för naturens skull

Jag skulle nästan vilja anmäla tvångsvårdspsykiatrin för brott mot mänskliga rättigheter, för inte bara berövar den ofarliga psykotiska patienter deras yttre liv genom att spärra in dem, utan även deras inre liv berövas dem, i och med de antipsykotiska medicinerna, som släcker deras kreativitet, vilket gör deras fångenskap nästan outhärdligt. För det är ju så att vi i fångenskap, efter en tid, inte sällan upplever ett stegrat inre liv som konsekvens av den yttre händelselösheten, som kompensation för detta (t.ex. blir många fångar i fängelser religiösa), men detta berövas alltså de psykotiska patienterna, som istället får uppleva en inre händelselöshet i tillägg till den yttre, ett zombifierat inre liv (detta är värst i början, sedan vänjer man sig). Hade de bara fått slippa medicinerna, skulle de nog kunna uthärda fångenskap*. Jag har själv upplevt en tre veckor lång fängelsevistelse i Serbien, och där levde mitt inre liv upp efter fem dagars inre händelselöshet. Det blev visserligen psykotiskt, men det hände i alla fall något, som gjorde fängelsevistelsen uthärdlig. 

 

Jag tror att psykiatrin bär en del av skuldbördan till varför många schizofrena tar sitt liv. De står helt enkelt inte ut med flera vistelser på slutna psykiatriska avdelningar, eller står inte ut med tvångsmedicineringen med antipsykotika. Jag har själv vid två tvångsvårdsvistelser plågats av självmordstankar, som var en direkt följd av vistelsen där. 

 

I USA (Los Angeles) finns det ett museum som kallas "Psychiatry - an industry of death", som dokumenterar psykiatrins övergrepp, och ser klart kopplingen mellan psykiatrins behandling av människor, och dessa människors självmord. Muséet har startats av "Kommittén för mänskliga rättigheter", ("Citizens Commission on Human Rights") som leddes av psykiatriprofessorn Thomas Szasz (1920-2012) (innan han dog) och Scientologikyrkan. 

 

Jag har även starkt undrat över frågan varför man absolut måste tvångsmedicinera psykotiska människor. Är dom nu verkligen så farliga för sin omgivning som det påstås, varför räcker det inte med isoleringscell (om de är våldsamma) tills dom lugnar ner sig? Varför denna kemiska lobotomi (för det är just vad det är), varför detta intrång i människans mest privata sfär, ens känslor och ens tankar? Varför denna psykiska våldtäkt? Har inte varje människa rätt till sitt inre liv, så länge det inte skadar någon annan, även om det skulle vara psykotiskt? Jag tror svaret ligger i att vi lever delvis i ett fascistiskt samhälle, som inte tål för mycket oliktänkande (man märker bara inte det så länge man inte utmanar systemet), som till vilket pris som helst ska upprätthålla "själslig hygien" (parallell till rashygien), och tvinga människor till underkastelse under makten. Psykotiska människor upplevs som ett hot mot "hygienen", ett hot mot kontrollsamhället och mot makten, även om de inte är farliga för andra. De hotar samhällets "anständighet". Och vi ska inte heller glömma att det bara är de individuella psykoserna som utrensas, man lyfter inte ett finger mot de kollektiva psykoserna, som kategoriseras under religion och politik, som därmed räddas. Och de är de kollektiva psykoserna som är de verkligt farliga. 

 

Thomas Szasz har liknat den nutida förföljelsen av "sinnessjuka" vid häxförföljelserna på medeltiden. Jag sympatiserar med detta, för jag har själv utstått stort lidande som åsamkats mig av psykiatrin. Ibland rena plågan. Jag är ett vittne om det lidande många psykotiska människor måste utstå, jag är själv diagnosticerad som skitsofren, och har utstått tio tvångsvårdsvistelser, med isoleringscellsvistelser, tvångsmedicinering, spännbälte (att man binds vid en säng så att man inte kan röra sig) mm. Jag tror det är på hög tid att psykiatrin granskar sig själv i ljuset av vad sådana vittnen säger, så att vi får en mänskligare psykiatri, mer i linje med finska "Open Dialogue" (se också här). För jag har upplevt en sådan omänskligt grymhet från psykiatrins sida, att det är svårt att göra sig trodd. 

 

Jag bara undrar, varför är det så farligt att ha vanföreställningar, så länge det inte skadar någon? Varför blir man så illa behandlad bara för att man känner och tänker "fel"? Varför denna mobbning av ofarliga avvikare? Jag blev en gång i Italien skickad till sluten psykiatrisk avdelning för att jag kastade brödsmulor på polisen. Och väl inne på avdelningen satte de mig i spännbälte p.g.a. att jag talade i tungor (babblade obegripligheter) när jag skulle svara på personalens frågor, och uppförde mig konstigt (men inte alls våldsamt). Spännbältet var rena tortyren, ett rent helvete (jag fick ångest där jag låg bunden). Detta är bara ett av otaliga exempel på övervåld inom psykiatrin. Jag har hört av en vän att en kille fick vara en vecka i spännbälte bara för att han sa att han var satan. Då har man verkligen sysslat med övervåld. Han skulle ju bara kunna bli satt i isoleringscell ifall han skulle börja bete sig farligt. Men en veckas spännbältestortyr! Det är så man baxnar. 

 

Jag har också hört berättas att sjukskötare som haft för mycket empati med patienterna, själv har hamnat i patientens roll, alltså blivit tvångsvårdade. Och när min syster Inger skulle praktisera på en psykiatrisk avdelning, godkändes inte hennes praktik p.g.a. att hon hade levt sig för mycket in i patienternas situation. 

 

Därmed inte sagt att inte psykiatrin också gör gott, särskilt för patienter med depression och ångest. Men det är de psykotiska patienterna som far mest illa. 

 

 

 

 

*Jag vill också säga att jag inte tycker det är så jättefarligt med frivillig antipsykotisk medicinering om man får vara ute i frihet och leva ett händelserikt liv i det yttre, för då kompenserar den yttre livligheten den inre fattigdomen. Det är kombinationen av inre fångenskap genom medicinerna, med yttre fångenskap genom tvångsvård, som är så outhärdlig. Men i princip är jag mot antipsykotiska mediciner, för dom tar inte bara bort det psykotiska från själen, utan bedövar det mesta av det andra också, livslust, sexlust, kreativitet osv.. De har också ofta obehagliga biverkningar, som kan vara plågsamma för patienten (som att de kan förorsaka tardiv dyskinesi, ofrivilliga rörelser i musklerna). Psykos ska inte botas med mediciner, utan genom kärlek, genom helande relationer med omvärlden, dialog, folk som verkligen bryr sig om patienten, istället för att hon tystas ner med droger.