för naturens skull

Har det någon gång slagit dig, när du sett en otroligt avancerad nutida film, med fasligt invecklade animationer, att civilisationen lider av hybris?

 

Filmindustrin går till otroligt invecklade, svåra och dyra bedrifter bara för att ge oss ett par timmars nöje, och för att själv bli sedd, bli ärad. 

 

Börjar inte civilisationen likna Babels torn, som störtades av gud för att man försökte nå himlen? 

 

Detta drag av hybris syns inte bara i filmindustrin, utan även i alla civilisationens industrier. Över allt strävar man efter bedrifter som når upp till himlen, bara för att göda den rika delen av världens befolkning, och man skiter ofta i miljön, de fattiga och tredje världen. 

 

För de gamla grekerna i antiken betydde hybris att man försökte utmana gudarna, och överträda gränserna för sin plats i tillvaron. Har inte mänskligheten nu överträtt dessa gränser med ganska god marginal, när t.o.m. klimatet börjar reagera kraftigt?

 

För de gamla grekerna följde nemesis på hybris. Nemesis var gudarnas straff för hybris. Vi moderna människor kommer inte att straffas av någon gud, däremot nog av Moder Jord, som kan betraktas som någon slags gud, om man vill. Och Moder Jord straffar oss inte i egentlig mening, hon blir bara förstörd och sjuk, får feber, så att vi dör när våra resurser och omgivningar inte livnär oss längre på grund av att de är uttömda och förstörda (kombinationen oljetoppen och klimatförändringarna). 

Civiliserad konst och kultur är som en TV i fångens cell. Det är internet med, för den delen. På skärmen ser vi allt vi vill vara med om, men inte får eller vågar p.gr.a. civilisationens tyranni. Så vi väljer att se på skärmen istället för att leva ut såsom de vilda djuren gör. I konsten och kulturen förtätas all vår längtan. Men ”blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger” sade en gång den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius.

 

 

 

Det finns en historia av prästen Richard Wurmbrand från hans tid i fängelset i Rumänien under Ceaucescus styre, att fångvaktarna tvingade en fånge att äta bajs, och att fången blev galen av detta och bad om mer. Detta tycker jag fångar väl in hur civilisationens utbredande går till. Ta t.ex. matematiken, dödens vetenskap, rena "bajset". Vi tvingas i grundskolan att läsa matematik, och de som blir galna av alla siffrorna ber om mer, och läser "frivilligt" lång matematik på gymnasiet och matematikvetenskap på universiteten. De är helt enkelt hjärntvättade att "tycka om" matematiken. Hur kan någon tycka om något så mekaniskt och dött som siffror och matematik? Det finns inget liv i det, inget vilt, ingen revolutionär ande, inget mänskligt, bara livets förvandling till mekanik och robotaktighet. 

 

De kristna har i alla tider fått lära sig att tacka Gud för allt, även för katastrofer. De är liksom sända av Gud för att aga oss och uppfostra oss, så vi luttras genom lidandet. Detta tackande för en gudstyranns tortyr påminner om fången som ville ha mer bajs, och uppvisar liknande psykopatologi. När man blivit tillräckligt plågad och förnedrad, blir man ibland liksom ett med sin plågoande, han flyttar in i ens bröst. Det är så "medberoende" (som bl.a. Tommy Hellsten har skrivit mycket om) uppstår hos barn till destruktiva alkoholistföräldrar  eller till föräldrar med religiös fundamentalism. Jag vet om en flicka som tackade sin (kristet fundamentalistiska) pappa efter att han hade agat henne med riset när hon var liten. Och nu agar hon själv sina barn (eller snarare hennes man gör det med hennes tillåtelse). Förtrycket fortsätter, offren blir ibland förövare p.gr.a. medberoendet och införlivandet i sig själv av tyrannen. Det är så civilisationshelvetet fortsätter och fortplantas. 

"Arbeit macht frei" (tyska för "arbete gör fri") stod det ovanför ingången till koncentrationslägret i Auschwitz. Många civiliserade (särskilt de religiösa fundamentalisterna) tror än idag lite på detta, fast dom inte skulle erkänna det. Det kallas nuförtiden "arbetslinjen", med ett litet finare ord. Vi ser på arbetet som ett självändamål, ett ideal att eftersträva, något som är ädlare än att inte arbeta, något som förädlar oss och gör fri, något som gör oss viss om vår utvaldhet och vårt värde (detta är särskilt påpekat av Max Weber i hans religionssociologiska klassiker "Protestantismens etik och kapitalismens ande") Men vi arbetade inte, långt tillbaka i vår urhistoria, vi plockade frukt och nötter från träden i de skogar vi vandrade nakna i, som aporna, innan vi började jaga djur, dvs. det första fröet till arbetet (djurismen vill tillbaka till detta djuriska urtillstånd, längre tillbaka än många anarkoprimitivister vill, som vanligtvis förordar jägar-samlar-livsstilen). Och stenålderns jakt- och matinsamlingsarbete skulle inte ens kunna kallas riktigt arbete, för vi skiljde inte mellan arbete och fritid på den tiden. Det var först i och med jordbrukets uppkomst som vi verkligen började arbeta, med arbetsdelningens uppkomst. Men t.o.m. bonden i gamla tider, skiljde ofta inte mellan arbete och fritid..

 

Nazismen var ingen isolerad företeelse i historien, den uppkom inte i ett vakuum, så som många tycks tro (och därför är blind för sin egen fascism). Den bygger på hela den dittillsvarande civilisationen, och har egentligen aldrig försvunnit, bara uppkommit i nya former. Civilisationen som helhet har alltid till sitt väsen varit nazistiskt/fascistiskt, den bygger på kolonialism och grym erövring av länder, människor och miljö, på despotism (både diktatorisk och demokratisk sådan), nepotism, på slavarbete (både i sin gamla och i sin moderna mer systematiska form i löneslaveriet), på främlingsfientlighet, på sexism och patriarkalism, på domesticering (tämjande och förslavande) av växter och djur, på rationalisering och teknologisering av allt, på förintandet av allt vilt osv. Allt detta liksom ligger i civilisationens väsen, så att desto mer civiliserat och utvecklat ett samhälle är, desto mer tenderar den att ha dessa kännetecken. Vi tycker kanske att desto mer civiliserad man är, desto mer tolerant och mindre destruktiv är man, men då glömmer man att se på baksidan av denna civilisering, som handlar om sådant som utsugning av miljön och utnyttjande av billig arbetskraft i tredje världen, utvecklande av ohyggliga, skamliga, gigantiska djurfabriker, ja bäddandet för en total ekokatastrof genom de utsläpp som leder till klimatförändringarna. Detta är baksidan av den civiliserade "toleransen", som ofta vänder sig enbart till de relativt rika vita västerlänningarna, medan fabriksarbetare i tredje världen lever i rena slavliknande förhållanden, tvingade till det p.gr.a. ekonomisk kolonialism - de är helt enkelt tvungna att slava i dessa fabriker p.gr.a. att civilisationen har förstört deras egna självförsörjningsmöjligheter. Och detta skall liksom vara "tolerans" och "civilisering av vildarna". Jag blir så arg att jag vill ryta.

 

Min poäng är att historien inte har gått framåt, utan bakåt, att mänskligheten inte har blivit bättre när man ser till helheten, att fascismen till och med är starkare idag än på Hitlers tid (Sverige är en polisstat), den riktar sig bara mot andra än de relativt rika vita västerlänningarna, såsom mot djuren och miljön. De relativt rika har alltid varit priviligierade, genom hela den civiliserade historien, det är inget nytt. Det som är nytt är däremot försöket att förinta allt vilt, all vild natur, försöket att civilisera alla vildar, genomrationaliseringen av allt liv, så att allt skall bli mekaniskt och teknologiskt - och detta är fascismens innersta väsen. Och det som också är nytt är det hot mot själva jordens överlevnad som civilisationen har blivit, p.gr.a. klimatförändringarna. Judarna på Hitlers tid har byts ut mot icke-mänskliga arter och Moder Jord, som vi förintar i en allt snabbare takt. Och istället för att avveckla dödsmaskineriet, rusar våra politiker bara på, gör dödsmaskineriet ännu större. Om något är fascism så är det detta; att leva så att ens livsstil och ens beslut till slut förvandlar hela civilisationen och Moder Jord till ett enda stort koncentrationsläger, ett enda stort förintelseläger. 

 

Och vi vanliga människor tvår våra händer och leker oskyldiga! Vi skyller på politikerna! Men vi är alla mer eller mindre skyldiga till denna härva vi har hamnat i, och gör bäst i att erkänna fascismen i vårt handlande. När människan blir tagen på bar gärning för "ecocide", och vaknar till vad hon gjort, skall det ett otroligt mod till att erkänna sin fascism. Där har du orsaken till alla lama klimatförhandlingar och all tilltro till att tekniken skall rädda oss: vi är rädda för att erkänna den fascism som finns inbyggd i vår civilisation, och som kräver av oss att vi skall avveckla civilisationen, avveckla fascismen, inte stegra den i ett sista förtvivlat utbrott av teknofascism, såsom Hitlers desperata krig mot Sovjet kan vara en svag förebild för. 

Inget avslöjar civilisationens sanna ansikte så som krig och våldsfilmer. I dem ser man civilisationens omedvetna vilja att förstöra allt, manipulera, kontrollera och tillintetgöra allt liv. Civilisationen krigar inte bara mot Moder Jord, civilisationens föräldrar krigar även mot sina barn genom att tvinga dom att gå i skola och straffa dem om de är för livliga. Babylon (civilisationen) tål inte LIV. LIVET, det livliga, överflödande livet, som i en gammal orörd urskog, är Moder Jords ögonsten, allt strävar där efter LIV.

 

Babylon skall hela tiden tukta livet, begränsa det, straffa det, kontrollera det. Något sånt finns inte i den vilda naturen. Där överflödar allt av LIV. 

 

Jag är fascinerad av naturligt format rastahår. Det är som ett uppror mot Babylons kontroll över håret, då håret får utforma sig fritt, utan inblandning av kamning och klippning. Några få människor som jag träffat har haft sådant hår, bl.a. jag, min bror Björn och en helig dåre på en frikyrklig konferans i Borgå 2005. Håret får växa vilt, bli som den vilda naturen. Jag tror jag ska låta mitt hår formas så efter hand. 

 

Leve den vilda naturen! 

 

På sistone har jag också läst lite om rastafarianernas förhållande till naturen, och fascineras av deras anarkoprimitivism och vördnad för Moder Jord. Många av dem har ju rastahår, som ett tecken på att de har tagit avstånd från Babylon och vill gå tillbaka till deras urfäders livsstil i Afrika. Det här, viljan att gå tillbaka till Eden, är rastafarianernas vackraste bidrag till vår värld. Tyvärr har rastahåret i västerlandet blivit ett mode bland andra moden, utan att innebära att man tagit avstånd från Babylon. 

 

Även sadhuna i Indien har rastahår. Jag har planer om att bli en västerländsk, ateistisk "sadhu". Indiern Sadhu Sundar Singh var länge ett ideal för mig. Även nu en del, efter att jag blivit ateist. Han var ett naturbarn. 

 

Det finns fyra till fem miljoner sadhun i Indien allena. De bor i grottor, i skogen, i tempel. De lever helt på allmosor. Västerlandets närmaste parallell till indiens sadhun måste vara de hemlösa. Det finns också i Indien sadhun som lever helt nakna.  

 

Jag träffade en gång en vandrande "sadhu" i Granada i Spanien. Jag frågade ut honom om många ting, och fann att han var en äkta "sadhu". Jag kan aldrig glömma honom. Han gick med en stor ryggsäck på ryggen. 

 

Min vän poeten Pia Isaksson från Stockholm, som varit mycket i Indien, sade till mig en gång att jag skulle passa i Indien bland alla sadhuna där. Men jag tror inte jag åker dit och bor där, för västerlandet behöver fler sadhun. 

 

Vi i västerlandet har få nulevande sadhun som kan inviga oss i sadhulivet. Jag har inte haft någon, och har fått ta mig fram helt själv, utan en mentor. Däremot har vi sadhu-lika figurer i vår västerländska historia. Jag tror Franciscus av Assisi är den som mest påminner om sadhuna i Indien av alla våra helgon. Han var gift med fru fattigdom, och denna idé skulle han blivit älskad för av indiens sadhun. Han var också en viktig förebild för Sadhu Sundar Singh. Han är den viktigaste inspiratören till min klosterorden Den Heliga Naturens Orden.

 

Kanske det är därför Moder Jord har fått feber, eftersom vi inte i västerlandet har uppskattat sadhu-idealet? De indiska sadhunas livsstil är nämligen det mest ekologiska man kan tänka sig. Och detta utan någon utpräglad modern ekologisk medvetenhet, bara en religion (hinduismen) som är äldre och ligger närmare Naturen än kristendomen!

 

Om det bara, nu när det skymmer för civilisationen, kunde uppstå en sadhu-väckelse i västvärlden, eller en Franciskus-väckelse!

Jag har nyss läst en bok som är bland de bästa jag läst: "The last hours of ancient sunlight", av Thom Hartmann. Här är några citat: 

 

"It´s time for us to recognize other living things as our equals in their claim to life on this planet. They are our older brothers and sisters in the history of the Earth; they are inextricably connected with us and our life source."

 

"While tribal people would never evangelize (asking other tribes to become just like them), this is a cardinal characteristic of most city/states, and historically has been enforced by the threat (and action) of death, torture, wholesale extermination (as we saw during the Crusades, the Inquisition, and the Conquering of the American West, and now seein the enslavement of indigenous peoples of South America and Asia), or afterlife damnation."

 

"Those tribes which are Older Culture cooperator-based rather than Younger Culture hierarchical and dominator, are more likely to survive (even in the face of persecution) without the need to resort to force, violence, or threats of eternal damnation against those who disagree, or don´t go along."

Vetenskapen har genom tiderna haft stor skuld till kolonialiseringen av naturen och tredje världen. Vetenskapsmännens roll i den liknar mycket missionärernas roll i nybildade kolonier, de röjde vägen för den egentliga koloniseringen, utan att veta att de gjorde det, ja i vår tid vill vetenskapsmännen ofta rädda områdena de forskar i och de djur de forskar om, från civilisationen (så t.ex. med antropologerna som vill värna om ursprungsbefolkningarna de forskar om). Men de röjer, med sin kunskap, ändå vägen för civilisationens tillväxt i områdena de studerar, på lång sikt. För när kolonialherrarna en gång har kunskap om områdena/människorna/djuren, är vägen röjd för att manipulera och kontrollera dem. Jag har stor respekt för vetenskapen som bortröjare av magiskt tänkande, men tyvärr matar vetenskapsmännen bara ett annat slags magiskt tänkande: tron på civilisationens eviga tillväxt, på kapitalismens, konsumismens och pengarnas religion.

I den vilda naturen pågår det en ständig förfinings- och levandegörelseprocess, allt blir ständigt bara mer och mer förfinat och vackert och levande under evolutionens gång. Det är därför svanar och gamla orörda urskogar kan vara så förtrollande, sagolikt vackra. 

   Däremot, i civilisationen pågår det en ständig förfulnings- och förgrovningsprocess, allt blir ständigt bara mer och mer förgrovat och fult. Det är därför postmoderna städer och nya varuhus kan vara så förtvivlat fula, och det är därför postmodern poesi, musik och konst kan vara så intetsägande och ful, till den grad att man rentav stoltserar med det fula, upphöjer det fula. Civilisationen fjärmar sig alltmer från det organiska livet och uppgår alltmer i det mekaniska, teknologiska och maskinella, det förklarar förgrovningsprocessen. Det organiska livet är nämligen ojämförbart mer förfinat än det maskinella, mekaniska livet. Och jag har också märkt, att människor som jobbar mycket med maskiner, som t.ex. byggarbetare, har en tendens att vara förgrovade i själen. Där det levande, skapande, organiska livet spirar, som t.ex. hos kulturarbetare, filosofer, poeter, konstnärer och bibliotekarier, finner man mycket mer förfinade själar, där det verkligt nyskapande sker, och det är också där civilisationens samvete finns att hitta. Byggarbetare, t.ex., är inget samvete för civilisationen i sitt arbete, de lyder bara order. Lyder man bara order, får man en förgrovad och förstelnad själ, som mer liknar en maskin än organiskt liv. Man måste nästan vara poet eller filosof - kunna tillräckligt distansera sig från det maskinella - för att ha mod och karaktär och intellekt att kritisera det. 

 

Jag har också lagt märke till att för hårt arbete förgrovar själen. När man har bitit ihop tillräckligt, och piskat sig själv tillräckligt för att lyda sina överordnade, har man en tendens att kräva detta av andra också, att de andra också skall uppföra sig som maskiner. Således sprids förgrovningen som en cancersvulst. 

 

Jag tror inte vi är skapade till hårt arbete. Det finns paleo-antropologiska studier som tyder på att stenåldersmänniskan jobbade bara två till fyra timmar per dag med jakt och insamling av föda. Jag har i mitt eget arbete som städare upptäckt att fem timmars arbete är maximum mängd av arbete innan man börjar bli trött. Så stenåldersmänniskan jobbade aldrig häcken av sig. Och vi är inte skapade till sånt. Vi ska nämligen ha tid över för det som är viktigast i livet; kultur och socialt umgänge. Naturen och det organiska livet är milt i jämförelse med dödsmaskineriet Civilisationen.

 

Den västerländska, rika människan tror hon är rik när hon har alla prylar, lyxbil och lyxvilla. Men hon är utfattig på det som jag menar är den enda sanna rikedomen; tid för att förfina själen. Min far, t.ex. har aldrig haft tid att bilda sig, eftersom han haft nog att sköta med all sin rikedom, sina många bilar och sitt stora hus. Denna tid till att bilda sig har jag hittat i den lucka i civilisationen som jag hamnade i under min tid som hemlös och skogsboende. Och det är för att hitta denna tid till förfining av själen, som jag återigen flyttar till skogs för att bli en skogsman. Jag vill bli en del av det skapande, förfinade, organiska livet, inte en del av det förstelnade, maskinella. 

Civilisationen håller på att bli gammal.

Den får inte längre samma kickar som på yngre dar.

Civilisationen är mätt på dagar,

som en gammal tyrann som blickar tillbaka,

och som kanske för första gången i sitt liv

rannsakar sig själv lite grann,

undrar om det finns chans till benådning från dödsdomen,

sörjer lite halvhjärtat sina otaliga illdåd,

undrar om dess död skulle ge den förlåtelse,

nu när bara döden återstår.

Civilisationen hoppas att döden ska ske snabbt,

och att det inte skall finnas något liv efter döden,

inget helvete, ingen himmel, ingen yttersta dom,

att slutet på existensen kanske skulle försona allt.

Civilisationen håller på att bli gammal,

energin håller på att sina,

och jorden har fått feber på grund av den.

Tiden för försoningsförhandlingarna har kommit,

de görs på klimatkonferens efter klimatkonferens,

kanske skulden till Moder Jord kan återbetalas, så civilisationen slipper dö,

hoppet om det är förtvivlat,

och den tänker hett på om kanske dess död

kunde försona allt. 

 

(från detta blogginlägg)

Det finns en scen i filmen "Ben Hur" där Ben Hurs galärskepp har blivit överfallen av pirater, och börjar sjunka. De slavar som ror båten är fastkedjade i båtens golv, och börjar riva och slita i sina kedjor för att slippa drunkna. De går sedan under med båten. På samma sätt kommer det att finnas många människor som river och sliter i sina kedjor när civilisationen sjunker, och går under. Hela deras liv har kretsat kring civilisationen, så mycket att när civilisationen går under, så går de under. Jag tror detta kommer att ske särskilt för den rika delen av västvärlden. För de rika är civilisationens undergång deras undergång. De fattiga, särskilt i tredje världen, är redan på bottnet, för dem är kollapsen snarare en befrielse, särskilt för ursprungs-befolkningar och fattiga bönder, ty de har investerat i naturen, t.ex. i odling och hantverk. För dem är civilisationens undergång lika med tillgång till mark att odla på, det de har varit intresserade av från början - självförsörjning. De rika har sällan sådana intressen. De förlorar allt de har investerat i; oljebolagen, kol och naturgas, kärnkraft, alla möjliga slags industrier, lyx osv. De fattigas intressen ligger nära jorden, naturen, och störs därför inte i lika stor grad av en civilisationskollaps. Vissa ursprungsbefolkningar i skogarna kommer knappt att lägga märke till civilisationens kollaps, om den kollapsade idag. Värre är det i en avlägsen framtid, då klimatförändringarna sätter in på allvar. Då kommer alla antagligen att drabbas lika mycket efter hand. Men det finns en stor chans att civilisationen kollapsar långt innan klimatförändringarna tar kål på den, p.gr.a. sinande tillgång till olja, naturgas och kol. Det är också det jag går och hoppas på, ty det skulle inte bara vara gott för de fattiga, utan även för klimatet. Det skulle ge oss mer tid innan klimatet tar kål på oss. 

   Därför uppmanar jag dig att bli fattig och investera i naturnära ting innan kollapsen kommer! För kollapsen kommer, det är inte fråga om att, utan när, och desto tidigare, desto bättre. Antingen tar resursbristen (olje- och gas- och koltoppen) oss, eller så tar klimatförändringarna oss. "We can´t sustain the unsustainable forever" (Guy McPherson). 

   Men även i en kollaps förorsakad av klimatförändringarna har de fattiga och lidande en fördel framför världens rika. För de förra är redan vana vid kollapsen, och skulle kanske betrakta döden som en befrielse. Att vara fattig och naturnära betyder också att vara nära döden, vän med döden. 

Vi måste våga göra fel. Civilisationen tål inga fel. Den är totalitär "hygien" och perfektion. Vi måste våga göra fel, våga famla litet i mörkret, annars hittar vi aldrig den tillstängda öppningen mot ljuset. Civilisationen tål inte att vi rör på oss, famlar. Den vill att vi ska stelna till perfektion som en staty. Den slår ner på oss genast när vi börjar famla, fela. Men vi måste fela för att nå fram.

 

Vi måste våga leva farligt, våga språnget ut i mörkret. Kanske kommer vi aldrig fram, men då har vi i alla fall levt.

 

Civilisationen är så rädd för döden att den har blivit rädd för själva livet, för famlandet, stammandet, lamm-stammandet, svagheten i det sköra livet. Den tål inte livet, tål inte det vilda, tål inte de stora, vilda skogarna, utan vill förvandla alla urskogar till åkrar, eller trädåkrar för skogsindustrin.

 

Civilisationen tål inte ens att man tänker fel, tänker man för fel blir man inlåst på psykiatrisk avdelning. Men vi måste våga famla, våga tänka lite fel, våga posta lite galna blogginlägg för klimatets skull, för vår planet är sjuk på grund av brist på liv, det mesta har dött, blivit civiliserat.

 

Vi måste våga stå i vägen för detta ohyggliga civilisationsmaskineri, våga sabotera denna livshatande dödsindustri, som vill ta kål på allt som är vilt, allt som är "lite fel". Men Moder Jord vårdar och älskar alla som är lite fel, alla utvecklingsstörda, alla haltande duvor, alla rovdjur, alla vildar. Det enda Moder Jord inte kan klara av är perfektionsmaskineriet Civilisationen. Den är så fel att "fel" blir ett för svagt ord. Civilisationen är en himmelskriande katastrof. Ett Babelstorn som har nått till himlen, så att människan har börjat leka Gud, den yttersta hybris som tänkas kan.

 

P.gr.a. civilisationen lever otaliga människor och andra arter i helvetiska förhållanden. Ja civilisationen hotar själva planetens överlevnad. Vi måste sabotera detta, och våga göra fel.

 

I den vilda naturen finns det inga fel. Ty det som är "fel" används av naturen till nytta för kretsloppet. Det är litet som att det inte finns någon smuts i naturen. Det är civilisationen som har hittat på smutsen och felen, eftersom civilisationen är det enda som är verkligen smutsigt, verkligen fel.

 

Ner med tyranniet!

 

 

I den vilda naturen är det mesta i balans. Det är en balans mellan liv och död, mellan sommar och vinter, mellan ungdom och ålderdom, mellan det som är lätt och det som är svårt. Det ena fungerar inte utan det andra. Men civilisationen vill bara veta av det ena. Den vill bara ha liv, bara sommar, bara ungdom, bara lätta saker. Mest tillspetsat kommer det fram i de kristnas föreställning om ett evigt liv och en evig salighet.

   Detta fungerar inte. Det blir obalans. Man lånar från livet, och från framtiden, och får därför en skuld till livet, en skuld vilkens betalning man ofta skjuter upp på framtiden. Vill man bara veta av livet och inte döden, får man en dödsskuld. Man är skyldig naturen dödar *. Vill man bara ha det lätta, får man en svårhetsskuld. Man är skyldig naturen det tunga och svåra. Men man skjuter upp betalningen så långt det går. Det slutar ofta med en abrupt katastrof, ett snabbt självmord, en snabb kollaps.

 

Det hela kan illustreras med hur man sköter sina tänder. Det är utan tvekan lite tråkigt att noggrant borsta tänderna varje dag. Men om man inte gör det, får man en skuld till tänderna, som till slut måste betalas med tandvärk och svåra tandläkarbesök. Men om man varje dag betalar en liten summa till tänderna, som består i att man uthärdar en liten stund av tandborstning, då behöver man inte betala den stora summa som skulden till tänderna medför.

 

Den som bara vill ha glädje i livet, och inte vill veta av sorg, får samma problematik som en knarkare har. Det går att hejdlöst njuta av knarket till en viss gräns. Sedan tar knarket slut, eller man blir inte "hög" längre. Och slutar man knarka, måste man betala hela den skuld till kroppen, som det ohämmade festandet på knarket har skapat.

 

Civilisationen är en oljealkoholist, en knarkare på olja (och kol och naturgas för den delen). Det går bra så länge oljan räcker, och så länge civilisationen är ung och frisk. Men det kommer ett skede där vi måste betala vår gigantiska skuld till naturen, som kommer av att vi har festat hejdlös på billig olja, och bara velat ha det lätta, billiga och glädjerika (1). När civilisationen blir äldre, får den inte längre samma kickar av oljan som när den var ung, och oljan börjar dessutom sina. Men desto längre man uppskjuter betalandet av sin skuld till naturen, desto värre blir kollapsen.

 

Det är inte hållbart att bara vilja ha det lätta och glädjerika. Vi måste vänja oss vid att hela tiden ha det lite svårt ibland. Då behöver vi inte betala den gigantiska skulden till naturen när det glädjerika sinar. Om vi uthärdar vintrarna i tipin istället för i uppvärmda hus, då behöver vi inte betala tillbaka skuld som anhopas av kraftverk och elektricitet, genom att de anhopar problem i form av kärnavfall och koldioxidutsläpp. Rådjuren uthärdar också kylan i vinter efter vinter, i balans med ekosystemet. Denna rådjurens livsstil har civilisationen förlorat. Den vill inte veta av någon vinter, eller något vinterlidande, med sina uppvärmda hus. Och därmed blir det väldiga utsläpp av koldioxid från kraftverken (i de flesta delarna av världen), och miljön tar skada, så att det skapas en livsmiljö som blir för tung att leva i i längden, en planet med feber.

 

De riktigt fattiga däremot, de som hela tiden kollapsar lite grann, de kommer inte att lida så mycket när civilisationen kollapsar. De är vana vid kollaps. De har ingen skuld till naturen att betala. För dem kan kollapsen och döden snarare innebära en befrielse. Men tänk på hur de rika kommer att lida, när civilisationen kollapsar. Det är de som har störst skuld till naturen, och därför kommer att lida mest. De kommer att likna fångar som river och sliter i sina kedjor när båten sjunker, som i Ben Hur-filmen. De fattiga har inga sådana kedjor, de kan fritt rädda sig på livbåtar. Livbåten - det är anpassningsförmågan till Moder Jord. De rika är inte anpassade Moder Jord. I den vilda naturen finns inga rika. Där är alla fattiga som Franciskus av Assisi. Att förbinda sig till fattigdom, det är att låta bli att låna av naturen, låta bli att bli en låneslav, en lånefånge, livegen. Fattigdom är frihetens pris. Allt har ett pris. Men civilisationen vill inte veta av något pris. Den har ju fått olja upp ur jorden nästan gratis i 150 år nu. Den har festat hejdlöst på billig olja. Men det var en olja som kommande generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Civilisationen har lånat, inte bara av naturen, utan även av kommande mänskliga generationer. Det blir svårt för de rika att se sina barnbarn i ögonen.  

 

 

*   Det innebär inte att vi har rätt att utrota folk eller att vi bör ta självmord. Vi kan däremot effektivt behandla vår dödsskuld till naturen genom att de flesta undviker att föda barn. Bara det är att dö lite grann. Men det är inte destruktivt.

 

(1)  Paradoxalt nog är det tyngre att leva som civiliserad än att leva som vilde, med tanke på hur mycket de flesta civiliserade måste jobba. Men jag tänker främst på överklassen. 

Man kan säga att psykosen är en slags mental cancer. Men det finns godartad och elakartad cancer. Den individuella psykosen, som bara én människa har, är som en godartad cancer, väldigt mild, och oftast ganska litet destruktiv. Den kollektiva psykosen, den som delas av många i vår civilisation, är som en elakartad cancer, ohyggligt destruktiv *. I jämförelse med dess destruktivitet är den individuella psykosens destruktivitet som en fis i rymden. Ändå blir man enbart straffad för att ha individuell psykos, aldrig för att delta i den kollektiva psykosen, trots att denna senare förstör själva förutsättningarna för liv, själva planetens hälsa (tänk den globala uppvärmningen). Att delta i den kollektiva psykosen anses av de flesta som t.o.m. friskt, ja det rentav uppmuntras av politiker, lagstiftning och reklam. Men stackars den som har en individuell psykos, hen kan hamna på sluten psykiatrisk avdelning och få mediciner som i början är rena psykiska plågan (enligt min erfarenhet av dessa). Så upp-och-nervänd är vår värld.

 

Vill du veta var den kollektiva psykosen har sina viktigaste bastioner, gå då till ett shoppingcenter och jämför detta med den hemlöse tiggaren på gatan utanför. Eller gå på en gudstjänst i någon bombastiskt vacker kyrka, och lyssna på den psykotiska gallimatias som serveras där i s.k. "predikningar" och "böner". Och fundera över att Sverige för inte så länge sedan hade en statskyrka, alltså var ett kristet land. Den kristna religionen i sin
fundamentalistiska och fanatiska form är en elakartad mental cancer, och är den störste faktor som har bidragit till framväxten av den industriella civilisationen, med sin teologi om att människan står över naturen och har rätt att härska över allt annat liv.

 

Den individuella psykosen går nästan alltid över, det gör däremot inte den kollektiva psykosen. Den framhärdar ända tills man har sågat av den gren man sitter på. Civilisationen: en skock galna grisar som kastar sig utför stupet.

Det som också kännetecknar den kollektiva psykosen som de civiliserade har, är deras lösa band till naturen, som faktiskt är själva verkligheten, som ingen kan komma undan. Bara det att de civiliserade talar om sig själv och naturen som något åtskilt, säger sitt. De civiliserades alienation från naturen är alienation från verkligheten, dvs. psykos.

 

*jag använder ordet psykos här i poetisk, metaforisk, överförd bemärkelse. Det skall inte tas bokstavligen. 

 

A. Kent MacDougall, professor i journalistik vid University of California, Berkeley, har skrivit en artikel som heter "Humans as cancer" (jag skulle dock inte säga att det är mänskligheten som är cancern, utan det är civilisationen som är det). Där skriver han om de oväntat många paralleller som finns mellan civilisationen och en cancertumör. Det är en förtvivlande läsning. 

 

Civilisationen förökar sig precis som cancern, aggressivt, ohämmat, okontrollerat. 

 

MacDougall nämner parallellen mellan cancertumörens "metastasis" (hur cancern sprider sig till andra delar av kroppen genom blodomloppet), och den kolonialism som utmärker civilisationen. 

 

Vad annat kan man än likna civilisationen vid aggressiv cancer när man betänker att 150-200 arter (av både djur och växter) utrotas varje dag? P.gr.a civilisationens ohämmade tillväxt!

 

Hur ska man bli en frisk cell inne i en cancertumör? Kommer man inte att bli förstörd av de omgivande cancercellerna om man plötsligt skulle omvandlas från en cancercell till en frisk cell? En cancercell
äter ju upp de omgivande friska cellerna, och sprider sig okontrollerat.                                                                                         

 

Internets ohämmade tillväxt är tyvärr cancerlikt. Och aktiviteterna däri likaså, för det mesta. Min blogg också. 

 

Trots att jag delvis flyttat till skogs, anser jag mig vara en cancercell i Moder Jords kropp, p.gr.a. allt jag gjort i mitt liv, och tvivlar ibland på min rätt att leva. Mitt internetberoende är cancerlikt. Internet är en drog för mig. Jag försöker begränsa mitt användande av internet till två timmar per dag, men det är svårt. 

 

Jag undrar om jag skulle orka leva utan internet och diverse andra civiliserade stimuli, som gör att jag får tiden att gå. Man förtärs om man börjar tillfriskna som cell. Man manglas i civilisationens maskineri. Man hoppar av civilisationen, och i vissa fall hoppar man även av livet. 

 

Cancer kan i vissa fall producera feber i kroppen. Civilisationen har också gett upphov till feber i Moder Jords kropp: global uppvärmning. Ännu en parallell mellan cancer och civilisationens uppförande. Det finns en risk att skenande klimatförändringar (som redan är på gång) ger upphov till ett klimat på jorden liknande den på Venus, alltså ger upphov till en död planet (bl.a. klimatvetennskapsmannen James Hansen har bekymrat sig för detta). I så fall har civilisationens cancersvulst tagit livet av Moder Jord. Jag hoppas innerligen att detta inte ska ske, fast jag är medveten om risken, så stor har civilisationens cancersvulst vuxit sig. Det finns vissa forskare på nätet som hävdar att detta kommer att ske, såsom Malcolm Light och Jennifer Hynes. Jag hoppas däremot att "Den sjätte massutrotningen" som vi lever i nu, åtminstone inte ska bli värre än Perm-massutrotningen 252 miljoner år sedan, då 83 % av allt liv dog ut, och det tog tio miljoner år för jorden att återhämta sig. Det är också vad min guru Guy McPherson på bloggen ”Nature Bats Last” tror och hoppas på. Jag hoppas verkligen inte att en Perm-massutrotning ska ske, bara att det inte ska bli värre än detta.

 

Varje eko-gärning är viktig nu för att vi skall undvika Venus-scenariot, och åtminstone inte göra det värre än en Perm-massutrotning av arterna på jorden. Det bästa vore dock verkligen att det inte blev någon massutrotning. Men jag tror, likt McPherson, att en sådan är oundviklig, p.g.a. de återkopplingsmekanismer som mänsklighetens koldioxidutsläpp har gett upphov till. Jag tror inte heller mänskligheten har en fri vilja som helhet betraktad. Den kommer att styra utför stupet. Jag ser få eller inga tecken på något annat än detta.

 

 

 

 

 

(från detta blogginlägg på bloggen "Pray for calamity")

(från ett blogginlägg på bloggen "Pray for calamity")