för naturens skull

Inget avslöjar civilisationens sanna ansikte så som krig och våldsfilmer. I dem ser man civilisationens omedvetna vilja att förstöra allt, manipulera, kontrollera och tillintetgöra allt liv. Civilisationen krigar inte bara mot Moder Jord, civilisationens föräldrar krigar även mot sina barn genom att tvinga dom att gå i skola och straffa dem om de är för livliga. Babylon (civilisationen) tål inte LIV. LIVET, det livliga, överflödande livet, som i en gammal orörd urskog, är Moder Jords ögonsten, allt strävar där efter LIV.

 

Babylon skall hela tiden tukta livet, begränsa det, straffa det, kontrollera det. Något sånt finns inte i den vilda naturen. Där överflödar allt av LIV. 

 

Jag är fascinerad av naturligt format rastahår. Det är som ett uppror mot Babylons kontroll över håret, då håret får utforma sig fritt, utan inblandning av kamning och klippning. Några få människor som jag träffat har haft sådant hår, bl.a. jag, min bror Björn och en helig dåre på en frikyrklig konferans i Borgå 2005. Håret får växa vilt, bli som den vilda naturen. Jag tror jag ska låta mitt hår formas så efter hand. 

 

Leve den vilda naturen! 

 

På sistone har jag också läst lite om rastafarianernas förhållande till naturen, och fascineras av deras anarkoprimitivism och vördnad för Moder Jord. Många av dem har ju rastahår, som ett tecken på att de har tagit avstånd från Babylon och vill gå tillbaka till deras urfäders livsstil i Afrika. Det här, viljan att gå tillbaka till Eden, är rastafarianernas vackraste bidrag till vår värld. Tyvärr har rastahåret i västerlandet blivit ett mode bland andra moden, utan att innebära att man tagit avstånd från Babylon. 

 

Även sadhuna i Indien har rastahår. Jag har planer om att bli en västerländsk, ateistisk "sadhu". Indiern Sadhu Sundar Singh var länge ett ideal för mig. Även nu en del, efter att jag blivit ateist. Han var ett naturbarn. 

 

Det finns fyra till fem miljoner sadhun i Indien allena. De bor i grottor, i skogen, i tempel. De lever helt på allmosor. Västerlandets närmaste parallell till indiens sadhun måste vara de hemlösa. Det finns också i Indien sadhun som lever helt nakna.  

 

Jag träffade en gång en vandrande "sadhu" i Granada i Spanien. Jag frågade ut honom om många ting, och fann att han var en äkta "sadhu". Jag kan aldrig glömma honom. Han gick med en stor ryggsäck på ryggen. 

 

Min vän poeten Pia Isaksson från Stockholm, som varit mycket i Indien, sade till mig en gång att jag skulle passa i Indien bland alla sadhuna där. Men jag tror inte jag åker dit och bor där, för västerlandet behöver fler sadhun. 

 

Vi i västerlandet har få nulevande sadhun som kan inviga oss i sadhulivet. Jag har inte haft någon, och har fått ta mig fram helt själv, utan en mentor. Däremot har vi sadhu-lika figurer i vår västerländska historia. Jag tror Franciscus av Assisi är den som mest påminner om sadhuna i Indien av alla våra helgon. Han var gift med fru fattigdom, och denna idé skulle han blivit älskad för av indiens sadhun. Han var också en viktig förebild för Sadhu Sundar Singh. Han är den viktigaste inspiratören till min klosterorden Den Heliga Naturens Orden.

 

Kanske det är därför Moder Jord har fått feber, eftersom vi inte i västerlandet har uppskattat sadhu-idealet? De indiska sadhunas livsstil är nämligen det mest ekologiska man kan tänka sig. Och detta utan någon utpräglad modern ekologisk medvetenhet, bara en religion (hinduismen) som är äldre och ligger närmare Naturen än kristendomen!

 

Om det bara, nu när det skymmer för civilisationen, kunde uppstå en sadhu-väckelse i västvärlden, eller en Franciskus-väckelse!