för naturens skull

Kapitalismen får de styrande (särskilt ekonomerna) att se människor som döda ting och maskiner som levande varelser, ja behandla människor som illegalt avfall och mekaniska slavar (om de är tillräckligt långt nere i hierarkierna) och behandla maskinerna som gudar med magiska krafter, självständiga och produktiva i sig själva, lösryckta från den exploatering av fattiga och natur som har skapat dem.

 

(aforismen inspirerad av Alf Hornborg)

Den som går "den undre och inre vägen" (för att tala med poeten Gunnar Ekelöf) och lierar sig med naturen och djuren, blir kanske ensam bland de flesta människorna i västvärlden, en outsider och en främling, särskilt i finkulturen, men han får i gengäld en hemkänsla i det som ligger på botten av den traditionella samhälleliga hierarkipyramiden, ja det som ligger under det och bortom det. En hemkänsla i det mesta av livet, ja i kosmos och verkligheten själv. Det är tröst nog, och gör att man blir mindre benägen att bli karriärist.

Först har vi borgerligheten som är verklighetsfrämmande. Sen har vi operor och teatrar som skildrar borgerligheten på ett verklighetsfrämmande sätt. Sen, till sist, har vi dålig lyssnare/åskådare och dåliga kritiker.

Svartsjuka är relationell girighet, att vilja äga en annan människa som om den vore ett ting (detta benämns ofta av den svartsjuke som "kärlek"), och hålla fast vid denna egendom med näbb och klor. Att solidarisera sig med livet, bli frivilligt fattig, släppa hästen fri i skogen och ge bort alla sina pengar till tiggaren, kan vara ett första steg till att bli fri denna sortens girighet, som kan vara mycket svår att bli av med, och kan förstöra en kärleksrelation, göra den till en enda stor maktkamp, där den som utsätts för svartsjukan ständigt måste kämpa för sina frihetliga rättigheter, att få bestämma över sitt eget liv.

Om man sparar njutningen, så att man bara njuter lite varje dag, räcker njutningen livet ut.

Det är tur att det inte finns något helvete, för om det funnes det, skulle de flesta komma dit, ty de flesta har stött (det mesta av sitt liv) helvetesmaskineriet civilisationen på något vis. 

Djurismen handlar om det sköra livet som är så utmärkande för djuren. I jämförelse med dem är civilisationen oerhört hård, ja betongisk. 

Jag vill inte vara någon statuspryl i de rikas händer.