för naturens skull

Att polisen tar en om man går helnaken på gatan i stan en sommardag - det säger mycket om vår civilisation. På en nudiststrand får man gå helnaken - för då är nakenheten kontrollerad, i ett ghetto, och utmanar inte normerna. Går man däremot helnaken mitt i Stockholm City, utmanar man människorna, man blir som en spegel där de får se sin egen onaturlighet och perversitet, något dom absolut inte vill veta av. De projicerar istället sin egen galenskap på den nakne. Det är den nakne som är galen, inte de, den nakne som är pervers, inte de. Till psyket eller finkan med henom!

 

Vad trist. För nakenheten är helig. Den är kroppens ärliga uttryck för vem man är, bortom fasader och smink. Är det en av orsakerna till att man blir så avslappnad och ärlig i bastun? Ni vet hur man börjar prata med helt främmande människor om djupa ting i bastun.

 

Att våga gå naken är att våga dela med sig av den man är rent fysiskt. Att berätta om sig själv på kroppspråk. Att dölja sin nakenhet är (om det inte är kallt) att gömma sig själv, isolera sig från de andra, bygga en mur mellan sig själv och andra. Kläder är, när de inte behövs, skammens och asocialitetens redskap. Den fysiska girighetens redskap. Att behålla sin kropp för sig själv, att gömma den i sin egen vrå, istället för att uttrycka den åt andra.

 

Hur naken man vågar gå på gatan är ett av många mått på hur stark gemenskapen är i ett folk, om dom skäms för varann och vill gömma sig för varann, eller om de är öppna, ärliga och givmilda med sig själv. Det är också ett mått bland många på hur djupt ett folk har brutit med gud, med Moder Jord. När Adam och Eva hade syndat i Edens lustgård, gömde de sig och skylde sig med fikonlöv, eftersom de upptäckte att de var nakna. Detta är som en slags allegori på människans evolution, hur hen bröt med Moder Jord vid jordbrukets och städernas uppkomst, och sakta började skämmas över sin nakenhet p.g.a. den onaturlighet som var följden (inte bara kylan, vid emigration norrut, var orsaken till att man började gå med kläder, även skammen spelade en roll, vilket blev tydligt genom att man inte tog av sig kläderna för att spara på dem, under sommaren). Den kroppsliga skammens uppkomst har dock varit en långt utdragen process i människans evolution, och man hittar spår av den också bland relativt oförstörda vilda urfolk. Men de har dock ofta kvar det att de inte skäms över sexet, att det inte är syndigt att se på när andra har sex (så i boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld 1926), och att det inte är syndigt för kvinnorna att visa sina bröst, att gå med bara bröst. För dem är kläderna ofta bara en praktisk sak, som inte har så mycket att göra med att man skäms för sin nakenhet. Men med stadskulturens uppkomst, blev det värre och värre på detta område, helt tills det ansågs sinnessjukt att gå helnaken på gatan. På bilder i "Indianliv" kan man se fotografier av åttaåriga pojkar som går helnakna i indianbyn hela dagen, utan skam. Nordenskiöld fotograferade dessa också utan skam. Idag skulle detta närmast ansetts som pedofili. Misstankarna om pedofili har förpestat klimatet kring barns nakenhet, och har ökat drastiskt skammen kring nakenheten. Barn lär sig idag tidigt att nakenhet är något fult.