Att ta risken att bli uppäten av ett lejon

Idag läste jag blogginlägget "Kan människan åter bli apa?" för deltagarna på Romantiska förbundets poesiträff på Hornstulls bibliotek som äger rum varannan fredag kl. 14-16. Poeten Rolf Leijonmark kommenterade med att han inte skulle vilja bli uppäten av ett lejon, och att han nog helst skulle vilja bo i en uppvärmd lägenhet. 
 
Mitt svar på det var "Det är priset vi måste betala för att upprätthålla den ekologiska balansen". 
 
Jag menar inte med detta att vi nödvändigtvis måste bli apor för att återställa den ekologiska balansen. Det skulle räcka med att vi levde som vilda urinvånare gör i Amazonas regnskog idag. Men som jag skrev i texten ovan, skulle det vara en stor styrka att ha päls, vi skulle då vara mer anpassade till naturen. Och tanken på att människan åter skulle kunna bli apa, och den evolutionära cirkeln skulle slutas, fascinerar mig oerhört. 
 
Däremot håller jag fast vid att vi måste riskera att bli uppätna av lejon om den ekologiska balansen skall upprätthållas *. Med detta menar jag att vi måste avstå från jaktredskap och mer avancerade vapen med vilka vi kan ta herradömet över andra arter, och lätt utrota dem. Vi måste nöja oss med såna redskap som på något sätt tillåter att det blir en balans mellan vår art och andra arter, såsom enkla stenyxor att försvara oss med. Och varför är det så viktigt att vinna över lejonet? Då tar han ju ändå andra djur. Om vi beväpnar oss mindre, så att lejonet har en chans att ta oss, då offrar vi oss så att ett annat djur sparas från lidandet att bli uppätet. Och då offrar vi oss för att lejonet skall ha lättare att få mat. Lidandet måste demokratiseras igen mellan arterna, istället för så som det nu är, där allt ska tjäna människan, och där människan hela tiden offrar andra arter än sig själva, med sitt överlägsna intellekt, offrar de svagaste för att själv leva i bekvämlighet. 
 
"Kärlek är abdikation", sa den franske filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943). Denna mening har gjort oerhört djupt intryck på mig, ända sedan 2005, och det skulle jag vilja skriva på min gravsten. Vi måste avstå från frestelsen att dyrka människan, och enbart tjäna människan, avstå från herradömet över varandra och djuren, och bli jämlika med hela skapelsen. Vi måste börja tjäna livet istället för att härska över det. Tjäna djuren, tjäna växterna, tjäna ekosystemen. Vi måste pränta detta in i oss om vi skall ha en chans att överleva vårt sekel. Vad innebär det att tjäna djuren? Är det kanske att offra sin bekvämlighet ibland, att låta lejonet ha chansen att äta en själv istället för att äta ett annat djur? Genom att beväpna sig mindre? 
 
Jag menar inte att vi ska sluta tjäna varandra som människor, sluta tjäna människorna. Det har bara blivit en så hiskeligt stor obalans mellan tjänande av människan och tjänandet av ekosystemen och djuren, att det kanske behövs en extra stor dos av djurtjänande och ekosystemstjänande för att balansen mellan människa och natur skall återupprättas. Kanske vi måste tjäna djuren och ekosystemen mer än människan i en tid framöver, för att denna balans skall återupprättas. 
 
Min vän anarkisten Jonas Lundström kritiserade denna offer-inställning, och menade att det var pietistisk korsteologi, som har kritiserats av feminister. Men just Jesus' exempel av uppoffring är faktiskt min bästa behållning av kristendomen, även som ateist. Jonas menade att djuren är egoister av naturen. Men det är inte riktigt sant. Djuren offrar allt för sina barn, och vissa djur riskerar sin egen säkerhet för att varna andra i sin flock för rovdjur eller fiender. Vi människor måste adoptera naturen som vårt eget barn, och ge allt för henom. Sedan i ett senare skede, efter att vi adopterat naturen, kanske hen kan bli även vår far och vår mor, som värnar sig om oss. Men nu ligger naturen där som ett hjälplöst barn som behöver adopteras, utslängd på vägen av oss människor. 
 
 
* men risken att bli uppäten av lejon i djungeln på stenåldern, var inte större än risken att dö eller skadas i trafiken idag. Det går inte att försvara civilisationen med att man inte vill riskera att bli uppäten, för riskerna är lika stora att dö eller skadas i trafiken. 

Kommentarer
Postat av: Leon

Även om din mentalitet och retorik är något som får mig och andra att slå sig för pannan så förstår jag vad du menar. Jag kan se att människan har en unik förmåga att hjälpa växterna och djuren, om man skulle vilja det, istället för att asfaltera och bygga industrier. Vår möjlighet att gräva, gödsla, och plantera är något jag gillar. Det skulle vara möjligt att reparera landskapen som tidigare generationer gjort fula och fyrkantiga. Om människor åt och bodde annorlunda så skulle världen också se annorlunda ut. Men det måste vara något som är attraktivt, tilltalande, önskvärt för de flesta vanliga människor. Miljö-syndapredikande kommer du inte långt med. Dessutom är naturen en grym och kall satkärring i detta land, vädret alltså. Torrt och kallt på andra ställen. Så som vi lever är det som har visat sig fungera. Det finns många hinder för att en sådan förändring ska kunna ske.

2017-01-20 @ 20:03:59
Postat av: Anonym

Många söker lösningen. Få ser den. Att bli ett med djuren löser inget. Det onda är kvar. Att bli ett med naturen håller oss kvar i det naturliga onda. Vi är onda. Egoismen kvarstår. Miljön och naturen suckar. Vi är dumma. Ser ingenting. Var är ögonsalvan?

2017-01-20 @ 21:08:42
Postat av: Lars Larsen

Anonym: Att bli ett med djuren, skulle det inte vara bra för klimatet och våra energiförsörjningsproblem? Visst skulle det lösa vissa saker, dock inte allt.

2017-01-22 @ 13:19:46
Postat av: Leon

Hehehe
https://youtu.be/HrN-GPYlcbQ

2017-01-22 @ 22:05:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0