Sverige är inte ett så fritt land som man skulle kunna tro. Om rätten att bestämma över sin död.
"Slutet av 1700-talet var också den tid då slaveriet och slavhandeln var som starkast. Europeiska slavhandlare, plantageägare och kolonialherrar gjorde sig förmögenheter på andras blod. Verksamheten genomsyrade en stor del av dåtidens ekonomi och stimulerade även affärerna för skeppsbyggare och tillverkare av fotbojor, handbojor, tumskruvar och speculum oris (ett kirurgiskt instrument som användes för att bända upp munnarna på slavar som försökte begå självmord på slavskeppen genom att vägra äta). (ur Christian Azars bok "Makten över klimatet", Bonniers 2008, min kursivering)
Gissa vad detta påminner om? Jag ska svara: den nutida psykiatrin. Först tvingar samhället en att vara med i samhällets karusell, med hot om fångenskap om man avviker från den psykiska normen, och sedan, när man brutit mot psykiatrilagen, och sitter tvångsvårdad, men inte vill vara med på denna fångenskap, och vill hoppa av livet som det enda sättet att göra uppror (eller för att man sårats så av samhället), då tillåts man inte detta, utan hindras från självmord genom tvång från psykiatrins sida, t.ex. blir man tvångsmatad med dropp om man vill begå självmord genom att sluta äta, eller man berövas alla redskap att ta sitt liv med. Detta är den yttersta förnedringen av en människa, det yttersta frihetsberövandet - har man inte rätt till att bestämma över sin död, då är inte ens övriga frihet värd pappret det är skrivet på. Att tvinga någon att leva i en tortyrliknande existens i långa tider (t.ex. tvångsmedicinerad med hemska mediciner eller med djup depression/svår ångest), och hindra den från att hoppa av livet när den inte ser någon utväg, måste vara det ultimata brottet, det ultimata frihetsberövandet, den ultimata slavdriften. Var aldrig med på något sådant, käre läsare, jag ber dig, för de plågades och de sköras och utsattas skull! Var och en borde själv få bestämma över om deras liv är värt att leva, även de psykiskt sjuka, ja särskilt dessa, vilket t.ex. psykiatriprofessor Thomas Szasz framhävt. Vilka annars? De är ju de psykiskt sjuka som drabbas mest av det psykiatriska förbudet mot självmord, det ses inte lika strängt på fysiskt sjuka som begår självmord (då talas det om det som eutanasi, inte som självmord), men det krävs av de psykiskt sjuka att de lider hur mycket som helst. Att en som lidit (psykiskt) outhärdligt i många år inte har rätt att begå eutanasi, är för mig ett ohyggligt mysterium, som avslöjar baksidan av vår civilisation. Vi tycks offra våra medmänniskor på lidandets altare bara för att upprätthålla våra vidriga regler, som inte har något sinne för livets komplexitet och nyanser, för moralens komplexitet. Vi verkar vara besatta av det kristna budet om att inte dräpa, och blundar för det outhärdliga lidande som vissa av oss bara inte klarar av. Vi ska visserligen göra allt för att lindra lidande och förebygga självmord, men vi måste värna om frihet och människors autonomi in i det sista. Att göra undantag sabbar hela friheten, och gör att vissa av oss nästan inte vågar leva p.g.a. risken att råka ut för outhärdligt lidande som vi inte kan ta oss ut ur, p.g.a. vissa människors regelrytteri. Detta är kärlekslöshet *, som en läkare sade om sina kristna motdebattörer med emfas i en debatt om eutanasi på Almedalsveckan. Varför är outhärdligt psykiskt lidande mindre värt än sådant fysiskt lidande? Jag är ett exempel på en som lidit outhärdligt psykiskt, då tanken på självmord var det enda som kunde trösta mig, och jag vet hur hemskt detta lidande kan vara. Kanske det är just därför jag försvarar den allmänna rätten till eutanasi både för psykiskt och fysiskt sjuka. Jag tror också att blotta förekomsten av psykiatrisk tvångsvård kan driva psykpatienter in i döden, då de inte klarar av detta skräckinjagande maskineri, med sina ofta (särskilt i början) vidriga mediciner. Jag tror att flera av mina psykiskt sjuka vänner som begått självmord, har gjort detta bl.a. p.g.a. psykiatrins obarmhärtiga metoder. Jag har personlig erfarenhet av dessa. Vi bör behandla psykisk sjukdom med respekt, med dialog, öppna samtal, terapi, kommunikation, kort sagt med kärlek, inte med tvång och brutal makt, såsom jag ofta mött i psykiatrin med mina tio tvångsinläggningar på sinnessjukhus. Och vi bör inte ha detta fascistiska förakt för allt psykiskt avvikande, utan vi bör bemöta psykisk sjukdom med ett öppet sinne som vill lära sig om sjukdomen, inte isolera den och patienten, inte stöta den ut ur gemenskapen, såsom sker nu. Dialog är den viktigaste faktorn här, såsom det finska psykiatriprojektet "Open dialogue" har visat med framgång.
Och överhuvudtaget när det gäller självmord, bestämmer man inte över sin död, bestämmer man inte heller över sitt liv, hur mycket man än inbillar sig att man gör det, och samhället tjänar bra på denna inbillning, som får oss att lydigt ställa in oss i leden. Vår frihet idag är som att välja mellan Coca-cola och Pepsi i kiosken. Vi är helt enkelt tvungna att vara med i karusellen för att överleva psykiskt och fysiskt. Ingen stat berövar oss rätten till att bestämma över vår död utan att även beröva oss rätten till att bestämma över vårt liv. Sverige är inget fritt land, som en aktivist ville påstå i ett evenemang på Almedalsveckan. Det är bara fritt om vi jämför med Kina och Nordkorea. Men jämför vi med de vilda urfolken i Amazonas, så är läget förtvivlat, vi är pengarnas slavar, och tvingas in i jobbkarusellen för att kunna få lite pengar. Själv lever jag på 800 kronor i månaden därför att jag inte vill jobba. Det blir till att bo i skogen i en grotta (visserligen sover jag också hos min flickvän Titti, men jag bor inte hos henne officiellt) och gå till matutdelningar i kyrkor för att inte svälta. Och nästan alltid måste jag höra på kyrkornas predikan för att få mat. Ett lidande för själen, men ett måste för att få i mig mat. Jag förstår väl, p.g.a. mina många år med hemlöshet och utanförskap (som bl.a. alstrat min psykiska sjukdom) varför så många jobbar, med sånt de inte tycker om. Det är tungt att komma utanför allt. En basikomst skulle underlätta rejält för många, och jag sätter mitt hopp till en sådan.
Vi närmast tvingas av samhället att vara ärkeindividualister och göra karriär, eftersom urfolkscommunityn världen över systematiskt slås sönder och civiliseras, och eftersom våra egna urfolk i Stockholm försvunnit (assimilerats i civilisationen) för långt över tusen år sedan. Vad är det för en frihet? Frihet finns endast i gemenskap, ensamhetens frihet är illusionär. Att vara fri att tävla med andra och erövra maktpositioner är ingen frihet. Friheten finns i samarbetet, i att leva ut genom andra. Trädet lever ut genom alla sina blad och grenar, och på samma sätt lever människan ut genom sina medmänniskor. Individualism och karriärism bara bygger murar mellan oss och medmänniskorna. Sverige är inget fritt land eftersom vi dödat community-känslan bland folket i stort.
* "incarcerating people only because they happen to think their lives are not worth living or because they have attempted to end their own lives is a form of authoritarianism and despotism. In the case of people who have only thought about (not attempted) suicide, it is imprisonment for mere thought-crime similar to that illustrated by George Orwell in his novel 1984." (Lawrence Stevens, J.D. i denna artikel)
Tänk om naturen är "himlen" * och civilisationen "helvetet"?
Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?
På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar.
En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.
Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.
Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.
Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda.
Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).
Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet.
* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.
(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.
(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr.
(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden.
Julian Rose om mental sjukdom
"Det förlopp som i våra dagar ofta kallas för "mental sjukdom", kan vid närmare undersökning, många gånger visa sig vara en del av en nödvändig förändringsprocess. En process som måste genomgås för att individen ska nå djupare nivåer av självinsikt och medvetenhet om andra. När samhället självt fungerar på gränsen till klinisk galenskap, kan det man kallar för "mental sjukdom" vara en reaktion på detta mer omfattande sjukdomstillstånd - och slutligen visa sig vara vägen till bättring. En process av rening och bortbrännande (eller upplösande) av mentala blockeringar, för att lyfta fram de positiva känslor som ligger dolda därunder.
Det är bekvämt för ledare i ett döende, materialistiskt likriktat samhälle att benämna ett sådant uppvaknande som "en sjukdom"; men detta är bara ett sätt att kamouflera det faktum att den verkliga sjukdomen ligger inbäddad i en orubblig tilltro till de utslitna dogmerna hos ett starkt försvagat samhälle."
(Julian Rose, i boken "Byt spår för livet. Lokala lösningar på globala problem", 2009)
Lite antipsykiatri
Jag skulle nästan vilja anmäla tvångsvårdspsykiatrin för brott mot mänskliga rättigheter, för inte bara berövar den ofarliga psykotiska patienter deras yttre liv genom att spärra in dem, utan även deras inre liv berövas dem, i och med de antipsykotiska medicinerna, som släcker deras kreativitet, vilket gör deras fångenskap nästan outhärdligt. För det är ju så att vi i fångenskap, efter en tid, inte sällan upplever ett stegrat inre liv som konsekvens av den yttre händelselösheten, som kompensation för detta (t.ex. blir många fångar i fängelser religiösa), men detta berövas alltså de psykotiska patienterna, som istället får uppleva en inre händelselöshet i tillägg till den yttre, ett zombifierat inre liv (detta är värst i början, sedan vänjer man sig). Hade de bara fått slippa medicinerna, skulle de nog kunna uthärda fångenskap*. Jag har själv upplevt en tre veckor lång fängelsevistelse i Serbien, och där levde mitt inre liv upp efter fem dagars inre händelselöshet. Det blev visserligen psykotiskt, men det hände i alla fall något, som gjorde fängelsevistelsen uthärdlig.
Jag tror att psykiatrin bär en del av skuldbördan till varför många schizofrena tar sitt liv. De står helt enkelt inte ut med flera vistelser på slutna psykiatriska avdelningar, eller står inte ut med tvångsmedicineringen med antipsykotika. Jag har själv vid två tvångsvårdsvistelser plågats av självmordstankar, som var en direkt följd av vistelsen där.
I USA (Los Angeles) finns det ett museum som kallas "Psychiatry - an industry of death", som dokumenterar psykiatrins övergrepp, och ser klart kopplingen mellan psykiatrins behandling av människor, och dessa människors självmord. Muséet har startats av "Kommittén för mänskliga rättigheter", ("Citizens Commission on Human Rights") som leddes av psykiatriprofessorn Thomas Szasz (1920-2012) (innan han dog) och Scientologikyrkan.
Jag har även starkt undrat över frågan varför man absolut måste tvångsmedicinera psykotiska människor. Är dom nu verkligen så farliga för sin omgivning som det påstås, varför räcker det inte med isoleringscell (om de är våldsamma) tills dom lugnar ner sig? Varför denna kemiska lobotomi (för det är just vad det är), varför detta intrång i människans mest privata sfär, ens känslor och ens tankar? Varför denna psykiska våldtäkt? Har inte varje människa rätt till sitt inre liv, så länge det inte skadar någon annan, även om det skulle vara psykotiskt? Jag tror svaret ligger i att vi lever delvis i ett fascistiskt samhälle, som inte tål för mycket oliktänkande (man märker bara inte det så länge man inte utmanar systemet), som till vilket pris som helst ska upprätthålla "själslig hygien" (parallell till rashygien), och tvinga människor till underkastelse under makten. Psykotiska människor upplevs som ett hot mot "hygienen", ett hot mot kontrollsamhället och mot makten, även om de inte är farliga för andra. De hotar samhällets "anständighet". Och vi ska inte heller glömma att det bara är de individuella psykoserna som utrensas, man lyfter inte ett finger mot de kollektiva psykoserna, som kategoriseras under religion och politik, som därmed räddas. Och de är de kollektiva psykoserna som är de verkligt farliga.
Thomas Szasz har liknat den nutida förföljelsen av "sinnessjuka" vid häxförföljelserna på medeltiden. Jag sympatiserar med detta, för jag har själv utstått stort lidande som åsamkats mig av psykiatrin. Ibland rena plågan. Jag är ett vittne om det lidande många psykotiska människor måste utstå, jag är själv diagnosticerad som skitsofren, och har utstått tio tvångsvårdsvistelser, med isoleringscellsvistelser, tvångsmedicinering, spännbälte (att man binds vid en säng så att man inte kan röra sig) mm. Jag tror det är på hög tid att psykiatrin granskar sig själv i ljuset av vad sådana vittnen säger, så att vi får en mänskligare psykiatri, mer i linje med finska "Open Dialogue" (se också här). För jag har upplevt en sådan omänskligt grymhet från psykiatrins sida, att det är svårt att göra sig trodd.
Jag bara undrar, varför är det så farligt att ha vanföreställningar, så länge det inte skadar någon? Varför blir man så illa behandlad bara för att man känner och tänker "fel"? Varför denna mobbning av ofarliga avvikare? Jag blev en gång i Italien skickad till sluten psykiatrisk avdelning för att jag kastade brödsmulor på polisen. Och väl inne på avdelningen satte de mig i spännbälte p.g.a. att jag talade i tungor (babblade obegripligheter) när jag skulle svara på personalens frågor, och uppförde mig konstigt (men inte alls våldsamt). Spännbältet var rena tortyren, ett rent helvete (jag fick ångest där jag låg bunden). Detta är bara ett av otaliga exempel på övervåld inom psykiatrin. Jag har hört av en vän att en kille fick vara en vecka i spännbälte bara för att han sa att han var satan. Då har man verkligen sysslat med övervåld. Han skulle ju bara kunna bli satt i isoleringscell ifall han skulle börja bete sig farligt. Men en veckas spännbältestortyr! Det är så man baxnar.
Jag har också hört berättas att sjukskötare som haft för mycket empati med patienterna, själv har hamnat i patientens roll, alltså blivit tvångsvårdade. Och när min syster Inger skulle praktisera på en psykiatrisk avdelning, godkändes inte hennes praktik p.g.a. att hon hade levt sig för mycket in i patienternas situation.
Därmed inte sagt att inte psykiatrin också gör gott, särskilt för patienter med depression och ångest. Men det är de psykotiska patienterna som far mest illa.
*Jag vill också säga att jag inte tycker det är så jättefarligt med frivillig antipsykotisk medicinering om man får vara ute i frihet och leva ett händelserikt liv i det yttre, för då kompenserar den yttre livligheten den inre fattigdomen. Det är kombinationen av inre fångenskap genom medicinerna, med yttre fångenskap genom tvångsvård, som är så outhärdlig. Men i princip är jag mot antipsykotiska mediciner, för dom tar inte bara bort det psykotiska från själen, utan bedövar det mesta av det andra också, livslust, sexlust, kreativitet osv.. De har också ofta obehagliga biverkningar, som kan vara plågsamma för patienten (som att de kan förorsaka tardiv dyskinesi, ofrivilliga rörelser i musklerna). Psykos ska inte botas med mediciner, utan genom kärlek, genom helande relationer med omvärlden, dialog, folk som verkligen bryr sig om patienten, istället för att hon tystas ner med droger.
Parallellerna mellan inkvisitionen och psykiatrin
Det är inte så stor skillnad mellan nutida psykiatris förföljelse av de "sinnessjuka" (tvångsvård och tvångsmedicinering med obehagliga mediciner) och medeltidens inkvisitionsförföljelse av heretikerna och häxorna. Det är den ungersk-amerikanske psykiatrikern Thomas Szasz (1920-2012) som har fått mig att inse denna parallel.
Jag själv har lidit något så hemskt av tvångsvården och tvångsmediciner att det är svårt att uttrycka det. För mig var det rena psykiska plågan. Särskilt medicinerna. Jag blev helt förlamad i själen av dessa, kombinerade med tvångsvården fängslande. Och jag blev livrädd för läkarna på sinnessjukhuset, mina bödlar.
Jag är numera definitivt, kraftigt emot all tvång inom psykiatrin. Om någon är suicidal, skall man föra dialog med henne, försöka övertala henne genom dialog, aldrig tvångsvårda henne. Man kan inte tvinga någon att leva. Alla måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Man andligen våldtar en människan om man tvingar henne att leva, vilket anorektiker har bekräftat på nätet. Man gör långt mera skada än nytta.
Jag kommer ihåg när jag första gången blev tvångsvårdad, på sommaren 2008, då jag genomförde en 40 dagars fasta på vegetarisk råkost. Jag blev så svag att jag trodde jag skulle dö, och blev psykotisk. Jag ville inte sluta fastan fast jag trodde jag skulle dö. Och jag trodde att jag skulle uppstå från de döda på tredje dagen och bli en ny messias som skulle leda mänskligheten tillbaka till naturen.
Mina föräldrar och syskon försökte aldrig få mig på andra tankar. De brydde sig inte om att föra dialog. Ja, det har mina föräldrar faktiskt aldrig sysslat med heller. Där löser man problemen med kall hierarki och krav på blind lydnad, inte dialog, som i en fascistisk mini-teokrati. Man blir utesluten ur gemenskapen om man inte lyder. Plötsligt bara kom ambulansen och hämtade mig till sinnessjukhuset. Mina föräldrar ringde till psykvården utan att fråga mig först, utan att föra dialog först. Detta är ett trauma som jag bär inom mig. Ett så kallt och omänskligt uppförande! Jag var heretikern som tänkte fel tankar, och som därför skulle föras till "tortyrkammaren", slutna avdelningen på sinnesjukhuset. Där gav de mig mediciner som faktiskt var rena plågan. Ta aldrig t.ex. serenaasi, den var hemsk. Zyprexa också. Fast jag har vant mig vid zyprexa nu, nu plågar den inte mig mer, bara sätter locket över min livslust, sexlust, känslor, vilket är rätt illa det också. Jag vågar dock inte sluta med medicinerna, jag får inte lov av flickvännen Titti, och dessutom är jag rädd att få ny psykos. Det är inte tryggt att ha psykos i vårt samhälle. Det är inte tryggt att tänka för fel tankar. Samhället, genom psykiatrin, har nästlat sig in i vår mest privata sfär, vi äger inte ens våra egna tankar. Vi har inte rätt till våra egna tankar. Jag kallar det att vårt samhälle ännu i många avseenden lever på medeltiden.
