för naturens skull

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")

 

Se förklaring av vad en kerub är, här. 

 

Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.

 

Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 

 

Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 

 

Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).

 

Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)

 

Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här. 

 

Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

Igår fann jag en död duva på bilvägen på Karlaplan, antagligen hade den dödats av en bil. Jag tog upp den och bar med den, och satt med den i famnen länge. Jag studerade dens magiska kropp, och kände att det måste vara en gudom som står bakom denna skapelse, så magisk var dess fjäderskrud och allt med den. Och jag kände att denna fågels själ hade gått in i paradiset, det sa jag också till några tjejer som förvånades över den när jag bar den genom shoppingscentret Fältöversten på Karlaplan. Jag gömde den över natten i en buske, och i kväll ska jag och Titti ha en begravningsceremoni för den, med diktläsning av Edith Södergrans dikt "Ankomst till Hades", den vackraste begravningsdikten av alla: 

 

 

I slutet av juni hade jag en underlig sömnlös natt i hyddan i Nackareservatet, där jag mitt i natten, i tre, fyra tiden vandrade in mot Stockholm centrum (jag hade beslutat mig för att vandra mot Uppsala), och mötte harar och ett rådjur mellan husen i förorten Bagarmossen. Då lärde jag mig att de vilda djuren nog inte sover på bestämda tider som vi, utan spontant, när de är trötta. Jag fick då idén att jag också skulle göra så resten av mitt liv, men märkte snart att det inte går så länge civilisationen härskar, ty staden är livlös på natten för den som söker gemenskap då, utanför systemet. Men hos urfolken vaknar man ofta mitt i natten och talas vid. Det finns alltid någon att tala med som inte sover. Det måste en by och en stam till för att detta ska vara möjligt. 

Igår på kvällen mötte jag en råtta på bilvägen på Karlaplan. Jag hade lite pommes frites med mig, och sträckte ut handen med en pommes i min hand. Råttan kom till mig, och jag delade pommesen med henne, hon nafsade den ur min hand. Hon åt halva pommesen, på ett så finkänsligt och paradisiskt sätt, som ekorrar gör. Jag satte mig ner på gatan bredvid råttan och beundrade henne. Men hon verkade så sjuklig, hon hade gått så sakta, och på ryggen var ett stort område av pälshåret borta. Hon var där några minuter med mig, sen gick hon vidare, sakta. En medelålders man kom förbi på gångvägen medan jag satt på rumpan på vägen, och jag pekade med tummen på råttan som var några meter bakom mig. Mannen bara skakade på huvudet, som om jag var en galning. Sen gick råttan sin väg, irrande hit och dit. 

 

Jag kände djupt inom mig att råttan var en paradisisk varelse, ett helgon, som levde sitt vackra undergroundliv där på gatan, försmådd av världen men oändligt värdefull för "Gud". Och mannen som gick förbi, såg inte det paradisiska i mitt och råttans möte, det var bara galenskap för honom. 

Jag sover i skogen en del, och då får man fästingar på sig. Men jag vill inte ta bort dom, och det har sina skäl. För det första blir man inte lättare smittad av TBE om man inte tar bort fästingen, däremot blir man lättare smittad av Borrelia, men Borrelia är inte så farligt som TBE. Även TBE är inte så farligt, 200 svenskar smittas varje år, och dödsfall bland dessa är ytterst sällsynt. 2004 inföll det första dödsfall där man bekräftat att orsaken var TBE. Då är det faktiskt långt farligare att röra sig i trafiken, men ingen tycker att man är galen om man kör bil. Så sjuk är vår värld (dessutom förstör bilen naturen och dödar en massa varelser). Smittas man av Borrelia är det värsta som händer ofta feber, huvudvärk och trötthet. Det går nästan alltid över, dödsfall är oerhört sällsynta även här.

 

För det andra är denna handling en aktion för insekternas skull. Jag vill med denna handling predika för mina vänner att vi måste skona våra insekter och sluta med våra mobiltelefoner, bilar och teknologi, som håller på att utrota våra insekter. På fem år har en tredjedel av alla bin försvunnit (se här, skrolla lite ner på sidan), och under de senaste 25 åren har 75% av alla insekter försvunnit (jag har skrivit om detta förr, här). Einstein lär ha sagt att om bina försvann helt, skulle det bara räcka fyra år innan människan dog ut. Forskarna har bl.a. kommit fram till att mobiltelefoner dödar bin, se här.

 

Insekterna är viktigare än människorna just nu, det vill jag också säga med min aktion. Om bina försvinner, försvinner människan och en massa andra djurarter snabbt, om människan försvinner, återhämtar sig resten av skapelsen i otrolig hastighet. Vad säger detta om vem som är viktigast just nu? Insekterna är naturens kanske viktigaste änglar, enligt mig, och nu håller vi på och dräper "Guds" änglar med våra mobiltelefoner, datorer och bilar. Inte konstigt att vi samlar "Guds" vrede över oss till slut, dvs. naturens nemesis. *

 

Om vi ska rädda naturen måste det ske något otroligt radikalt, och vi måste göra farliga saker för att väcka folk. Var är martyrernas och ökenfädernas ande bland dom kristna? Dom vill inte ens avstå från sin smartphone, så lågt har dom sjunkit. Och den inte bara är med och utrotar insekterna, utan exploaterar och förslavar dom fattiga dessutom, särskilt i tredje världen.

 

 

* I naturen finns inget straff, så naturens nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över civilisationen, som har straffat sig själv med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om. 

När du lyfter på en stor sten, och ser alla underliga varelser som krälar där under i mörkret, ska du komma ihåg att de alla har samma ljuvliga väsen som hundarna (tänk mopsarna) och sparvarna. Alla djur och insekter och växter och stenar har samma paradisiska grundväsen, har jag sett.

Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." (Matt. 7:12) Och "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matt. 22:39)

 

Om vi inte behandlar djuren så som vi själva vill bli behandlade, kommer vi inte in i himmelriket under detta liv, om vi inte omvänder oss. Djuren är nämligen bland dem som är vår nästa.

 

Tänk därför två gånger innan du slår ner på djurrättsaktivister som gör olagliga saker för djurens bästa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Mel. "Herre, la toner rinne", norsk andlig sång)

 

1. Ut ur det tysta, milda
rinner en varsam sång:
Drömmande om det vilda
:/: liv som ska segra en gång :/:

 

2. Så har den drömt så länge,
helgonens rad är lång.
Paradisets förhänge
:/: tjockt blev av stadens betong :/:

 

3. Dock rinner här Livsfloden
än som i gammal tid.
Men blyga återstoden
:/: blivit försiktig i strid :/:

 

4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:

 

5. Djurmissionärer länge
arbetat har bland oss.
Så att vi ur det stränge
:/: slavriket kan komma loss :/:

 

6. Helgonen har sett floden
med sina drömmars syn.
Och sett dess blyga ljussken
:/: skimra vid granskogens bryn :/:

Det är ett underligt fenomen, den som blir jämlike och lever som jämlike med alla ickemänskliga djur och växter (däri inbegripna svamparna, insekterna, bakterierna, cellerna, molekylerna och atomerna), höjer sig moraliskt, i sin livsstil, över de civiliserade (de flesta människor på vår planet är väl detta?), som ser sig stå över de ickemänskliga djuren och växterna och lever efter detta rättesnöre, i alienation från det djuriska och naturliga. Kanske är det förra hybris, men vad är större hybris, att principiellt tro sig stå över de flesta varelser i kosmos, kvintillioner i antal, och vara jämlike med bortåt sju miljarder civiliserade människor, eller att tro sig ha en bättre livsstil och bättre moral än de civiliserade, alltså de flesta människor på vår planet, men tro sig vara jämlike med kvintillioner ickemänskliga djur och växter? Kvintillioner är förresten en ofattbar underdrift, oändligt många är närmare sanningen (man måste också tänka på varelserna i andra universa än vårt). Och dessutom tror den som förenat sig med djur- och växtriket, inte att de är mer värda än de civiliserade människorna rent principiellt, så som dessa tror sig stå över de ickemänskliga djuren och växterna, utan de tror bara att de i sin livsstil lever närmare det gudomliga än dem, naturen är nämligen det gudomliga för dessa heliga dårar.

 

Men eftersom det är så få människor som ser sig som jämlika med ickemänskliga djur och växter (allra minst med bakterier och atomer!), och lever därefter, får sådana som har det så lätt "jantelagsångest": vem tror du att du är, som tror dig veta bättre och leva bättre än största delen av mänskligheten? Har du haft sådana tankar och sådan ångest nån gång, och önskat att du hade fler som tänkte och levde som du, för att kunna rädda dig från hybris?

O du plågade krigare som har beträtt vägen

tillbaka till naturen, och offrar dig för henne;

en liten tid måste du lida dig igenom

den civiliserade smärtan,

men bortom den

öppnar sig det förlovade landet,

det du såg i den där sparven en gång,

din djurlikhets arv ligger där och väntar på dig,

och om du skulle förvägras ditt arv

under din livstid här på jorden,

skall allt tillfalla dig i dödsstunden,

ty då ska du återgå till ditt ursprung,

kanske till mikrolivets paradisiska, trygga värld,

som har samma anda som fåglarna och hundarna,

ett arv som ingen psykiatriker eller polis

kan förvägra dig

när den tiden kommer.

Det är som aposteln Paulus säger:

"Men om vi är Guds barn,

ska vi också få ärva allt det goda

som finns hos honom" (Rom. 8:17)

Som man behandlar djuren, så behandlar man människorna. Hade vi inte haft en massa djur som våra fångar och slavar, hade vi aldrig accepterat det stora slaverisystem, det globala koncentrationsläger som kallas så fint "civilisationen."

"Älska guds skapelse på jorden, både i det hela och i varje litet sandkorn. Varje litet löv, varje Guds ljusstråle skall ni älska. Älska djuren, älska växterna, älska varje ting. Om du älskar varje ting kommer du att bli varse Guds hemlighet i tingen. Har du en gång blivit varse den, kommer du att ständigt och outtröttligt söka lära känna den, mer och mer för varje dag. Och då kommer du till slut att älska hela världen med en total och världsomfattande kärlek. Älska djuren: dem har Gud skänkt en begynnelse till tanke och en ren och oförstörd glädje. Stör inte den glädjen, plåga dem icke, beröva dem icke deras glädje, sätt er inte upp mot Guds tanke. Människa, förhäv dig icke mot djuren: de är syndfria; men du i din storhet fördärvar jorden och bringar den till förstörelse och förruttnelse och lämnar ditt variga spår efter dig – o, ve och skam över oss, nästan alla! …"

 

(Fjodor Dostojevski i "Bröderna Karamazov" 1880)

(avskrift av en handskriven minibok som jag ska ge till en präst i St. Klara kyrka)

 

 

sammanställd av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant.

 

Naturens förlag 2018

 

Tillägnas St.Clara* Kyrka,

med tack för allt stöd till

de fattigaste ibland oss.

 

 

*St. Clara är Clara av Assisi, Franciskus av Assisis vän, som också skapade en tiggarorden, en för kvinnor (Franciskanerordens andra gren, "klarissorna").

 

 - - - - - - - - -

 

"Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder jord, som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och örter" (Ur Franciskus' Solsång, övers. av Br. Agostino)

 

"Och liksom fåglarna intet äger i denna världen, skulle bröderna inte heller äga något, utan i allt anförtro sina liv åt Guds goda och faderliga omsorg." (Ur "Fioretti" (en av de tidigaste legendsamlingarna om Franciskus) kap. XVI, övers. av Br. Agostino)

 

"Ta inte mina pärlor!", utbröt Franciskus, när en av bröderna ville skaka av lössen ur hans fårpäls." (Lars Larsen, fritt ur minnet av vad han läst om Franciskus)

 

"...inte ens ohyra och råttor kan han förmå sig att döda, en slags livsvördnad till utseendet så lika men till innebörden så olika, de buddhistiska munkarnas." (Emilia Fogelklou i boken "Frans av Assisi" 1922)

 

"När den helige Franciskus såg en mask på vägen tog han den i handen och lyfte den åt sidan, så att den inte skulle bli ihjältrampad." (Annika Spalde och Pelle Strindlund i boken "Varje varelse ett Guds ord. Omsorg om djuren som kristen andlighet", Arcus förlag 2005)

 

"Sankt Bonaventura (1221-74) skrev i sin biografi över Franciskus att denne kallade varje djur, hur litet det än var, för "broder" eller "syster" eftersom de hade samma ursprung som han själv. De hade frambringats av samma Skapare:" (Spalde/Strindlund i ovannämnda bok)

 

"Franciskus av Assisi (1182-1226) lovsjöng den heliga lydnaden till Gud. Den höll det egoistiska jaget i schack, "så att människan kan tjäna alla människor på jorden och inte bara människorna, utan också alla djur, tama och vilda." (Spalde/Strindlund i samma bok)

 

"I stället för att vara en förbannelse, som man i resignation fördrager, blev egendomslösheten en källa till glädje och frihet, en känsla av förening med hela skapelsen."..."Fattigdomen var hans glädje." (Ur Lechard Johannessons bok "Franciskus. Karismatikern. Den egendomslöse.", Centro Ecumenico Nordico Di Assisi, 1975)

 

"I Italiens varma klimat är det möjligt att gå barfota och sova ute under natten. Vi vet ju att Frans och hans medbröder praktiserade detta." (Lechard Johannesson, i ovannämnda bok).

 

"Vi får inte värdesätta penningar mer än sten. Djävulen vill förblinda dem som strävar efter att skaffa sig penningar och som anser dem för mer än sten." (Franciskus, citerad av Lechard Johannesson i samma bok)

 

"Egendomslösheten är en Kristi gåva - inte ett krav." (Lechard Johannesson i samma bok)

 

 

 

"Det finns en orsak varför kyrkohistoriens vackraste och ljuvaste helgon, Franciskus, också var den som var närmast naturen, mest naturbarn av dem alla." (Lars Larsen)

En människa som levt i berömmelse och lyx hela sitt liv, t.ex. en i kultureliten, och alienerat sig således från fattigdomen i naturen som alla ickemänskliga djur delar, ja från naturen själv, får inte sällan betala för detta rus på dödsbädden, genom skräcken för dödens fattigdom, en skräck som egentligen är en skräck för den natur som blivit något okänt, en skräck som inte djuren har*, och som man har allt mindre ju mer lik djuren man är, ty döden är en del av naturen, och blir allt mindre okänd ju mer man umgås med naturen. Det är mycket det okända med vad som händer efter döden som får en att frukta den. Särskilt om man tror på evigt helvete för de oomvända och kommer i tvivel om sin själs frälsning, vilket kan hända vilket helgon som helst (detta är den mest fruktansvärda dödsskräcken, och kan drabba vem som helst som dömer folk till evig fördömelse). Den som umgåtts mycket med naturen får allt svårare att tro på evig fördömelse (något som t.o.m. så bildade som Horace Engdahl tror på, bildning hjälper tydligen inte), ty något sådant står helt enkelt inte att läsa i naturens bok, vilket bevittnas också av att inga vilda urfolk tror på evig fördömelse, så lång jag vet, den tron hittar man bland de civiliserade. Jag kallar det förorening av fantasin, inte bara miljön ska de civiliserade förorena, utan också en människans fantasiliv (är inte miljöförorening och fantasiförorening två sidor av samma mynt?). Det är de som lever i helvetet som tror på helvetet och har nära döden-upplevelser om det eviga helvetet.

 

Ateism hjälper mot dödsskräck, men ateismen måste gå på djupet, och detta djup måste man leva sig till genom att vara trogen verkligheten och söka verkligheten rent praktiskt, i sin livsstil, inte bara rent intellektuellt. 

 

*ickemänskliga djur fruktar visserligen lidandet och dödsprocessen, men inte vad som kommer efter döden, inte "utslockandet", förruttnelsen och återgåendet till mullen (detta vet jag genom introspektion och nära umgänge med naturen, jag är också ett djur)

Det finns två hierarkipyramider i det mänskliga samhället, en med toppen upp, och en med toppen ner. Den med toppen ner ligger under den med toppen upp, och de bådas bottnar möts i mitten. Från denna mitt och uppåt längs den övre pyramiden börjar folks beundran och solidaritet strömma uppåt mot de över en själv (undantag finns), högst upp i toppen är det en personlig Gud som solidariteten strömmar upp till (det finns en liten lucka som vetter upp mot Gud i toppen). Antingen är det den katolska Påven eller så är det USA:s president som står högst upp på toppen, med mest makt och status.   

 

Från mitten och och neråt längs den nedre pyramiden (någonstans i arbetarklassens hierarkier) börjar ens beundran och solidaritet strömma neråt, mot de under en själv (undantag finns förstås). För dem längst nere (de är få, det är de fattigaste av de i bl.a. följande kategorier: skogstokiga eremiter, luffare, indiska sadhun, miljöaktivister, hippien, outsiders, anarkoprimitivister, djurrättsaktivister, hemlösa och sedan en och annan bydåre) är det djuren och naturen som gäller, i bästa fall. Dessa bildar för mänskligheten en trång port ut i det stora "allmänlivet", där de flesta varelser lever, och där det saknas tydliga hierarkipyramidstrukturer, istället är det ett intrikat och synbarligen kaotiskt nätverk där alla är sammankopplade på kors och tvärs och där det är svårt att avgöra vem som står över vem, och i vilken ordning (du kan inte göra en sån här bild av allmänlivet). Nationer hittar du inte, ej heller kungar och presidenter över nationer, högst myrdrottningar i små myrstackar. Klassmotsättningar hittar du inte (därav svårigheten att göra hierarkipyramider), ej heller rika och fattiga. Så lever de flesta på denna planet, ja alla bakterier och insekter, och en räv som stryker genom stadens utkanter har säkert undrat, på sitt lilla lustiga sätt, i bilder, över vad den underliga outsidern människoarten sysslar med, avskuren som den är från resten av livets sätt att leva, utgörande en pytteliten minoritet, men en sjuk och cancerlik utväxt som resten av arterna lider under.

 

Som sagt är porten trång från hierarkipyramiderna ner ut i "allmänlivets" snudd på demokratiska jämlikhet, vägen går genom det som de i toppen ser som något lågt, förfallet, "djuriskt" (detta ords klang röjer de styrandes smutsiga fantasi), gudlöst, kaotiskt, dåraktigt och spöklikt. Porten går genom den allra fattigaste minoriteten på jorden, den nedersta bottnen i samhället, den hemlöse tiggaren på gatan, gatubarnen, galningen, bydåren, den "utvecklingsstörde", och genom slummen. Du kan aldrig komma dit ut genom andra öppningen, den som vetter uppåt, den går rakt ut i megalomanins, storhetsvansinnets kalla, virtuella värld, där ingen varelse från allmänlivet någonsin har satt eller kommer att sätta sin fot. Och porten är så trång att du inte kan hoppa över den romska tiggaren på din egen gata, och åka till Indien som missionär eller biståndsarbetare, du kommer aldrig ut genom porten den vägen, du kommer obönhörligt att bli en kolonialist i den förhatliga "civilisationens", ja den övre hierarkipyramidens tjänst, för att alienera de fattiga i Indien från allmänlivet, naturen. Nej, porten är trång, och inga förhandlingar hjälper, du kan vrida dig och bortförklara och lura dig själv hur mycket du vill, du når inte ut genom porten så. Porten in i "Det Nya Jerusalem", "Eden", Livets katedral och tempel, helgedomen dit vi alla en gång ska återvända.

Vi har inte byggt vårt samhälle för hundarna (de kommer ständigt i kläm och deras naturliga behov och naturliga instinkter negligeras ständigt), de har tydligen inget värde. Ja, vi har inte byggt den här världen för några andra icke-mänskliga varelser heller. De har tydligen heller inget värde. Ganska stor miss. Vi har knappt byggt det för människan själv. Inte ens människan tycks ha något särskilt värde längre. Vi har snarare byggt den här världen för Penningen. Eller Maskinen. Ekonomin. Det är dessa som har det sanna värdet, det allt överskuggande, eskatologiska, ultimata värdet. Det är dem som allt ska tjäna på denna planet. Tydligen. 

Kultureliten kunde inte märka

när livet lämnade finlitteraturen.

Men uti bonden började det värka.

Hans saknad sjöngs av Nackaskogens lärka.

 

Där status är den högsta prioriteten

blir litteraturen osårbar så länge

den prisas högt, med kritiker i täten,

där lyssnas ej till några lärkors läten.

 

Men lärkan lär oss mer än någon lärd

litteraturkritiker vad är stort i böcker.

Den lär oss mest vad status, makt är värd,

när civilisationen lånar den sitt svärd.

 

När livet flydde, status blott blev kvar

man vördade länge liket efter döden.

Men Nackalärkan utan status var,

och fortsatte amma bondens själ

                      i alla hans kvarvarande dar.

"If all mankind were to disappear, the world would regenerate back to the rich state of equilibrium that existed ten thousand years ago. If insects were to vanish, the environment would collapse into chaos."

 

(biologen Edward O. Wilson)

Den här artikeln av Jason Godesky, 5 Common objections to Primitivism, på Anarchist Library, (Anti-civ.), tycker jag mycket om. Den är ett svar på de fem vanligaste invändningarna mot primitivismen, och reder upp en del missförstånd.

 

Läs Djurrättsalliansens summering av läget för djurens rättigheter i Sverige idag, när det gäller djurförsök, här. Se också en liknande artikel hos Djurens Rätt, här.

 

 

 

En hund pussade mig idag på gatan,

vilket fick mig att återigen påminna mig om

hur mycket kärlek det finns i världen,

och att det är de lägst i hierarkin

som har mest av den.