Luffarbrev nr. 5: Holma skogsträdgård och Ekobyn Moder Jord
Den 28.7. besökte jag och min flickvänTitti Holma skogsträdgård i Höör, Skåne. Det var en fantastisk upplevelse, äntligen fick jag en efterlängtad bekräftelse på att skogsträdgårdar inte är en ouppnåelig hippiedröm, men faktiskt finns till och fungerar i praktiken! Skogsträdgården, som kanske var 70 x 30 meter stor, var en demonstrationsträdgård som började byggas 2004 av bl.a. Esbjörn Wandt, Holma folkhögskola och föreningen Skogsträdgårdens vänner, på initiativ av, och med pengar från Jordbruksverket. Den är nu öppen för allmänheten, vem som helst kan gå in i den och kalasa på dess frukter, nötter och bär. Jag åt själv en hel del bär och ett äpple. Dom hade ganska många äppelträd, dom hade päronträd, plommonträd, nötträd, hallon, jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, vita vinbär, krusbär, smultron, druvor och mycket annat som jag inte kunde namnet på.
Skogsträdgården hade en tipi (indiankåta) i ena änden, något som avslöjade hippieanden i projektet - längtan efter vårt ursprung, efter de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Den hade också en damm, något som är gynnsamt för mikroklimatet.
(bildext: jag i tipins öppning, Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
En skogsträdgård är som en ätlig skog, man försöker efterlikna skogens och naturens ekosystem med den skillnaden att man får skogsträdgården att tillgodose ens behov. Man får mycket mat - 2-20 gånger mer än monokulturella odlingar, detta för att man odlar i flera skikt, träd högst uppe, sedan nötträd, sedan bärbuskar, sedan perenna växter och örter längst ner.
Skogsträdgården var något av det vackraste jag sett i mitt liv. Sånt här borde de flesta syssla med, då skulle jorden förvandlas till ett paradis, en Edens lustgård för både människor och djur (vi såg en orm i skogsträdgården!). Och då skulle planeten också ges en chans att läka, för träd binder koldioxid, och det skulle vara bra för klimatet. Jordens yta gillar inte att vara monokulturella odlingsmarker, den vill alltid bli skog igen. Skogsträdgårdsanläggning är att uppfylla naturens önskemål, så att människan samtidigt gynnas.
Jag tror Holma Skogsträdgård är nästan ensam i sitt slag. Det finns visserligen en skogsträdgård vid Stockholms universitet, och en annan på en gård lite längre ner i Sverige, annars tror jag de tre är ensamma om detta i Sverige. Det är synd, så här bra grejor borde få mera uppmuntring och pengar. Men går man med i föreningen "Skogsträdgårdens vänner", så kan man stödja bildandet av nya skogsträdgårdar.
(bildtext: jag mitt i Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
(bildtext: Jag festar loss på äpplen i Edens lustgård. Bild av Titti Spaltro)
Ekobyn Moder Jord
Den 29.7. besökte jag och Titti ekobyn Moder Jord nära Tollarp i Skåne. Det var en positiv överraskning för oss båda, det var en riktig hippie-ekoby där stämningen från 60- och 70-talet ännu ekade. Ekobyn grundades 1973 av musikartisten Chris Geiger i hans ungdom, samt ett gäng andra unga, som köpte en billig gård ute på landet. Det var Chris som visade oss runt i ekobyn. De hade en gammal kvarn, där de hade tillverkat ett 30-tal produkter förr i tiden, numera begränsades tillverkningen till två produkter; sesampasta och jordnötssmör. Förr i tiden tillverkade de både mjöl, müssli och vällinggryn för barn (alla från egna odligar) mm. En turbin i en damm drev kvarnen, och den försörjer också hela ekobyn med ström. Det här året är dock det sista året dom får använda turbinen, ty myndigheterna vill riva dammen, som får sitt vatten ur en av de artrikaste åarna i Sverige.
Det bor ett tiotal personer bofast i ekobyn, sen kommer och går många. Två bor i varsin vagn på gården. Tidigare i ekobyns historia hade de varit upp till 50 personer, och de hade odlat mycket, varit självförsörjande på mat.
(bildtext: ekobyn Moder Jord. Bild av Titti Spaltro)
Ekobyn var inget kollektiv, trots att den kollektiva andan var stark, alla bodde för sig, men de hade gemensamt kollektivkök och gemensam bastu och gemensamt garage/uthus. De hade två växthus och små odlingar, samt en hel del bärbuskar och äppelträd. Vi fick äta fritt från de mogna bären.
Vi sov över i ekobyn i deras musikstuga, där Chris' band "Jordbandet" repar. Jordbandet har släppt två skivor, en på 70-talet och en 2014. Det har också uppträtt på många olika festivaler. Jordbandet finns också på youtube.
Det var en väldigt varm kollektiv stämning i ekobyn, vi blev väldigt väl emottagna och väl behandlade. Det var några riktiga äkta övervintrade hippien där! Chris är 65, hans fru från Danmark Birgit i samma ålder, ja de flesta vi hälsade på var äldre folk.
En annan ekologisk grej var att Moder Jord hade byggt sina byggnader mestadels av återvinningsmaterial. Två av deras byggnader brann dock ner 1978, ett tryckeri och en teaterlokal.
(bildtext: Chris Geiger andra till höger, hans fru Birgit längst till höger. Bild av Titti Spaltro)
Luffarbrev nr. 4: Vi är i Eslöv. Något om Toarps och Solbyns ekobyar.
Hej! Nu har jag och Titti kommit till Eslöv på vår vandring genom södra Sverige. Skåne har varit tufft för oss, det har varit svårt att få övernattningsplatser på landet, så vi har tagit vår tillflykt till städerna, där det är mycket lättare att hitta sovplatser. Vi har hört ett rykte om att skåningarna skulle vara snåla, och hittills har det nog varit sant, och Skåne verkar vara mycket rikt. En man sa åt oss att vänstern är stark i Skåne, men än så länge har vi inte hittat några tecken på det, det verkar inte vara sant.
En viktig sak har jag upptäckt på vår vandring: äldre tiders hölador har helt försvunnit. Jag har inte sett en enda på hela vår resa. I Finland finns dom fortfarande, jag har sovit i sådana på mina vandringar i Finland. Det är trist att Sverige har rivit sina gamla lador, för dom har varit viktiga för luffare och vandrare i alla tider.
Toarps ekoby och Solbyns ekoby i Skåne var positiva överraskningar, till skillnad från Baskemölla och Eklundens ekoby, som jag skrev om i ett annat luffarbrev. Toarp och Solbyn hade stora odlingar och en kollektiv anda som gladde oss. De hade båda gemensamma utrymmen för fester och annat, och Solbyn hade även utrymmen för filmvisning och matlag (de har haft matlag från och till). Båda ekobyarna hyrde ut dessa utrymmen till dagisverksamhet. Solbyn hade också en massa fruktträd överallt; äpple, päron, vilda körsbär, körsbärsplommon och vanliga plommon. Han som visade oss runt odlade tomater och vindruvor i sitt växthus, ett av de växthus som varje lägenhet hade (det var 50 lägenheter i byn). Han hade också, som en av de få som hade det kvar, mulltoalett, en toalett som samtidigt fungerade som kompost. I början av Solbyns tid (den byggdes 1987 och var en av de första ekobyarna i Sverige) hade alla mulltoaletter, men trubbel med dessa gjorde att de flesta gick över till vattentoaletter.
(bildtext: växthus i Toarps ekoby. Bild av Titti Spaltro)
Toarps ekoby tog tillvara vattnet från kloak och toalett på så sätt att de lät vattnet därifrån rinna genom ett stort område med vassplanteringar, och sedan genom ett stort område med sand, innan det kom fram till en damm, varifrån vattnet användes till bevattning av odlingarna. Det luktade ingenting av dammen, så reningen av vattnet hade fungerat väl. Även i Toarps ekoby hade alla i början haft mulltoaletter, men det hade gått med dem som i Solbyn.
Både Toarp och Solbyn hade hönor, och Toarp hade dessutom änder. Dessa två ekobyar liknade mycket på varann, eftersom de planlades av samma arkitekt.
Det trista med ekobyar är dock att det verkar som om bara rika har råd att bo så. De flesta av de ekobyar vi besökt är bostadsrättsföreningar, man måste köpa sin lägenhet om man vill ha den, och dessutom betala en hyra. Och det är inte billigt. Det säger en hel del om vårt samhälles prioriteringar, att det ekologiska är dyrt. Det samma gäller för ekologisk mat. Det borde vara tvärtom, att det icke-ekologiska var dyrt, och det ekolgiska var billigt. Var i priserna finns priset man får betala för förstörd natur och koldioxidutsläpp? Det priset finns ingenstans, eftersom vårt samhälle skiter i miljön.
(bildtext: Han som visade oss runt i Toarps ekoby visade oss även deras jordkällare. Bild av Titti Spaltro)
Luffarbrev nr. 3: Vi är i Simrishamn
Hej! Jag och Titti är nu i Simrishamn vid östkusten i Skåne. Resan hit från Åhus har gått bra. Vägen därifrån till Simrishamn gick mestadels vid stranden, där vi gick barfota på den vidsträckta sandstranden, på den smala strimlan där vågorna möter stranden. Där var det bekvämt att gå, medan att gå på torr sand är tungt. Jag tyckte mycket om detta strandgående, det påminner mig om den gången jag luffade trettio kilometer längs stranden från Rom och söderut, 2010.
Vi har bl.a. sovit två nätter på sandstranden, och en natt vid hamnen i Baskemölla, på en brygga, alla dessa gånger under öppen himmel.
Vi besökte Baskemölla ekoby, men det var liksom Eklundens ekoby en besvikelse, eftersom alla bodde i sina egna hus, utan att odla desto mer, utan den kollektiva anda som vi hade föreställt oss finns i en ekoby.
Tittis skavsår har grott, och mitt lilla skavsår också. Och nu börjar Tittis nya skor, som hon fick av Hultabygdens ekoby, att kännas bekväma, hon har gått in dem.
I morgon styr vi färden mot Malmö, för att besöka Toarps ekoby.
Luffarbrev nr. 2: Vi är i Åhus
Hej! Nu har jag och Titti kommit till Skåne, jag skriver nu från biblioteket i Åhus. Resan har gått bra hittills. Det enda som bekymrar mig lite är att det ömmar lite i mina fötter när jag vilar mig. När jag vandrar, går ömmandet bort. Titti menar att det inte är något farligt.
När vi närmade oss staden Karlshamn mötte vi hippien Ulrich från Tyskland, som vandrade förbi. Han stannade och vi pratade en stund. Han var kanske i trettiofemårsåldern, och hade en otroligt stor ryggsäck på ryggen. Vi fick prova den, och den verkade väga minst fyrtio kilo. Han hade vandrat från Berlin i Tyskland, tagit färjan från Rostock till Trelleborg, och vandrat i tjugoen dagar i Sverige. Han hade tidigare försökt vandra i Norge, men blev fast i tullen i Trondheim efter en flygresa dit, för att han hade cannabis på sig. Han sändes hem direkt, till Berlin, och därifrån fortsatte han vandra. Ulrich sade att han tänkte vandra i ett år, genom Sverige, sen vidare till Holland, Belgien, Frankrike och England. Jag fattade inte hur han kunde vandra med så tung packning på ryggen, han riskerade ju sin kropps hälsa! Och ännu mindre fattade jag hur han tänkte vandra i ett år med den där packningen.
(Bildtext: Ulrich med sin gigantiska packning på ryggen. Bild av Titti Spaltro)
I staden Sölvesborg såg vi något märkligt. Små sparvar på marken matade varann! Alla var helt vuxna sparvar, men ändå gapade en av dem, och lät sig matas av en annan sparv. Detta tyckte jag var så sött och fantastiskt att det var värt att nämna här.
Sen såg vi på vägen fyra, fem myror som släpade på en död humla! Det var kraftig vind just då, och vinden skyfflade iväg humlan och alla myrorna hängande fast i den!
Och vi såg en till död mullvad! Nu har vi sett två döda mullvader under vår resa.
Nära Nymölla fick vi vara med om en åsk-natt. Vi sökte skydd i en busshållplats, men många av våra saker blev helt blöta, och det åskade och blixtrade något otroligt halva natten. Titti sov på busshållplatsbänken, och jag kurade ihop mig under den.
(bildtext: busshållplatsen som vi sov i under åsknatten. Jag ligger i sovsäcken. Bild av Titti Spaltro)
Idag börjar vi vandra mot ekobyn Baskemölla, ca. femtio, sextio kilometer härifrån.
Ett luffarbrev: Vi är i Växjö
Hej! Ett litet "luffarbrev" om vår resa:
Vi är i Växjö nu, och jag sitter framför datorn i stadsbiblioteket där. Vandringen sedan sista "luffarbrev" har gått bra, även om Vimmerby var en besvikelse. Sagoparken "Astrid Lindgrens värld" var helt och hållet kommersiell, även visningen av Astrid Lindgrens barndomshem. Allt kostade. Det gjorde oss arga, och vi vägrade hälsa på på dessa ställen. Vi tänkte att det var helgerån, att Astrid inte skulle har gillat det. Vi hittade små dockhus på torget som skulle föreställa de tre husen i barnen i Bullerbyn, Norrgården, Sörgården och Mellangården, och vi övernattade i ett av dem (de var just så stora att vi rymdes i dem). Men en kvinna väckte oss på morgonen med budskapet att vi inte fick sova där, de var till för barnen. Vi tänkte i vårt stilla sinne att Astrid Lindgren säkert hade låtit oss sova där, såsom hon älskade luffare. Men vi sa ingenting.
Trenden att vi ständigt ser döda djur på vägen har fortsatt. Vi har sett mest döda ormar, döda fjärilar och döda grodor, men också tre döda grävlingar och en död liten mullvad, som jag först trodde var en mus, innan jag tittade på frambenen på den.
Människorna är mycket trevliga mot oss, vi finner alltid ställen att sova på! Och vi har även fått mat när vi har bett om det. Och Titti frågar varje morgon efter kaffe, och ute på landet brukar folk alltid ge oss det när vi frågar.
Vi har sovit i omklädningsrum på badplatser tre gånger, och en gång i ett båthus. Vi har badat i en å i Järnforsen, när det var upp till 32 grader varmt mitt på dagen. Det var himmelskt.
Lite om vår vandring
Jag och Titti beslöt att inte ta med något tält (det är för tungt att bära) så vi har sovit bl.a. i parker, uthus, garagen, växthus, och vindskydd. Ute på landsbygden brukar vi knacka på hos bondgårdar och fråga om de har något utrymme att sova i, vilket har fungerat ganska bra.
Men vi har ett problem; tvättning av kläder. Vi fick tvätta våra kläder på Änggärdets ekoenhet, men sedan dess har vi inte lyckats få en tvätt, och det är 14 dagar sedan sist. Vi har tänkt att vi eventuellt skulle kunna tvätta i sjön, med ekologiskt tvättmedel, och vi väntar på en solig dag så att kläderna hinner torka.
(uppdatering: i går kväll (19.6.) lyckades vi tvätta kläder i en sjö! Vi fick miljövänligt tvättmedel av Hultabygdens kretsloppsförening. Tvätten gick bra, och vi lyckades torka kläderna också!)
Jag skriver från den lilla staden Kisa, 50 km söder om Linköping. Idag bär det av mot Vimmerby, där "sagoparken Astrid Lindgrens Värld" finns, två dagars vandring härifrån!
Hultabygdens kretsloppsförening
Den 17 Juni besökte jag och Titti ekobyn Hultabygdens kretsloppsförening 3 mil söder om Linköping. Den omfattar tre små byar; Hulta, Sandebo och Dänskebo. Vi besökte Hulta, närmare bestämt kravbonden Börje Johansson. Börjes bror var också där, och Börjes fru och en äldre dam som gav Titti nya skor, för hennes gamla stövlar hade gått sönder.
Hultabygdens kretsloppsförening omfattar et 40-tal hushåll, och centrum i föreningen är bondgården Hulta gård, Börjes och hans brors gård, som omfattar stora ekologiska odlingar och 20 mjölkkor. Målet för föreningen är ett kretsloppssamhälle där så mycket som möjligt av avfallet som produceras skall återanvändas. De har t.ex. urinseparerande toaletter som gör att man kan ta tillvara urinet som gödsel till jordbruket. Dock får inte Börje lov att använda urinet på sina egna marker, p.gr.a. EU-förordningar, men det används på andra icke-ekologiska bönders marker. Slammet återanvänds också på åkermark.
Börje har också en stor solpanelsanläggning på ett ladugårdstak som ger hela gården el. Och han har en liten elbil, som kör högst 40 km/h. Börje förklarade för mig varför han tror att solkraft och vindkraft kombinerat verkligen är något att satsa på.
(bildtext: Börjes elbil. Bild av Titti Spaltro)
Föreningen har stora potatisodlingar, där medlemmarna bestället potatisrader i förväg, och är med och rensar ogräs. Målet är lokal produktion som ligger så nära konsumenten som möjligt, därmed minskande transporter och koldioxidutsläpp.
Börje och hans bror hade också ett växthus.
(bildtext: Växthuset på Hultabygdens kretsloppsföreningen. Märk täckodlingen till höger. Bild av Titti Spaltro)
Det var väldigt givande att besöka denna ekoby och att få lyssna till den beläste Börje, när han förklarade och berättade. Men ekobyn var inget kollektiv som vi trodde de flesta ekobyarna är (de flesta är inte det), och även permakulturen användes sparsamt. Men Börje är skonsam mot jorden, vilket visas av att forskare undersökte hur mycket maskar som fanns i hans jord i jämförelse med en icke-ekologisk bondes jord. På det område som undersöktes, visade sig den icke-ekologiska bonden ha 3 maskar, medan Börje hade över 50!
Änggärdets ekoenhet
Nu har jag och Titti kommit till vår första milstolpe på vår långa vandring, Änggärdets ekoenhet. På vandringen hit från Flen gick vi förbi ett rådjurslik som låg i diket. Aldrig har jag känt en vidrigare stank, och jag tänkte att människolik säkert luktar ännu värre. Då insåg jag hur hemskt det måste vara med jordbävningar som begraver människor, och får dom att ruttna under rasmassorna.
Hur som haver, Änggärdets ekoenhet är den ekoby som ekoförfattaren David Jonstad en gång i tiden var med om att bygga upp (den startade 2009). Nu är han dock inte längre medlem, utan bor i Dalarna. Det är ett dussin medlemmar i ekobyn, alla utom en bor på annat ställe, oftast i Flen, några även i Nyköping och Stockholm. De bildar en ekonomisk förening, och i det närvarande är det sjutton vuxna och fjorton barn med i föreningen.
Vi har arbetat lite idag med odling (dom har ganska stora odlingar), och jag har omplanterat ett plommonkörsbärträd. Dom försöker praktisera permakultur så gott det går. Dom bl.a. täckodlar. Det har fungerat bra för dom. Jag har aldrig sett så fin och mullrik odlingsmark som på Änggärdets ekoenhet.
Dom är en riktig äkta ekoby, och t.o.m solpaneler på taket! (fast jag är skeptisk till att solpanelerna och vindsnurrorna kommer att rädda klimatet) Och regnvattnet samlas upp i stora tunnor. Dom har också hönor. Odlingarna är ganska stora. Jag har besökt en ekoby tidigare, Gebers ekoby i Stockholm, men dom hade inga odlingar. Änggärdet satsar verkligen på det ekologiska!
(bildtext: Kristina från Ånggärdets ekoenhet odlar. Foto Titti Spaltro)
(bildtext: Arbete med att flisa sly på Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro)
(Bildtext: Jag, Sirpa, Elin och Linus och deras baby äter vid bordet i Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro)
Jag och Titti är i Flen
Äventyren fortsätter. Jag och Titti är i Flen (100 km sydväst om Stockholm) nu, eftersom Titti fick en fästing i Björnlunda. Sen fick vi skjuts till närmaste vårdcentral i Flen. Nu går Titti på antibiotika, för att inte få TBE eller Borelia. Idag styr vi vägen mot Ängsgärdets ekoenhet sju kilometer österut.
Jag och Titti är i Södertälje
Hej! Jag och Titti är nu i Södertälje. Under vägen hit, som ofta gicks längs Sörmlandsleden genom skogen, lyckades vi tre gånger gå vilse! Men vi hade karta och kompass med, så vi klarade oss. Annars har det gått bra. Vi har haft tur med att hitta övernattningsställen. Lite trött i fötterna dock! Idag styr vi färden mot Järna.
(bildtext: jag ser på kartan. Bild av Titti Spaltro)
Min och Tittis vandring börjar idag
Jag och Titti börjar idag en vandring som ska ta oss till södra Skåne och tillbaka, en resa på över 1000 kilometer. Vi ska vandra i tre månader, fram till slutet av Augusti. Meningen med resan är att besöka upp till nio ekobyar, samt den kristna kommuniteten Nya Slottet Bjärka Säby. Titti har filmkamera med sig, och ska filma ekobyarna om hon får lov. Jag ska skriva om vandringen och om besöken till ekobyarna, här på bloggen. Jag kommer att skriva här som förr även under vår sommarvandring, när jag hittar bibliotek med internet i de städer vi ska besöka.
En katt följde efter oss!
Igår hände det något märkligt. En katt följde efter oss när jag och Titti närmade oss hyddan (vi skulle sova i hyddan i Nackareservatet), och följde oss helt till hyddan, och övernattade med oss i hyddan. Den bl.a. slickade mitt ansikte! Nästa morgon följde den med oss ut ur skogen, och sedan stannade den, och slutade följa med oss. Vi hade redan hunnit tänka på om vi skulle adoptera den, och ha den med oss på våra resor. Vi tänkte att det kanske var en hemlös katt, men den hade ett band och en liten klocka runt halsen som tydde på att den hade en ägare. Men vi hittade inget telefonnummer på bandet. Vi tänkte att den slutade följa oss för att vi inte gav den någon mat.
Jag känner mig alltid hedrad av djurs vänskap med mig!
En fågel satte sig på mig!
Det har hänt tre gånger den här våren: en fågel sätter sig på mitt huvud efter att jag vaknat i min lilla hydda i Nackareservatet, och ligger och vilar i sängen. Fågeln pickar på mitt huvud! Första gången den satte sig på mig, satt den minst en minut, och de följande gångerna lite kortare tid. Jag känner mig hedrad! Som djurist tycker jag att vänskapen mellan djur och människor är mycket viktigt!
Ett av de underliga äventyren jag har varit med om
När jag var hemlös och luffare var jag med om många underliga äventyr, inte minst på mina resor ner till sydeuropa. Nu ska jag berätta om ett av dem, som tog plats i Sverige:
Det hände våren 2010, efter att jag kommit hem från min luffarresa till Sicilien. Jag hade rest utan någon ryggsäck, utan några pengar, som fripassagerare på tåg. Jag hade rymt från sinnessjukhuset i Milano, och suttit fängslad i Schweitz ett par dagar för att jag inte hade pass. Nån gång i Maj kom jag hem till Sverige med tåget. Jag steg av i Rimforsa, tio kilometer från Nya Slottet Bjärka Säby, Peter Halldorfs kristna kommunitet, som jag hade tänkt besöka. Jag började vandra dit, men träffade på inhägnade får på min vandring, som jag släppte fri. Jag tror jag släppte alltsomallt ungefär ett hundratal får fri. Det var på den tiden då jag släppte fri alla fångna djur jag bara stötte på.
Sent omsider kom jag till en bondgård. Jag öppnade även där grinden till korna. Bonden såg det, och kom och hälsade på mig och bad mig stänga grinden. Jag vägrade, och då började bonden springa efter mig. Jag blev livrädd och sprang för mitt liv, in i skogen, och lyckades komma undan.
Det började bli mörkt, och jag sökte ett ställe att sova på. Jag lyckades hitta en liten lada, och försökte sova i halmen som jag hittade där (jag hade bankat på bostadshuset i närheten, men ingen öppnade). Men halmen kliade på huden, och jag fortsatte att vandra genom skogen, nu ganska vilsen. Jag hade blött ner mina byxor också när jag försökte hoppa över en liten bäck. Det var mitt på natten nu, och jag hade hittat en liten skogsväg som jag gick på. Och nu hände något av det märkligaste som hänt i mitt liv. Några rådjur och en grävling blev nyfikna på mig, och kom ganska nära, kanske på tio, tjugo meters avstånd. Jag hade aldrig sett en grävling i mitt liv! Jag har tänkt i efterhand att kanske orsaken till deras nyfikenhet var att jag hade lämnat civilisationen och återgått till naturen den natten! Kanske var det det att jag var en äkta vildman som fick dom att komma nära?
Efter detta, tog jag av mina byxor, för det var lite kallt, och de blöta byxorna kylde ner mig. Jag hukade mig på vägkanten, kröp in under min tröja, för att värma mig.
Just då kom en polisbil åkande på vägen. Polisen hade letat efter mig hela natten p.gr.a. mina djurbefrielser. Polisen upptäckte mig, och stannade bilen. Jag fick åka med dom. Jag sade att jag skulle till Nya Slottet Bjärka Säby och träffa Peter Halldorf. Det blev till att polisen körde mig till Peter Halldorfs villa som var inte så långt från Bjärka Säby. Polisen knackade på, och Peter Halldorfs fru öppnade. Polisen frågade om Halldorfs kunde ta emot mig i natt, men Peters fru sade att dom hade bröllop i morgon, så dom kunde inte ta emot mig. Jag fick inte träffa vare sig Peter eller hans fru den natten.
Efter det åkte polisen med mig till polisstationen. Jag fick tillbringa natten i en väntcell. Jag kände mig som ett nyfött barn där, och kissade på golvet. Poliserna märkte det inte.
Nästa morgon satte polisen mig på en buss som skulle till Stockholm, virad i ett täcke som jag fått av polisen. Jag fick inget straff för mina djurbefrielser. Aldrig har polisen varit så tolerant som den gången.
I Stockholm betedde jag mig så underligt att jag snart blev satt på sinnessjukhus. Jag kastade bajs ut över gräsmattan från en bajskompost på ekobyn Gebers i Stockholms utkant, och söndrade staketet till en häst. Jag proklamerade att jag var messias, att Jesus hade kommit tillbaka i mig. På sinnessjukhuset fick jag hemska mediciner som gjorde att jag inte visste hur jag skulle hålla mina läppar. Jag fick kramp i läpparna av medicinerna, men jag var tvungen att ta dom. Jag rymde från sinnessjukhuset i Gubbängen, två gånger. Varje gång blev jag fast igen, p.gr.a. att jag uppförde mig så konstigt. Till slut rymde jag till Finland. Där fortsatte äventyren, men det är en annan historia.
Jag har börjat gå barfota! Fem flugor i en smäll med att gå barfota
Idag har jag börjat gå barfota igen! Det är rekordtidigt för mig, jag brukar annars börja med det i Maj. Men jag har inte frusit ett dugg!
Fem flugor i en smäll med att gå barfota:
1) Man sliter mindre på skorna, och behöver inte köpa nya skor lika ofta.
2) Man sliter mindre på strumporna, och behöver inte köpa nya lika ofta.
3) Man använder mindre av naturresurser och arbetskraft.
4) Man får gratis fotmassage och gratis zoneterapi på fötterna.
5) Man luktar inte fotsvett.
Att gå barfota är mitt sätt att vara i kontakt med jorden. Jag jordar mig då, och känner att livet är lättare att leva. Jag har lättare för att leva i nuet som djuren, när jag går barfota. Jag får också kontakt med min djuriskhet då, jag känner mig som ett djur! Alla djur går ju barfota, har du tänkt på det?
Pilgrimsvandringen fullbordad
Jag och Titti har fullbordat vår jul-pilgrimsvandring! Vi gick ca. 90 kilometer. Det gick mycket bra, ryggen värker bara ännu lite grann. Vi mötte mycket gästvänlighet under färden (vi fick övernatta hos folk)! Och vi pratade mycket! Vi pratade om vi eventuellt skulle göra en ny pilgrimsvandring i sommar, kanske i Sverige, med eventuellt en ekoby, Bjärka Säby eller Zen-gården som vandringsmål. Är du som läser detta sugen på att följa med kan du alltid kontakta mig här på bloggen! Det är bra att planera i tid!
Jag och Titti går på en pilgrimsvandring i juletider
I morgon går jag och Titti Spaltro på en liten "pilgrimsvandring" från Kyrkslätt till Salo, en färd på ca. 100 km. Vi skall sedan fira jul i Åbo. Vandringen planeras ta fem dagar, så under den tiden (och under juldagarna) blir det inga inlägg här.
Några youtubefilmer om mig. Och ett radioprogram om mig.
Min vän Mattia tipsade mig om följande lilla film om mig från vintern 2006/2007. Den är mycket lustig. Jag har inte vetat att den finns på youtube. För dem som inte vet det finns det också en liten film på youtube om min aktion i pingstkyrkan i Jönköping vintern 2007/2008.
I den första filmen blev jag frågad av mina filmare varför jag bor i skogen i kåta. Jag svarade att det var för att då behöver jag inte jobba, jag kan göra det jag tycker om. Det svaret står jag bakom än idag. Jag tycker svaret är rentav lustigt. Detta är en del av orsaken till att jag nu har flyttat ut i skogen igen. Den största orsaken är dock omsorgen om Moder Jord och klimatet, att jag vill minska mitt ekologiska fotavtryck och vara ett exempel för andra i återgången till ursprungsbefolkningarnas livsstil.
Det finns också ett radioprogram om mig, här (rolla lite ner på sidan), som jag upptäckte nyligen, i anslutning till mina aktioner i Sverige 2008. Min kommentar till vad jag ropade i pingstkyrkan i Jönköping, är att jag underskriver allt idag, utom det där med "förbannad vare denna byggnad". Jag skulle, istället för att vilja att kyrkobyggnaderna föll ihop, uppmuntra till att använda dem till bostäder för hemlösa, flyktningar och uteliggare. Men som kyrkobyggnader är de helt värdelösa, som sådana bör de förbannas och överges.
Klimatdemonstrationen 29.11.
På söndag var jag och Titti på klimatdemonstration i Stockholm. Den hölls i anslutning till klimatkonferensen i Paris som tog plats igår.
Jag bar på ett plakat där jag hade skrivit: "Låt naturen göra comeback". Det plakatet skulle jag vilja bära också utanför klimatdemonstrationen, överallt där jag går i Stockholm. Det summerar på ett väldigt fint sätt det jag kämpar för.
Jag var gråtmild i början av demonstrationen, jag rördes av att så många (4000) tog klimatet på allvar.
När vi marscherade från Norra Latin till mynttorget, ropade vi slagord såsom:
"Sista chansen i Paris, annars smälter all vår is!"
"Say hey, say ho, the climate change has got to go!"
"Vad ska vi göra? Rädda klimatet! Vad ska vi göra? Rädda klimatet! När? Nu! När? Nu! När, när, när? Nu, nu, nu!"
"Internationell solidaritet! Vi har bara en planet!"
Jag har börjat sova utomhus
Jag har nu börjat sova i ett tält i skogen i Finland, som en del av min miljöaktivism. Jag sover också i min lya i Nackareservatet i Stockholm när jag är där på permakulturkurs (fyra tisdagkvällar den här hösten). Jag ska dock inte ge upp min lägenhet förrän till nästa vår, så jag kan falla tillbaka på lägenheten om jag inte orkar utelivet. Jag testar nu ut om jag orkar sova i skogen den här vintern. Om jag orkar den här vintern, är chansen stor att jag ska orka även i fortsättningen. Jag ska dock delta i samhället som förr, och ta mina mediciner. Jag fick dock sparken från mitt städjobb i mina föräldrars firma när jag berättade för dom att jag har börjat sova i skogen. Men det gör inget. Det finns alltid något att göra, volontärarbete, odling osv. Behöver någon hjälp med något, är det bara att fråga mig, jag har mycket överlopps tid.
Orsaken till att jag flyttade ut i skogen den här gången var några böcker som väckte mig (särskilt Myten om maskinen, av Alf Hornborg). Jag klarar inte längre av att stödja de kraftverk (bl.a. kolkraftverk) som min lägenhet får sin energi ifrån, p.gr.a. deras utsläpp, som bl.a. sabbar klimatet. Jag vill bojkotta elbolagen och alla våra kraftverk, och uppmanar andra att bojkotta dem också. Även om det är för sent att rädda mänskligheten från att dö ut p.gr.a. skenande global uppvärmning, är det ändå vår plikt att rädda så många andra arter som möjligt från utrotning i de kommande ekokatastroferna. Varje liten eko-gärning är nödvändig för jordens hälsa, och det är just i det lilla vi måste vara trogna, för alltför många tycker att deras andel i utsläppen är för små för att göra någon skillnad. Men med sju miljarder på planeten är alla de små gärningarna viktiga, för de stora sammanhangen består just av miljarder såna små gärningar. Och jag vill gå före med gott exempel. Och kanske det att jag träder åt sidan kan öppna upp för en flyktning mera till Finland.
Jag klarar inte av att se på naturens undergång utan att vara med och kämpa på naturens sida. Naturen är mitt fosterland, inte Norge eller Finland. Jag beger mig nu ut i krig. Det är det stora, nästan osynliga kriget som mänskligheten utkämpar mot naturen, och som de rika utkämpar mot de fattiga, och jag vill inte vara i det kriget på fel sida, på de miljöförstörandes och de rikas sida (globalt sett). Jag vill offra mig för något högre än min egen bekvämlighet, för naturen, för de fattiga, för våra barnbarn och barnbarnsbarn. Jag vet att det kommer att bli tufft, men om vi hjälper varann kan vi klara det tillsammans.
