en komplicerad och utvecklad samhällsorganisation." (Bodin) Han skriver på ett ställe: "Det är sant att staten är en sammansvärjning inte blott för exploatering, men framför allt för demoralisering av medborgarna." (citat lånat från Bodin) "Kännetecken på statens avskyvärdhet är bland annat dödsstraff och krig." (Bodin) Tolstoj var förutom pacifist även vegetarian.

 

Tolstoj hade även en mycket anarkistisk och rationalistisk andlighet. Han var kristen på något vis, men skalade bort allt det övernaturliga från kristendomen, såsom tron på livet efter döden och de dödas uppståndelse. Och det som blev kvar var moralen, eller snarare bergspredikans moral, som han följde mycket bokstavligt. Hela hans kristendom präglades av bergspredikan, som han menade var kristendomens kärna. Han tolkade hela Nya Testamentet utifrån den, och utifrån ett västeuropeiskt tränat förnuft. Istället för liv efter döden, såg Tolstoj att "vi uppgår i allmänlivet". Detta uppgående i allmänlivet skulle också realiseras medan vi levde, att smälta samman med allt levande, och där påminner Tolstoj om min filosofi "djurismen".

 

Tolstoj tog inte bara avstånd från allt det övernaturliga i religionen, även det sakramentala livet i kyrkan var honom förhatligt. Kyrkan exkommunicerade Tolstoj för hans hädiska beskrivning av den gudomliga liturgin i romanen "Uppståndelse" "och enligt hans egent önskemål kom någon ortodox begravningsgudstjänst inte heller at firas över honom." (Bodin)

 

Tolstoj studerade gärna de ryska helgonlegenderna och fann mycket inspiration i dem. Dessa texter, som ofta inte anses som riktig litteratur, blev för honom till och med viktigare än den västeuropeiska romantraditionen.

 

Det är också känt att Tolstoj hjälpte den anarkistiske kristne ryska sekten "Doukhoborerna". Han hjälpte dem att fly till Kanada, undan förföljelse i hemlandet.

 

Hos Tolstoj finner vi något så sällsynt som "kristen anarkoprimitivism", som jag kanske bara annars finner hos Jaqcues Ellul, Jean Jacques Rosseau, Carl Jonas Love Almqvist, Maria Suutala och i min bok "Djurisk teologi" (där jag nu tar avstånd från det religiösa innehållet i boken). Det är en slags ultraradikalkonservatism som är mycket radikalare än det mesta av kristen radikalkonservatism som jag vet om. De flesta radikalkonservativa kristna vill tillbaka kanske några århundraden, Tolstoj vill tillbaka flera årtusenden, ja kanske till civilisationens början, innan städerna började växa fram.

 

Om jag hade varit den ryska kyrkan, hade jag helgonförklarat Tolstoj. Men detta anses inte rumsrent. Tolstoj fick inte ens nobelpriset, antagligen för att han var för vänster och anarkistisk för den högerkonservative Carl David af Wirsén, ständige sekreterare i Svenska Akademien på den tiden.

 

Tolstojs patos för de fattiga har ekat djupt i den ryska folksjälen. Hans ande vilade över arbetarrörelsen i Ryssland, och ryska revolutionen 1917 är delvis inspirerad av hans patos för de fattiga.

 

Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.  

Jag har en teori om varför Jesus har blivit så populär i världen. Är det inte för att han är den arketypiska anarkistiske rebellen? Han väcker liv i vår inre anarkistiska rebell på samma sätt som Emil i Lönneberga, Tarzan, Robin Hood, Tom Sawyer o. a. 

 

Även om jag har tappat den religiösa tron på Jesus, har jag fortfarande stor respekt för honom som mytisk gestalt. Ja, ja älskar denne mytiske gestalt. Vem kan inte känna medkänsla med en som gör uppror mot fariseismen och den rådande förtryckande ordningen tills han blir avrättad på ett kors, torterad till döds? En man som vill återupprätta "Guds rike", paradiset, Edens lustgård, på jorden? Tillbaka till naturen? Jag tror det. 

 

Det var Jesus som fick mig att komma på djurismen. Jag trodde först att Jesus förespråkade djurismen, fann djurism både här och där i evangelierna. Jag trodde t.o.m. att Jesu uppståndelse var hans förvandling till en djurisk, vild varelse. Och att jag hade uppstått på samma sätt som Jesus. Djurismen har sina rötter i kristendomen precis som kemin har sina rötter i alkemin. Jag tror inte längre så mycket på att Jesus förespråkade djurism, kanske bara lite grann (han var bl.a. luffare och hemlös!), men jag tror nu att jag läste in min filosofi i bibeln i stor utsträckning. Det mest djuriska hos Jesus var hans ord i Bergspredikan, Matteus evangelium 6 kapitel om att:

 

24 Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene
och älska den andre, eller hålla fast vid den ene och förakta den andre.
Ni kan inte tjäna både Gud och mammon .


25 Därför säger jag er: Bekymra er inte för ert liv,
vad ni ska äta eller dricka, eller för er kropp, vad ni ska klä er med.
Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

26 Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar
inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni
värda mycket mer än de?

27 Vem av er kan med sitt bekymmer
lägga en enda aln till sin livslängd?


28 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor,
 hur de växer. De arbetar inte och spinner inte.
 
29 Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som 
en av dem.

30 Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag
står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer
ska han då inte klä er? Så lite tro ni har!


31 Bekymra er därför inte och fråga inte: Vad ska vi äta? eller:
Vad ska vi dricka? eller: Vad ska vi klä oss med?

32 Allt detta söker hedningarna efter, men er himmelske Far vet att ni behöver
allt detta.

33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska
ni få allt det andra också.

34 Bekymra er alltså inte för morgondagen,
 för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.


 

Det enda jag inte gillar i den här texten är "Ären I icke mycket mer än de", 
jag är för jämlikhet mellan människor och djur. Annars tycker jag mycket om texten, som handlar precis 
om det som djurismen handlar om; att efterlikna djurens och växternas livsstil. 

 

Jag känner andra ateister som har uttryckt beundran för Jesus. Richard Dawkins t.ex., i hans bok "Illusionen om Gud". Där berättar han att i moraliskt hänseende var Jesus ett jättekliv framåt i jämförelse med gamla testamentets gud. Och han berättar att han gillar skyltar (eller var det t-shirts) med "ateists for Jesus" på. 

 

Det finns även anarkister som har blivit mycket inspirerade av Jesus och bergspredikan. Jacques Ellul och Leo Tolstoj är viktiga kristna anarkister som har inspirerats av Jesus. Mer om Tolstojs anarkopacifism i ett eventuellt senare inlägg. Båda dessa anarkister har starka anarkoprimitivistiska drag. 

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.

 

När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.

 

Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.

 

 

Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.

 

I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

Min ateism har vissa beröringspunkter med panteismen; det är verkligheten som är Gud, naturen som är Gud, inget övernaturligt, inget över och bortom verkligheten. 

 

Men jag tror inte på den vanliga panteistiska åskådningen att naturen har en själ, ett samlat medvetande som styr den. Något sådant har jag inte sett till.

 

Men jag motsätter mig den vanliga uppfattningen att ateisten inte skulle kunna vara andlig. Men här skiljer jag mellan andlighet och religion. 

 

Min ateistiska andlighet innebär att jag ser allt liv som heligt. Och jag tror att här ligger också ursprungsbefolkningarnas andlighets kärna. Animismens kärna är att varje ting eller varelse i naturen är helig. Att allting har en själ, att allting har en ande, som animismen tror, det tror jag kan kokas ner till att allting i naturen är heligt. 

 

På detta sätt tror jag vi behöver en "återförtrollning" av verkligheten. Västerlandet har tappat andlighetens kärna, att allt liv är heligt, att verkligheten är Gud. Detta är den verkliga orsaken bakom industrialismen, kapitalismen och konsumismen. När man inte längre tjänar Gud, alltså verkligheten, leds man in i de djupa psykoser som är civilisationens sanna väsen. 

 

Jag tror på en inomvärldslig andlighet, där Moder Jord, Naturen är guden som vi tjänar. Vi måste omvända oss till verkligheten, både från religionen och från den avförtrollning av naturen som sekulariseringen har fört med sig. Vi måste bli lika radikala i vår inomvärldsliga andlighet, i kampen för verkligheten, som religiösa människor är radikala för sin religion. Vi kan helt enkelt inte bli för radikala i denna kamp. Verkligheten kommer nämligen att segra till sist, och belöna oss för vår kamp. 

 

Civilisationens och alla psykosers källa är detta; att vi inte längre tjänar verkligheten som vår Gud, utan har andra gudar, gudar som står över verkligheten, som kontrollerar och befaller verkligheten. Och vi blir som våra gudar. Är vår gud verkligheten, blir vi sanna, ärliga, verkliga människor, som står jämlika bredvid alla djur och växter, ja även bredvid stenar och berg. Är vår gud något som står över verkligheten och manipulerar och befaller verkligheten, blir vi också överlägsna människor, som manipulerar, kontrollerar och befaller verkligheten, naturen. Då blir även våra tankar över verkligheten, bortom verkligheten, som är min definition av psykosen. Jag har haft väldigt många psykoser, så jag kan säga något om dem baserad på min egen erfarenhet. Och denna erfarenhet säger mig att civilisationen är psykosen satt i system.