för naturens skull

Herdarna och Lammet

Vi hade sett på dem som våra undersåtar
och slavar.

V slog en av dem, när det inte lydde.

En gång på en vidsträckt äng
rymde den snabbaste av dem, ett ungt Lamm,
besatt av en avlägsen sång

vi hörde den också
och rymde efter, hack i häl

sömngångaraktigt,
som i okänt rike

följde vi sången
som försvann i natten.

 

(ur min diktsamling "Yeschua". Yeschua är Jesus på hebreiska)

 

 

Jag har tidigare skrivit om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Franciskus av Assisi. På ett annat ställe, på min ateistiska blogg, skrev jag att Jesus liknar mer på Franciskus än på påven. Jag skulle vilja säga att jag inte vet något helgon som så rätt har uppfattat Jesu väsen som Franciskus. Han har uppfattat Jesu fattigdom på ett genialt sätt, och uppfattat korrekt all den motstånd mot rikedom som Nya Testamentet innehåller (tänk på Jesu rop "Ve er som är rika!"), till skillnad från många av vår tids kommersialiserade och förvärdsligade kristna. Och även om jag tror att Jesus var en mytisk figur, och inte har existerat i historien, så skall jag skriva ett blogginlägg om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, för de är, precis som hos Franciskus, mycket tydliga. Jag kommer här att tala som om Jesus funnits, ty det att han figurerat så mycket i våra drömmar och vår längtan, har gjort honom nästan verklig, men bara nästan.

 

Jesu liv är ett exempel på hur det kan gå för en arketypisk anarkistisk rebell, vilket jag tycker han är. Han öde är dens öde som kompromisslöst lever sanningen, även om det skulle kosta honom tortyrdöden. Jag tror det är detta drag hos Jesus som vunnit många kristnas hjärtan, och fått dem att dyrka honom som en gud. Det skall mycket mod till att utmana de mäktiga så till den grad att man riskerar korsfästelse, ungefär det smärtsammaste sätt att dö som man nästan kan tänka sig. Jesus kan t.o.m. vara litet farlig här, och få en att uppsöka martyrdöden för att likna Jesus. Det ska man akta sig för.

 

Den som vill bli stor i denna världen, måste kompromissa och idka diplomati, men jag skulle kalla det att sälja sin själ, i enlighet med Jesu ord om att "vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?" (Mark. 8:36) I dessa ord ligger mycken visdom, och mycken anarkoprimitivism. Det är civilisationen som vill att vi ska upp i hierarkierna och göra karriär, det är den som vill att vi ska sälja vår själ för att få makt och berömmelse. Genast när vi går tillbaka till "the basics", livet på landsbygden, naturfolkens liv, så försvinner detta. Man kan inte bli berömd i en liten stam på hundra personer, där alla känner alla. Då är man redan känd av alla, och kan inte bli så mycket mera känd än så, från första stund efter man är född (förutom av grannstammarna förstås). Detta är en stor bevarelse mot att man säljer sin själ på berömmelsens altare. Vi är inte skapta att leva i miljonstäder, inte skapta till att vara kända av miljoner av människor. Vi är inte evolverade till det, och tar därför skada, och blir diviga och snobbiga. Jag tror inte jag själv kommer att undvika denna skada på min själ om jag blev känd. Det är en naturlag (förutom i vissa sällsynta undantagsfall).

 

Den som i den här världen följer i Jesu fotspår, likt Franciscus, blir föraktad och förbisedd, ansedd som galen och redo för dårhuset, han blir "korsfäst med Kristus", som aposteln Paulus skrev, korsfäst för och av världen.

 

Jesus uppmanar oss att avstå från makten och berömmelsen, och deras bekymmer, och hänvisar oss istället till djuren och blommornas livsstil:  "Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem". (Matt. 6:26)

 

Detta ställe tror jag är det mest anarkoprimitivistiska stället i evangelierna, tillsammans med reningen av templet (när Jesus drev ut månglarna ur Jerusalems tempel). Det finns något av djurism i denna Jesu uppmaning att lära av blommorna och fåglarna. Det får mig också att tänka på Daniel Quinn i hans roman "Ishmael" (från 1992), där han skrev att "lämnarna" (han skiljde mellan två sätt att leva, "lämnarnas" ("leavers") och "tagarnas" ("takers") livsstil, där civilisationen levde på det senare sättet, medan naturfolken levde på det förra sättet) levde av gudarnas nåd, levde i gudarnas händer, vad han nu menade med gudar. Men detta behöver inte tolkas religiöst. Det kan vara att leva av moder Jords och växternas och djurens nåd, leva i dessas händer. De civiliserade ville inte leva av nåden, de tog istället kontrollen över gudarna, och gjorde dem till sina slavar.

 

Jesus levde själv av gudarnas nåd, närmare bestämt den gud han trodde på, den gammaltestamentlige guden Jahve, som visserligen var en fruktansvärd gud, men tolkades, enligt t.ex. gnostikern Marcion, (85 e.Kr. - 160) som en gud under den ende sanne guden, den senare trodde han var Jesu  gud och fader. Ja, detta kan man förstå när man inser den gigantiska skillnaden mellan Jesus och den gammaltestamentlige guden, som av ateisten Dan Barker har kallats "The most unpleasant character in all fiction". Ateisten Richard Dawkins har också i sin bok "The god delusion" (2006) uttryckt sin vämjelse inför den gammaltestamentlige guden, och sin beundran för Jesus. Han skrev också en essay kallad "Atheists for Jesus". Här klingar Marcions inställning fortfarande, där Jesus ställs mot Jahve.

 

Jesus var djupt fattig, hemlös, luffare och anarkistisk revolutionär. För att förstå detta, tror jag man måste begrunda att Jesus var vilden och profeten Johannes Döparens "lärjunge" (eller "anhängare"), och döptes av denne. Och sedan måste man också begrunda att både Johannes Döparen och Jesus var i sin tur Mose lärjungar, denne märklige mytiske vildmarksprofet, som i vildmarkens ensamhet (efter 40 år i vildmarken som herde) mottog befallningen från Gud att befria Israels folk ur fångenskapen under den tidens Babylon, Egypten, och föra dem ut i vildmarken, för att leva där som boskapsskötande nomader (visserligen skulle de även kolonialisera Kanaan till slut, men det sätter jag på "djävulens", "demiurgens", räkning i myten). Och då måste man betänka att många bibeltolkare anser Jesus beskrivas som en ny Moses i evangelierna, särskilt i Matteus evangelium. När man förstått detta, och även begrundat att Romarriket var det nya Egypten och Babylon på Jesu  tid, då faller alla pusselbitar till Jesu anarkoprimitivism på plats. Jag har på mina tidigare bloggar tolkat Jesus som en befriare från Romarriket, både det på Jesu  tid och det nutida romarriket, den västliga civilisationen, och som en som leder oss tillbaka till naturen, till fåglarnas och liljornas livsstil, till den fattiga livsstilen i harmoni med allt skapat som Franciskus och Jesus förespråkade. Jag fascineras än idag av denna tolkning av Jesus, även om jag tror att Jesus inte har existerat. Man kan istället, som jag gör i mitt ekoteologiska verk "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), se Jesus inte som en enda människa, utan som ett mänskligt kollektiv av naturmänniskor, en "människotyp" som sakta dog ut/"korsfästes" av civilisationen, ungefär som stenåldersmänniskan ersattes av jordbruksmänniskan (vilket dock inte var vad Nya Testamentets författare menade).

 

Vi styrs mycket av myter, och mytiska figurer. Kan man tänka sig att myten t.o.m. har haft större inflytande över oss civiliserade människor (genom historien) än verkligheten? Den mytiske Jesus inspirerar oss fortfarande till fattigdom och solidaritet, kanske mer än någon annan mytisk varelse. Han leder oss på något underligt sätt, tillbaka till naturen, från sin plats i mytens värld. Vilken tragik då att se hur missförstådd Jesus blivit, och hur utnyttjad han blivit av maktens män för att fullfölja deras avsikter. Hur många kristna anarkister finns det, eller har det funnits genom historien? Inte många. Mest borgerliga kristna. Ja, de kristna utgör en stor del av den politiska, borgerliga högern, globalt sett. Man skulle tro att det var någon annan mytisk figur, som Batman, som låg bakom detta. Men tyvärr är det den fattige, rebelliske anarkopacifisten Jesus som så har blivit exploaterad av människorna, kanske mer missbrukad än någon annan.

 

 

 

Det var påskhögtid i Jerusalem,
och jag stod och sålde offerduvor på Templets förgård.

Jag hade en jättebur full med duvor.
Jag blev kissnödig, och bad min fru 
bevaka duvorna medan jag gick bort för att kissa.
Jag tog pengarna med.

När jag kom tillbaka var alla duvorna borta.
Jag blev panikslagen, och visste inte vad jag skulle göra.
Min fru berättade att någon galning hade släppt 
ut duvorna medan hon var ivrigt upptagen med ett samtal.
Penningväxlarnas bord var omkullvälta.

Jag såg en här av vita duvor sätta sig på Templets krön.

Mose hade kommit. 

(ur min diktsamling "Yeschua")

"Vare sig det handlar om medeltida teologer eller moderna ekonomer är standardreaktionen mot meningsmotståndare att de saknar den utbildning som krävs för att förstå deras insikter om världens beskaffenhet. Men vi bör inte låta oss övertalas att viga våra liv åt att fördjupa oss i de beräkningsmetoder och lärosatser som nu hotar såväl världssamhället som själva livet på vår planet. De sofistikerade metoderna har redan tagit alldeles för många liv i anspråk. Låt oss i stället diskutera de underliggande axiomen: "Är evig tillväxt möjlig? Är fri marknadshandel ett ideal? Bör allting vara utbytbart på marknaden? Hur kommer det sig att priset på en viss människas tid kan vara tusentals gånger högre än på en annans?"

 

(min guru Alf Hornborg i "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos 2015), s.19.)

Igår var jag och Titti på besök hos Charlottendals gård, en ekoby i Järna. Det var en positiv överraskning. Stället var mycket vackert beläget mitt i skogen, och var full av liv och gemenskap, många djur och många barn. Psykoterapeuten Peter Hagerrot, som bodde i ekobyn, gav oss en intervju (Titti filmade) och visade oss runt. De hade får, höns och gäss, hönsen och gässen fick gå fritt på gården, utan inhägnad, vilket gladde mitt vildhjärta. De hade en liten permakulturträdgård, där de odlade med täckodling. De hade också en egen förskola, kallad "Lilla Bullerbyn". I ekobyn bodde det tolv vuxna, plus barnen, i sex hus. Flera arbetade i Stockholm. Peter Hagerrot jobbar som psykoterapeut, och med lite meditation och yoga, bl.a. i Stockholm. Han ordnar också kurser i omställning. Han visade oss sitt kontor, där bokhyllan var full av spännande ekologisk litteratur. Han visade oss också vinden på ladugården, som gjorts om till en kurslokal och meditationslokal. De hade alltså en stor ladugård, där fåren, hönsen och gässen vistades på vintern. Peter sade att han saknade en riktig bonde bland dem, han var visserligen av bondesläkt, men var ingen riktig bonde. De hade även odlingsmark som utarrenderades. 

 

Jag pratade även om skogsträdgårdar med Peter, och han sade att rätt uppbyggd, kan skogsträdgårdar binda mera kol i marken än vanliga skogar, genom den kombination av växter som man väljer. Det gladde mig mycket, eftersom jag just tidigare här på bloggen förespråkat åkrarnas omvandling till skogsträdgårdar som en av lösningarna på klimatkrisen, något som skulle binda atmosfärens överloppskoldioxid, så att det blev mindre koldioxid i atmosfären, och att klimatet således skulle kunna stabiliseras.

 

Ekobyn hade stora solpaneler på ladugårdstaket, som täckte 10% av elbehovet. 

 

Men dagens verkliga höjdpunkt var när vi fick besöka en jurta längre inne i skogen, där en man som hette Magnus bodde permanent. Han var inte där när vi kom, men dörren till jurtan var öppen, så vi gick in och undersökte jurtan. Den doftade ljuvligt inuti, doftade urfolk och rök (jurtan hade en kamin), lite såsom Skogs-Davids kåta doftade, eller min gamla hydda i Nackareservatet doftade, den som hade kamin. Jurtan hade två sängar, och två små bokhyllor med mycket spännande litteratur, såsom Daniel Quinns "Beyond civilization" (2000), John Lamb Lash´s bok "Not in his image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" (2006), och Dee Browns "Begrav mig vid wounded knee. Erövringen av vilda västern ur indianernas perspektiv" (2008). Det var tydligt att det bodde en anarkoprimitivist i denna jurta. Ett stycke längre bort stod en tipi gjord av tyg, med kamin i. Bredvid jurtan var ett utekök, med tak över. Det rymdes inte något kök i jurtan, så liten var den. Det märktes tydligt att Magnus bodde där nu, det var flaskor med mat i kökets hyllor. Och en såg låg under öppen himmel, utan att ha rostat.

 

Jag var så fascinerad av detta sätt att bo på, att jag skrev ett brev till Magnus, där jag uttryckte min beundran och min vilja att connecta med honom, jag skulle gärna besöka honom igen när han är på plats. Jag gav honom också min bloggadress. Hoppas att han läser detta blogginlägg! 

Nu har jag och Titti kommit till Järna, där vi sov över en natt på en skola. Vi tvingades vakna kvart före åtta p.g.a. att skolan började för eleverna, lärarna väckte oss och sa att barnen kunde bli rädda när de såg oss sova där (vilket jag betvivlar. De blir kanske lite förvånade och konfunderade, men knappast rädda). En skolpojke, ungefär 8-10 år gammal, kom förbi oss, och sa "Ni får inte sova på vår skola!". Då tänkte jag att han nog inte hade sagt så om det inte vore för dom vuxnas värderingar som tutats i honom, det båstänkande, det ghettotänkande som säger att allt ska vara i sitt eget bås, ingen sammanblandning får ske. 

 

I Södertälje hade vi svårt för att hitta sovplats, då det ställe vi sovit på i Södertälje tidigare, ett dagis, hade en skylt på ingången att "obehöriga äger ej tillträde". Det var första gången vi såg en sådan skylt på ett dagis, vi har annars senaste sommar sovit många gånger på dagisarnas gårdar i olika städer, det har varit ett ganska väktarfritt ställe. Men nu har reglerna stramats åt, nu ser det ut som om dagisarna har stängt sitt hjärta för oss. Väktarna är våra värsta fiender på luffen, de kommer ofta och hindrar oss från att sova på olika ställen, gör livet surt för oss luffare. Väktarnas välde verkar ha utökats. 

 

Jag tror även att väktare och poliser är de hemlösas värsta fiender i olika städer. De har inte mycket barmhärtighet med hemlösa, och jag har hört att det är ännu värre i USA. Poliser och väktare (och militären) är grogrund för all slags fascism, och är de samhällsgrupper som mest liknar fascister i vårt land. Det är dessa som även gör livet surt för invandrare, och ofta stänger in dom på "migrationsverk" (läs "fängelser för invandrare") för att vänta på asyl eller utvisning. Och det är polisen som i sista hand utverkar utvisningen ur landet, som vaktar på invandrarna att de utvisas. Jag har inte mycket sympati för väktare och polis på grund av detta, dessa som leker med andras förtivlade öden som om de vore bollar att sparka hit och dit. Nej, låt oss öppna gränserna, riva murarna och vara en enda värld där vi tar hand om varann i solidaritet, istället för att bolla varandra hit och dit mellan länder. 

 

(Har du tänkt på att det om Rakhmat Akilov, som utförde terrordådet i Stockholm den 7 April, hade beslutats att han skulle utvisas ur landet? Utvisningspolitiken föder hat hos invandrarna, och det är snarare mer så att det är utvisningarna som leder till terrordåd, än det att det kommer militanta islamister till Sverige. Och är det inte ofta murarna i västvärlden, allt förtryck och all lyx och rikedom på andras bekostnad, som föder militant islamism? Tolerans, folkbildning, givmildhet och solidaritet med allt svagt, utstött och fattigt är det som lindrar all fanatism) 

 

Jag hatar t.o.m. poliskåren och väktarkåren mer än prästerskapet, och tror de gör mer skada än de sistnämnda. Visserligen gör polisen många nyttiga saker också, men de sanktionerar mycket förtryck, och de skall alltid försvara status quo och stå i vägen för förändringar och revolutioner i samhället. De är en reaktionär kraft. Jag tror faktiskt att de gör mer skada än nytta. De är regeringens och riksdagens marionetter, de saknar ofta eget samvete, saknar ofta egen moral som står självständig gentemot regering och riksdag. De bara lyder blint order, som militären. Vad blir det för ett samhälle om vi bara blint lyder order, utan att tänka efter om det vi gör är rätt eller fel? Det är grogrunden för fascism och ledardyrkan. Något är inte rätt bara för att regering och riksdag säger det, bara för att något står i lagen. Långt därifrån. Vi måste alltid pröva allt inför vårt eget samvetes domstol, och vara trogen vårt eget samvete.  

Idag beger jag och Titti oss på luffen till Gotland. Vi ska först till en odlingshelg på ekobyn "Änggärdets ekoenhet" (nära Flen i Sörmland) 3-4 Juni. Sedan ska vi vandra till Nynäshamn och ta färjan över till Gotland. Sedan ska vi besöka Suderbyns ekoby på Gotland, som blir den sista ekobyn som vi besöker för Tittis filmprojekt om ekobyarna i södra Sverige (vi kompletterar förra årets filmning). Vi ska vandra Gotland runt, längs kusten. 

 

Vi tar inget tält med oss den här gången heller, vilket gör att vi kommer att leta upp ställen vi kan sova på utan tält, som dagis, skolor, skjul, lador, omklädningsrum osv. 

 

I kanske en till två månader framåt blir det således mindre aktivitet här på bloggen, men jag ska försöka skriva på bloggen när vi besöker städer som har bibliotek med internet. 

Inatt drömde jag att konservationsbiologen och den apokalyptiske miljöprofessorn Guy McPherson fick lov att tala i radio, ett tal som sändes via alla radiostationer i hela världen. I talet varnade han mänskligheten att om den inte omvänder sig radikalt i frågan om sin behandling av miljön, kommer det att snart vara för sent att rädda mänskligheten från att utrotas. Något i den stilen i alla fall. Och det sattes igång en väldig kampanj kring radiotalet, där det ingick att locka människor att lyssna på radiotalet med en massa mat som sattes vid alla sopstationer (varför just sopstationerna, fattar jag inte, antagligen för att de var utrustade med radio, vilket inte drömmen antydde något om). 

 

Det här säger en del om vad som rör sig i mitt undermedvetna, ja säger mycket om vem jag är. Vad man brinner för kommer till slut in i drömmarna. Jag skulle nog säga något liknande om jag fick ha ett litet radiotal som hela världen lyssnade på. 

 

Jag har sysselsatt mig mycket med Guy McPherson under den tid jag har drivit denna blogg. Han är en av de få människor vars integritet jag beundrar, och som inte väjer för att säga det obekväma. Han är en slags miljörörelsens domedagsprofet. Han är ateist, men är nästan religiös i sin hängivenhet för Moder Jord. Det förvånar mig inte att han tagit djupt intryck av anarkoprimitivister som Derrick Jensen, och jag skulle inte väja för att kalla honom anarkoprimitivist. Själv säger han att han förespråkar ett slags "agrarian anarchy", vilket kommer nära Leo Tolstojs "åter till landsbygden"-form av anarkoprimitivism. 

 

McPherson är som en läkare som vågar säga till patienten att den har cancer. Inte alla vågar det, i alla fall i överförd bemärkelse. Många klimatvetenskapsmän vågar inte ta sista steget och säga att vi faktiskt riskerar utrota mänskligheten med vår behandling av planeten. Man måste ha en viss distans till etablissemanget för att våga säga något sådant. Och det har McPherson. Han är en outsider, hoppade av en fin karriär som miljöprofessor vid Arizonas universitet, och flyttade ut på landet, där han lever "off-grid" i permakulturens anda. 

 

Men helt från början av min bekantskap med honom, har jag varit skeptisk till McPhersons profetior om framtiden. Jag tror inte det kommer att gå så fort som han tror (att mänskligheten har bara tio år kvar som art), utan jag tror att vi kommer att ha som minst femtio till hundra år, som mest tusen år. Men vi kommer nog högst antagligen att dö ut till sist, så illa har vi ställt till det för oss, om inte något mirakel sker. Ett mirakel som hela vetenskapssamfundet frenetiskt söker efter, men som ännu inte har visat sig, vilkte inte ger mycket skäl att hoppas. 

 

 

Igår var jag på en manifestation för biologisk mångfald på Norrmalms torg i Stockholm kl. 18-19. Vi var samlade ungefär kanske sextio, sjuttio personer. Samtidigt firade stockholmarna guldet i VM i ishockey på Sergels torg. Föga förvånande var det mycket mer människor på ishockeyeventet än på vårt.

 

Vår manifestation inleddes med att Samuel Jarrick, operasångare och miljöaktivist, och den som drar Klubb Artivist, inledde med att sjunga Evert Taubes sång "Änglamarken". Sedan hölls det några tal, och några poeter läste upp sina miljödikter, såsom Jonas Gren och estradpoeten Rebecka Le Moine. Den bästa dikten var en dikt på "biologisk mångfaldiska" av en kvinna vid namn Lovisa Larsson, poet och skogsaktivist från Tiveden, en dikt som överflödade av djur, det riktigt kryllade av djur i dikten, i varje mening. Jag tyckte mycket om den.

 

Men kvällens höjdpunkt var Andris Fågelviskare, en ung kille på 25 år, som härmade fåglars läten. Han var alldeles suverän på detta, det var precis som riktiga fåglar, han visslade fåglars läten! Det var nästan overkligt. (Hör honom härma fåglar här. Han kan ungefär 120 fåglars läten) Sista lätet var en tupps gal-läte, även det suveränt framfört, och när han framfört det, sa han "Dags att vakna!" Och sen sade han att det är många som sover, vilket det faktum antyder att det är många fler som samlas på Sergels Torg för att fira ishockey-VM-guld, än som samlas på vår manifestation för själva livets bevarande. Sen sa han att ishockeyfansen beundrar falska hjältar, i ett påhittat spel.

 

Jag pratade med Andris både före och efter manifestationen, och det visade sig att han är en anarkoprimitivist som är med bland de som driver föreningen Naturliv i Järna, med folk som tidigare varit med i Urvision (som lagts ner). Han är hemlös, backpacker. Han hade en stor fjäder i sitt rastahår.

 

Jag kände så igen mig i Andris, det var som om jag hittat medlemmar i min klan. Jag ser fram emot att möta honom igen, och connecta med anarkoprimitivister från Naturliv. Vi anarkoprimitivister är dåliga på att organisera oss, kanske för att vi ser livet inte som en organisation, utan som en organism. Vi har inte sinne för det mekaniska, utan vi vill att allt ska vara levande och organiskt, såsom det är i naturen. Mötena människor emellan ska vara spontana och organiska, inte styrda och organiserade uppifrån.

 

Andris gjorde djupt intryck på mig, inte minst det han sade om att han tillbringar mycket tid i skogen. Han har även haft skogsretreater på tre dagar, då han bara är i skogen, spårar djur och lever med djuren där. Jag fick lust att själv gå på en sådan ensam retreat i skogen någon gång, kanske nästa höst. Andris bekräftade något i mig, bejakade anarkoprimitivisten i mig. Jag är svältfödd på sånt, jag har inte många anarkoprimitivistiska vänner i Stockholm. Jag söker min klan, och genom Andris har jag fått några dyrbara kontakter i den vägen.

 

När jag berättade åt Andris att jag släppt ut en massa djur i Spanien (särskilt i Orgiva), sa han att han, när han går förbi hästar i inhägnad, får lust att släppa ut dom. Hästar ska inte vara instängda, de ska vandra fritt i naturen. Detta är så sant att man kan gråta. Även här bekräftade Andris något inom mig, något som jag skämts över, det att jag släppt ut så många djur i mitt liv. Jag har flera gånger tänkt att det var fel, men när jag hör Andris, så kanske det inte var så fel som jag har trott. Man behöver inte vara ekofilosof för att komma på tanken att det är något djupt förnedrande att vi ska stänga inne varelser så att de bara ska tjäna människan (och ännu värre är att stänga dem inne enbart för människornas nöjes skull, till skillnad från forna tider då djuren ofta var till verklig nytta, då vi verkligen behövde dem i jordbruket). Det är inte bättre än slavdriften med de svarta i Amerika, och en gång ska vi komma att förkasta detta lika silverklart som vi nu förkastar slavdriften med de svarta i Amerika.

 

 

Jag drömde i natt att jag var i en skidtävling tillsammans med Paul Beckwith, klimatvetenskapsman och professor, samt med Peter Wadhams, (f.1948) professor i oceanografi vid Cambridges Universitet, också klimatforskare och isforskare, numera i pensionsåldern. Jag ledde skidtävlingen helt tills slutrakan, då Peter Wadhams, gammal som han är, tog en slutspurt och åkte förbi mig och vann.

 

Den här drömmen är ett exempel på hur personer jag aldrig träffat kan dyka upp i mina drömmar, särskilt såna som gjort djupt intryck på mig. Så är det väl för alla?

De rikas "välgörenhet" har ofta gjort sig skyldig till en svår synd, och det är att de delar med sig av sånt överflöd som de fått genom att förtrycka de fattiga, särskilt tredje världen, och de försöker stilla sitt onda samvete genom att dela med sig av sånt som de "stulit" från de fattiga, djuren och naturen, istället för att sluta förtrycka de fattiga, djuren och naturen från början. Och inte sällan går det till så att desto mera de förtrycker vissa fattiga, djur och viss natur, desto mer ger de åt andra fattiga, ofta mindre fattiga än de de förtryckte från början, och ofta sina närmaste medmänniskor och de fattiga i sin egen stad, som därigenom behöver jobba mindre, och blir rikare. Vore det inte bättre att de rika blev fattiga istället, så de skulle sluta förtrycka de fattiga långt borta i tredje världen? Då har de kanske inget att ge åt andra fattiga i samma stad, men det vore långt mer hållbart och jämlikt, så att alla kunde vara fria och självständiga och självförsörjande, och ingen skulle behöva slava för andras rikedomar. Det hållbaraste är att alla är fattiga, såsom Leo Tolstoj förespråkade. Så lever djuren, alla djur är fattighjon, men dock fria och självständiga. Frihet är första prioritet, frihet för djur och frihet för de fattiga i tredje världen. Rikedom är frihetens motsats, för med den måste någon offras till slaveri och fångenskap, för att andra ska få bli rika.

 

Frihet är en så grundläggande sak för mig att jag hellre skulle dö än att leva resten av mitt liv i ett fängelse (jag har bittra erfarenheter av fångenskap). Vi borde därför låta friheten för alla komma före det självlurendrejeri som går ut på att vi delar med oss (och ska vara så jäkla "givmilda") av sånt som andra fattiga, djur och natur har fått slava för, i slaveri och fångenskap.

 

Bara jag får vara fri, gör det ingenting om jag inte har några ägodelar, ingen dator och ingen mobil. Är jag i fångenskap, hjälper inte alla ägodelar i världen. Jag har det så, därför vill jag befria mina fångna bröder bland människor och djur, från domesticering, löneslaveri och skuldslaveri, som är en sorts fångenskap i sig.

 

Jag har många erfarenheter av att ingenting kan trösta mig i fångenskap. Det smakar inte att läsa böcker, inte att höra på musik, inte att se på TV eller surfa på nätet. Flera gånger har fångenskap fått mig att deppa ihop, och plågas av självmordstankar och tankar på att rymma. Jag vill inte att någon ska måsta vara i fångenskap, allra minst de försvarslösa djuren, som ofta inte kan rymma. 

För en anarkoprimitivist finns det mycket att hämta hos helgonet Franciskus av Assisi (1182-1226), djurens och ekologins skyddshelgon. Jag tycker han är en av de vackraste människor (på insidan) som beträtt denna planet, och har med sitt exempel inspirerat till solidaritet med de fattiga, djuren och planeten mer än kanske någon annan person i historien. 

 

Det är mycket tack vare Franciskus att katolska kyrkan har en så bra påve nu för tiden, påven Franciskus, som har helgonet Franciskus som sin förebild, och som t.o.m. skrivit en encyklika om klimatet, där han uppmanar mänskligheten att värna om planeten. Det var ett mycket viktigt ställningstagande, eftersom de kristna ofta inte bryr sig om miljön, ja inte sällan är klimatförnekare, särskilt i USA. Men ytterst är det den helige Franciskus som vi har att tacka för att vi har en så bra påve idag (han har också ett starkt patos för de fattiga, s.k. "befrielseteologi", han har även yttrat sig positivt om kommunismen). Franciskus av Assisi har inspirerat även många andra befrielseteologer, såsom franciskanprästen och teologen Leonardo Boff, som har yttrat att Franciskus inte bara ställde sig på de fattigas sida, han var själv fattig. Ja, Franciskus var en barfota tiggarmunk under andra hälften av sitt liv. Han grundade Franciskanorden, en tiggarmunkorden inom katolska kyrkan.

 

Vad Franciskus mest påminner om, är en slags medeltida version av hippien eller aktivisten för djur, miljö och solidaritet med dom fattiga. Han vandrade barfota, utan ägodelar, omkring i Italiens landskap på medeltiden, med sina klosterbröder, som även de var barfota. Han gjorde långa luffar-resor (s.k. pilgrimsvandringar) till Rom, Spanien och t.o.m. till Palestina. Till fots, barfota, som Sadhu Sundar Singh. Han uppsökte grottor i naturen där han var ensam och bad, precis som Jesus bad i ödemarken (en s.k. "Franciskus'-grotta" finns fortfarande kvar i Assisi) Han är känd för att han gifte sig med "Fru Fattigdom". Han föraktade rikedom och flärd, och levde i djup fattigdom, så djup att han på dödsbädden sade att han hade varit för hård mot "broder åsna", med vilken han menade sin kropp. I frågan om fattigdomen, tog han efter Jesus` och hans apostlars fattigdom. Han kom från en rik familj, men avstod från sin rikedom. Det skedde genom att han en gång i en kyrka såg en bibel uppslagen med evangeliets ord om att "sälja allt och ge åt de fattiga". Franciskus tog det som en befallning från Gud, och gick och sålde allt han ägde och gav pengarna åt de fattiga. Han sålde även en del av sin faders tyger (fadern var köpman) och hans häst, vilket gjorde fadern mycket upprörd, och fick honom att tukta sonen. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu hade han bara en fader, Fadern i himlen. Han sålde sin fars ägodelar eftersom han ville återuppbygga en kyrka i Assisi som förfallit, då han upplevde att Kristus befallde honom att "återuppbygga hans kyrka". I början tog han detta bokstavligen, sedan efterhand tog han det symboliskt, och grundade Franciskanorden istället.

 

Jag vet inte om något annat helgon som liknar så på Jesus som Franciskus. Jag har skrivit på min ateistiska blogg att Jesus liknar mer på Franciskus och anarkistiska rebeller än på Påven, såsom han traditionellt utövat sitt yrke. Det är mycket på grund av Franciskus´ gestaltande av Jesu liv som jag fortfarande har Jesus som min idol, fast jag tror han är en mytisk gestalt, och inte har existerat. Men han lever i våra drömmar, i vår kärlek, och som sådan utövar han ett mäktigt inflytande, lika stort som andra döda helgon som verkligen existerat.

 

Det är särskilt Franciskus` fattigdomsideal som har gjort ett djupt intryck på mig. För är inte detta ren och skär anarkoprimitivism? Att välja och förespråka fattigdomen är att ta avstånd från makt, rikedom och miljöförstörelse. Visserligen var Franciskus på sätt och vis anhängare av påven (han sökte påvens godkännande för sin munkorden, och stannade inom katolska kyrkan), men han liknar en anarkistisk rebell i sin kritik av makt och rikedom. Att han var anhängare av påven, var kanske mer p.g.a. att det var mycket svårt att vara emot påven på den tiden i Italien, man blev tagen av inkvisitionen om man kritiserade påven på den tiden (tänk bara på albigenserkriget på Franciskus tid, där katarerna förföljdes. Inkvisitionen föddes under dessa förföljelser. Katarerna liknade på Franciskus i sin fattigdom och i sin kritik av kyrkan). Skulle Franciskus ha levt idag, skulle han helt säkert varit anarkist. 

 

Men Franciskus förföljdes också. När han besökte Rom, blev han fängslad av påven p.g.a. hur han kritiserade kyrkans makt, girighet, rikedom och korruption. Han blev dock frisläppt till slut. 

 

Har du någonsin tänkt på att det är människovänligt, miljövänligt och djurvänligt att vara fattig? Är inte mycket av vår civilisations förtryck av människor, djur och natur en följd av vår lyx och rikedom? Teknologin har mycket stora utsläpp, tänk bara på industrier, bilar och flyg, och skulle vi inte kräva lyxpälsar skulle inte minkfarmarna existera. Och skulle vi inte kräva datorer och mobiltelefoner skulle mycket tid frigöras i tredje världen till att folk skulle kunna bli självförsörjande istället för att slava för de rikas lyx; meningslöst slit. Att leva fattigt är att leva solidariskt, inte bara med djur och natur, utan även med andra fattiga. Rikedom förtrycker de fattiga, särskilt tredje världen, som måste slava för denna rikedoms upprätthållande. Skulle alla människor vara fattiga, skulle alla vara fria, inga herrar skulle finnas, alla skulle leva fritt och självförsörjande, och ingen skulle utnyttjas av andra. Tolstojs anarkoprimitivistiska ideal skulle uppfyllas, att alla skulle leva på landsbygden som fria bönder, utan herrar, och städerna skulle läggas ner. 

 

Franciskus tänkte kanske inte på dessa samband, han lydde bara Bibelns ord. Men det finns ändå en solidarisk och naturvänlig ande hos honom, som fortsätter att inspirera till anarkoprimitivism. Det är inte utan vidare som han fått axla rollen som djurens och ekologins skyddshelgon. Hans solsång är en av de vackraste pärlorna i lyrikens historia, och där sjunger han om "broder Sol" och "syster Måne", "broder Vind" och "syster Vatten", "broder Eld" och "syster moder Jord", och slutligen om "syster den lekamliga Döden" (ja t.o.m. den skulle vara en familjemedlem för Franciskus!). För Franciskus är allt skapat hans bröder och systrar. Alla djur och allt som lever. Det finns ett stråk av jämlikhet med allt levande hos Franciskus. Han fick enligt legenden en gång en ilsken varg till följeslagare, som följde honom vart han gick, och blev tam. Han kallade den "Broder Varg". 

 

Franciskus lär också ha predikat för fåglarna. 

 

Att vara fattig och att känna allt levande som sina bröder och systrar, det är grogrunden för all sann anarkoprimitivism, och detta är något som kan rädda planeten. 

 

Franciskus har älskats även av de skönlitterära författarna, och många biografier om honom har skrivits av sådana, såsom Chesterton och Johannes Jörgensen. Jag har även nyligen åter läst proletärförfattaren Harry Blombergs (1893-1950) roman "Stackars vår kärlek" (Schildts förlag 1948), som är ett försök att placera Franciskus i vår tid, beskriva hur hans liv skulle gestalta sig i vår tid. Jag tycker mycket om den, och rekommenderar den åt mina läsare. Den boken är bara ett av många exempel på hur Franciskus utövat inflytande långt utanför kyrkans kretsar. 

 

Franciskus´ munkorden Franciskanerorden är förebild för min egen orden "Den heliga naturens orden", som är en orden för att läka Moder Jord, och där djuren är våra ledare. Den är bara en poetisk grej, kan aldrig bli en riktig orden, eftersom vi inte har några riktiga ledare, bara djuren. Den är en sant anarkistisk orden, som man är med i i hemlighet, inte officiellt, förutom undantagsvis min flickvän Titti och "Skogs-David".  

Jag drömde i natt om energi- och ekonomiexperten Chris Martenson (jag drömmer ibland om mina favoritförfattare som jag aldrig träffat i verkligheten, som Guy McPherson och Richard Heinberg). Han fick frågan "Vad är det som gör att du inte bara lägger dig ner och dör?" Martenson svarade: "Att vi ännu har en så grön planet". 

 

Ja, det stämmer nog än så länge. Vi har djunglerna kvar i tropikerna, och det stora boreala skogsbältet i nord. Dessa skogar är så stora att de syns som grön färg på planeten, om man ser planeten från yttre rymden. Men det är ingen självklarhet att vi ska få behålla dem (djunglarna iaf), klimatförändringarna och skogsskövling hotar. Greenpeace har i gång en skogskampanj för att rädda våra skogar. Mer och mer skogar omvandlas till trädplantager, som inte är några riktiga skogar, utan trädåkrar med raka led, och trädåkrar är förödande för den biologiska mångfalden.

Jag har nu arbetat länge på att sammanställa ett ekofilosofiskt verk av mina bästa blogginlägg här på bloggen. Resultatet är boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen", och finns på att läsa här,  Den är på lite över 200 sidor. 

 

Boken är min viktigaste hittills, mitt livsverk hittills i ett nötskal. Den säger mycket om mig, om vem jag är, om mina värderingar och vad som rör mitt hjärta djupast. Jag ska försöka få den utgiven på något förlag (kanske Fri Press skulle vara intresserad?). Om ingen vill ha den, trycker jag den kanske själv. Men den ska få mogna ett tag till, först ska jag publicera en diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017", som innehåller en samling av mina bästa dikter hittills. Den finns att läsa på Academia.edu, här. 

 

Om "Åter till det vilda" trycks, så är den den tredje tryckta boken som jag ger ut (jag har tidigare, i min tidiga ungdom, gett ut vissa skrifter i tio exemplar, jag räknar inte med dem, de var inte ordentligt tryckta), där de tidigare var "Över floden mig" (dikter, Tidskriften Deltas förlag 2007) och "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010).

 

"Åter till det vilda" är en fördjupning av boken "Djurisk teologi", där jag skalar av det religiösa som vidlåder den "djurism" som jag förespråkar i sistnämnda bok, lite som det har gått med alkemin, där vetenskapsmännen sakta skalat av vidskepelserna, och förvandlat alkemin till kemi. Djurismen innebär (som bekant för många av mina bloggläsare), att befria djuren och människans djuriska natur från fångenskapen i civilisationen, till att leva i harmoni med sin djurnatur. Tills vidare anser jag detta göras bäst genom att lära av naturfolkens livsstil, dock utan att slänga i sopkorgen det goda vi lärt oss av civilisationen. Förr var jag inne på tanken att vi skulle bli apor igen, i framtiden, efter millioner års evolution, men jag tycker det är lite för extremt, och har inte det med i boken. Djurismen kan ses som en form av anarkoprimitivism, men i min egen speciella tappning, med fokus på djuren och det djuriska i människan. Den har också beröringspunkter med djupekologin. 

 

För mig är det viktigt att få tryckt boken "Åter till det vilda", eftersom jag inte vill att "Djurisk teologi" ska vara sista ordet om djurismen. Jag skäms lite över den sistnämnda boken, den var nog lite psykotisk. Men den är ett viktigt dokument över min utveckling, och över min psykiska sjukdom. Den finns faktiskt ännu att köpa på Adlibris, här, efter sju år. Den utgavs bara i 50 exemplar, varav tio tappades bort på Adlibris. Jag skulle önska att få en lite vidare publik för "Åter till det vilda", få lite läsare inom miljörörelsen, för att få feedback. Ja, jag får väldigt lite feedback på vad jag skriver, vilket jag tycker är mycket synd. Jag har inte så många bloggläsare, kanske i genomsnitt fem till tio per dag, många av dem inte från miljörörelsen, utan mer mina vänner på Facebook. Jag tycker miljörörelsen borde utmanas av boken "Åter till det vilda", och jag skulle vilja veta vad t.ex. folk inom Greenpeace skulle tycka om den. 

 

 

Här (Sista skörden) är en mycket viktig svensk dokumentärfilm om hur vi förstör våra jordar genom det storskaliga, industriella monokultur-jordbruket.

 

Har du någonsin tänkt att det finns en länk mellan vad vi gör mot naturen, och vad vi gör mot oss själva? Att vi utarmar våra jordar, har en länk till att vi håller på att utarma oss själva. Samtidskonsten och samtidspoesin vittnar därom med mycket tydliga signaler.  

 

10 miljoner hektar jord försvinner av utarmning per år. Det blir 30 fotbollsplaner i minuten. Och samtidigt växer befolkningsmängden med 80 miljoner per år. Jag får inte ekvationen att stämma. 

Civilisationen vill

att hela världen ska bli en enda stad,

och att alla naturfolk ska civiliseras. 

Att vi ska glömma 

det vilda livet i naturen

som vi en gång levde,

så att all vår kraft

ska ges civilisationen.

Men jag ska aldrig glömma er,

urfolk, om ni försvinner,

de vilda djuren och träden ska påminna om er,

jag ska aldrig glömma dig, vilda liv,

jag ska alltid veta att du finns,

och du äger min beundran

för evigt. 

Vissa upplevelser i livet förändrar en för gott, och ger en vissa outslätliga egenskaper. För mig är en sådan upplevelse det att jag i många år varit hemlös och luffare. Det har gett mig en insiderblick på hemlösheten och luffarskapet, jag vet hur det känns, jag vet hur det radikala utanförskapet känns, ja även hur den yttersta fattigdomen känns. Jag har varit så fattig att jag i hunger grävt i vanliga osorterade blandsopor efter mat (i Spanien), och ätit gammal ost som hade vita maskar i sig (jag tog bort maskarna och åt osten). Det är så nära botten man nästan kan komma. Jag har även nästan levt på apelsiner som jag stulit från apelsinträdgårdar i Spanien (fallfrukt). 

 

Jag har även många gånger sovit utomhus i kyla, utan liggunderlag och utan sovsäck, bara med kläderna på, jag kröp ihop och sov så (det har faktiskt gått att sova så!). Jag har sovit så när det var frost på natten, en vårnatt i Sydtyskland när jag luffade genom trakterna där 2010. 

 

Jag har luffat genom Europa på tåg utan biljett och utan några ägodelar med mig. Jag har vandrat i Sydeuropa utan någonting med mig, utan ryggsäck, utan pass, utan pengar, utan plånbok, bara med kläderna på kroppen. Detta kostade mig flera gånger fängelse, när jag råkade luffa genom länder som var utanför EU, som Serbien och Schweitz. Jag vet vad det är att vara fredlös, utan identitetskort eller pass, en olaglig existens. Och det har gett mig en medkänsla med andra fredlösa och olagliga existenser, som Robin Hood och andra. 

 

Jag vet också vad det är att vara halvt kriminell, när jag släppte fri djur i Italien och Spanien, en gång i en by i Spanien (Orgiva) släppte jag fri ungefär tvåhundra djur, något som slutade i finkan. Jag slapp dock böter eller längre fängelsevistelse. 

 

Dessa upplevelser av djup fattigdom och hemlöshet, har gett mig en slags grundsolidaritetskänsla med dom fattiga och hemlösa; dom är mitt folk, jag känner med dom, och försöker alltid hjälpa dom om jag kan. Jag tycker visserligen att jag gör allt för lite, och måste akta mig att jag inte ger för mycket pengar åt dom, så att jag själv har en liten penningbuffert för kristider. Jag känner mig hjälplös inför många hemlösa i Stockholm, vet inte hur jag ska hjälpa dom att få lägenhet, jag står maktlös. Att ge lite pengar hjälper lite. De hemlösa slipper oftast svälta, det är inte till mat dom behöver pengar, utan till lägenhet. Och ger man dem inte tillräckligt pengar, blir det ingen lägenhet.  Hundra kronor är en klen tröst, det gör högst att de kan köpa något på McDonalds och sitta där med gott samvete och värma sig en sen kväll. 

 

Jag har också upplevt att nästan bo på McDonalds, och kom underfund med att den gången var McDonalds mer gästfri än kyrkan, som ju ska vara guds utvalda folk på jorden. Jag satt en tid många nätter på såna McDonaldsar som var öppna största delen av natten, och jag fick sitta där fastän jag inte köpte något. Det var en mycket tung tid, och jag lärde mig att hata de amerikanska ytliga poplåtar som alltid kom ut ur McDonalds radio, ständigt samma slags sliskiga musik. Inte direkt tröstande för en hemlös med rötter i finsmakarnas litteratur och poesi och klassisk kvalitetsmusik.

 

Jag skrev även diktverk på McDonalds om natten. Diktverk som "Yeschua" och "Yeschuas comeback", som jag skickade till H:ströms förlag, utan att någonsin få ett svar. Dikterna var nog psykotiska, har jag kommit underfund med senare, i alla fall de i "Yeschuas comeback". 

 

Jag har även grävt mig en jordhåla mitt i Stockholms centrum 2010, i parken Observatoriekullen (jag grävde den på vintern, när tjälen satt i marken), för att slippa gå den långa vägen (13 km) från centrum till min håla i Nackareservatet. Jag fyllde jordhålan med böcker om lidande och kamp, och bodde där en månad eller så. Det var en psykotisk tid, och jag uppförde mig mycket märkligt i Ny Gemenskaps (ett ställe för hemlösa) lokaler, som en hemlös hund. 

 

Jordhålan på Observatoriekullen upptäcktes av myndigheterna, och fylldes igen med jord när jag var på luffen i Sydeuropa. Innan dess hade den rasat lite ihop när tjälen började gå ur marken. Jag tvingades ta farväl av alla böckerna jag hade i hålan, och jag hade en del egna handskrifter där också. Men dom var psykotiska, så jag ångrar inte att jag tappade dem den gången, för gott. Men de hade kanske behövts för litteraturforskningen, som insikt i psykosens väsen. 

 

Det är tungt att vara hemlös. Man blir så utanför allting. Det var nog hemlöshetens påfrestningar som mycket stod bakom mina många psykoser. Nu har jag lägenhet (bor hos min flickvän Titti Spaltro), och njuter av god psykisk hälsa, jag har inte haft psykoser på över fyra och ett halvt år. Jag känner andra hemlösa som också är sinnessjuka. Men också fullt friska hemlösa, som gamle Rune, som jag känner så varmt för. 

 

Det säger något om vårt samhälle att vi har så många hemlösa. Stockholm har flera tusen, har jag läst och hört. Det är något genomruttet med ett samhälle som har så lite basal communitykänsla att många blir utanför och utan hem. Det är en slående insikt att förstå att de vilda naturfolken inte har några hemlösa. De är organiserade så att det helt enkelt inte kan uppstå hemlöshet. De skulle nog förvåna sig storligen om de hörde om våra städers hemlösa, de skulle nog tro att vi var några hårdbarkade och hjärtlösa, förhärdade människor, som kan tillåta något sådant. De skulle nog anse staden som grymhetens förkroppsligande och stamkänslans och solidaritetens död. Konsumismens tempel och kärlekens död. Naturfolken har inte fattiga och rika överhuvudtaget. Där är man fattig om man går hungrig, och rik när man är mätt. Och alla delar de (oftast) jämnt på maten de jagar, fiskar och samlar. 

 

Vi är inte skapta eller evolverade att bo i städer. Vi bär fortfarande på stenåldersgenerna, och är fortfarande evolverade att leva i små stammar på kanske högst 150 personer, där alla känner alla. Är det därför folk är så psykiskt sjuka som lever i städer? Jag tror det. Vi har lämnat vårt inre paradis, communitykänslan och solidariteten med allt skapat, och byggt oss ett mausoleum, ett inre fängelse, ett arbetsläger, kallat staden. Det vi har förlorat romantiserar vi, vi har fantastiska tankar om naturen, vi idealiserar den, eftersom vi är utanför den*, utanför vårt Eden. För naturfolken är "paradiset" normalt, de har inte de där vidlyftiga drömmarna om ett förlorat paradis, så vitt jag vet. Ja, är det inte ur detta faktum som våra myter om den svunna guldåldern härstammar, det faktum att vi lämnat det liv som vi är evolverade att leva, där vi är ett med vår natur, ett med verkligheten, och där inga hemlösa och inga rika och fattiga finns? Jag tror det.  

 

 

* eller så upplever vi det i alla fall. I själva verket tillhör vi naturen, och kan aldrig rycka oss loss från den, vad vi än gör.

Idealiseringen av tillvaron, som poesin och religionen ofta gör sig skyldig till, är en kortsiktig lösning på lidandet. Det är som trösten av en hägring om vatten i Saharaöknen, det ger en tillfällig tröst, sedan försvinner trösten när man upptäcker chimären i den. En mer realistisk syn på tillvaron är den enda långsiktiga strategin, ty det ger oss orsak till att själv bli en del av lösningen, när vi inser verklighetens grymhet, och förstår vad vi bör göra för att lindra den. Idealisering är för infantila själar, ett ärligt möte med verkligheten som den är passar bättre när man tagit en vuxens ansvar för livet, och har insett att det är ingen som räddar, ingen gud, ingen ängel, om vi inte själva tar tag i att lindra lidandet. Ingen Jesus kommer att komma ner i skyarna för att rädda oss från klimatförändringarna, vi måste därför själv ta tag i detta. Att tro att vi kan ignorera problem med att hänvisa till andra som ska rädda oss, är inte bara infantilt, det är att likt strutsen sätta huvudet i sanden, s.k. "strutsbeteende". Jag tror att det är ganska många som upplever klimatet som politikernas ansvar, att de ska rädda oss när det blir för svårt. Men det kommer inte att ske om inte vi agerar. Klimatförändringarna är nämligen ett resultat av miljarder små handlingar i vardagen som du och jag utför, och det är vi som måste gå över till att göra miljarder små handlingar i vardagen som motverkar klimatförändringarna. Politikerna kommer inte att göra detta åt oss. 

Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?

 

På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar. 

 

En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.

 

Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.

 

Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.

 

Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda. 

 

Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).

 

Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet. 

 

 

* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.

 

(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.

 

(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr. 

 

(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden.