för naturens skull

Jag tror civilisationen har nått peak oil, oljetoppen. Vi har varit där redan i ett decennium när det gäller den konventionella oljan (den okonventionella oljan ökar ännu). Den billiga oljans tid är förbi. Energiutvinningen kan liknas vid att plocka frukter på ett träd. De lägst hängande frukterna representerar den billiga oljan som lätt gick att få upp ur oljefälten, den olja vars produktion man ständigt kunde öka. Frukterna högre upp representerar den mer svåråtkomliga oljan i de oljefält som redan "peakat", samt icke minst i den okonventionella oljan; djuphavsolja, skifferolja, oljesand, olja gjord av kol osv.

 

Mänskligheten har idag plockat alla de lägst hängande energifrukterna, och konsekvenserna av det blir för varje dag alltmer uppenbara, tänk bara på frackingboomen och oljesandsutvinningen i Kanada, båda otroligt dyra energisorter att utvinna. Vi kan inte heller producera oss ut ur denna kris genom tillverkning av förnyelsebar-energi-teknik. De förnyelsebara energisorterna är nämligen frukter som hänger långt uppe i energiträdet, och tekniken som producerar dem kräver mängder av fossilt bränsle för att tillverkas och distribueras. Vi tänker att vi tjänar framtida generationer genom att installera förnyelsebar energi, men vi tänker inte på att det de kostar, av pengar och fossilt bränsle, samt utsläppsrätter, det lånar, eller snarare stjäl vi, från våra efterkommande, eftersom vi redan använder långt mer fossila bränslen än vad som är hållbart och rättvist mot kommande generationer (vi har väl tänkt att mänskligheten ska finnas i alla fall hundra år framåt?). Vi har helt enkelt ingen buffert för tillverkning av förnyelsebar energi. Och så glömmer vi också att solpaneler och vindkraftverk har en begränsad livstid (30 år för sol respektive 20-25 år för vind), och måste bytas ut efterhand. Varifrån skall våra barnbarnsbarn ta den energibuffert som dom behöver för att producera och distribuera den nya förnyelsebar-energi-teknik som de behöver, då inte ens vi nu, i det rika väst, har en sådan, utan måste låna vår energi från kommande generationer? Vi använder ju nu upp det fossila bränsle som våra barnbarnsbarn behöver för att byta ut sina utslitna solpaneler och vindkraftverk till nya.

 

Det enda som kanske skulle rättfärdiga en storskalig tillverkning av solpaneler och vindkraftverk, vore om t.ex. bilindustrin nästan helt slutade tillverka bilar, och istället började tillverka förnyelsebar-energi-teknik. Och att många andra onödiga industrier, t.ex. godisindustrin, tog efter. Men detta skulle kanske eventuellt kollapsa ekonomin, om inte en mobilisering av krafterna likt den som infördes under andra världskriget, sattes in. Men faktumet att vi lånar pengar och fossil energi från framtida generationer, skulle kvarstå, vare sig vi producerar solpaneler eller bilar.

 

Den enda räddningen för våra efterkommande vore i så fall att vi, samtidigt som bilindustrin och flera andra industrier nästan bara tillverkade solpaneler och vindkraftverk, skulle lägga ner alla onödiga industrier som inte absolut skulle behövas för vår överlevnad, såsom krigs-, kärnkrafts-, palmolje-, tobaks-, alkohol-, te-, film-, bakelse-, choklad-, kaffe-, och nöjesindustrin. Så att vi skulle kunna spara fossilt bränsle och utsläppsrätter åt kommande generationer. Men detta skulle med all sannolikhet, om det implementerades globalt, kollapsa den globala ekonomin. Bara en heroisk insats av kontrollerad avveckling under lång tid, skulle hindra kollaps och kaos, och den tiden äger vi inte nu. (Dessutom skulle en så storskalig tillverkning av förnyelsebar energiteknik snabbt göra slut på de sällsynta jordartsmetallerna som behövs som råvaror, och som bara finns i en begränsad mängd)

 

Ser ni vilken rävsax vi befinner oss i? Det finns ingen utväg ur peak oil annat än kollaps. Det blir som att försöka lura entropilagen*. När oljeproduktionen börjar sjunka efter peak oil, kommer vi att ha ännu mindre resurser, pengar och energi än nu att bygga ut den förnyelsebara energins teknik med, och värre blir det. Vi tvingas använda bara mer och mer av våra efterkommandes resurser, helt tills vi själva är dessa efterkommande, som står där utan resurser, utan fossil energi att byta ut sin förnyelsebara energi-infrastruktur, som antagligen kommer att vara långt ifrån tillräcklig för att hindra en kollaps.

 

 

* entropilagen är naturlagen som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Kanske är Jesu återkomst

inget annat än den vilda naturens återkomst,

exodus ur Egypten - civilisationen.

Kanske är den Nya Jorden som de kristna pratar om

den återupprättade vildmarken.

Kom naturens återkomst!

Kom vilda djur och vilda växter!

Väx över vår vidriga civilisation,

göm den barmhärtigt, detta sår,

detta brott, förlåt det genom att

växa över det.

Trött på detta brott

spejar jag mot horisonten

efter tecken på civilisationens kollaps

och den vilda naturens återkomst.

Jag har nu läst David Jonstads bok "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen", som utkom på Ordfront förlag 2009. Jag tycker det är en mycket viktig bok, som särskilt alla politiker borde läsa. Den handlar om "koldioxidransonering", som också kallas "individuella utsläppsrätter". Boken utgår ifrån att vi befinner oss i en mycket allvarlig klimatkris, och att det därför krävs en gigantisk mobilisering liknande den som Sverige genomförde under andra världskriget, för att radikalt sänka våra utsläpp av koldioxid, boven i dramat. För att detta skall lyckas, krävs en internationellt, globalt genomförd koldioxidransonering, som går ut på att ett utsläppstak (en koldioxidbudget) sätts för hur mycket världen får släppa ut av koldioxid, och sedan fördelas utsläppen mellan länderna, och mellan individerna i varje land, så att varje individ får lika många utsläppsransoner. Dessa sätts in på ett konto, och var och en får ett särskilt ransoneringskort, som man drar i en avläsare när man köper t.ex. bensin. Man kan också köpa och sälja ransoner, så att sådana som lyckas hålla sina utsläpp på låg nivå, och inte behöver så många ransoner, belönas för det genom att kunna sälja dem till t.ex. bankerna. Och sådana som har för höga utsläpp, måste betala för det genom att tvingas köpa ransoner.

 

Jag tycker detta är ett jämlikt och rättvist system, som (samtidigt som det bekämpar klimatförändringarna) skulle bidra till att minska klyftorna mellan fattig och rik, mellan i-länder och u-länder.

 

Jag tror också detta är ett viktigt första steg i att avveckla civilisationen.

 

Dock, klimatforskaren David Wasdell är en av dem som menar att vi inte har någon koldioxidbudget att tillgå, den är "already massively overspent". Jag tenderar att hålla med. Det är faktiskt så att det krävs att hela den globala civilisationen avstannar för att vi ska klara tvågradersmålet ( “The only way that a 2015 agreement can achieve a 2-degree goal is to shut down the whole global economy,” sade FN-klimatpolitikern Yvo de Boer), och t.o.m. då kan det vara för sent. Världen var redan 1,5 grader varmare än under förindustriell tid under första hälften av 2016.

 

Men detta är ingen ursäkt för att låta bli at genomföra en koldioxidransonering. En sådan skulle kunna ge oss och andra arter på planeten mera tid. Jag tror klimatkatastrofen kommer, men vi kan skjuta upp den genom koldioxidransonering. Så att vi får mera tid att förbereda oss, så att katastrofen inte kommer som en chock, så att den inte utlöser kaos, utan att vi möter mänsklighetens och civilisationens slut med stoiskt lugn, i internationell solidaritet, utan krig och våld. Ja kanske vi då hinner upprätta ett världsparlament som kan guida oss den sista tiden, och göra så att katastrofen fördelas mera jämlikt över hela planeten? Det finns många skäl för mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse. Internationell koldioxid-ransonering skulle spela en stor roll i detta, så att mänskligheten får ett heligt, värdigt slut (jag tänker här på Carolyn Bakers fina bok "Sacred demise")

 

David Jonstad har också i en radiointervju nyligen uttryckt att han blivit mycket mer pessimistisk än han var i sin bok "Vår beskärda del". Hans senare böcker, såsom "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) och "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) bär vittnesbörd om detta. I dessa är han pessimist när det gäller utsikterna för civilisationens fortbestånd (han trodde tidigare att förnyelsebar energi skulle kunna rädda oss). Han går visserligen inte så långt som Guy McPherson, till att säga att spelet är förlorat för hela mänskligheten, men han förutspår en civilisationens kollaps.

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds Universitet, är en av mina gurun. Jag blev mycket påverkad av hans bok "Myten om maskinen" som kom ut 2010 på Daidalos, och är en av hörnstenarna i mitt tänkande nuförtiden. I den gjorde han upp med de föreställningar om tekniken och maskinen som är rådande. Han menade att västerlandet lider av teknikfetischism, precis på samma sätt som primitiva folkslag hade sina fetischer. Vi mystifierar maskinen och tror att den är ett ymnighetshorn, produktiv i sig själv, medan sanningen är att den bara är ett redskap för omfördelning av tid och rum från civilisationens periferier (tredje världen och västvärldens fattiga) till dess centrum (den rika delen av världen), så att det vi sparar av arbetskraft och resurser i den rika världen, det tas från den fattiga delen av världen. Detta ojämna utbyte mystifieras och skyls över av det rådande paradigmet, av nationalekonomer som inte kan tänka utanför de ramar som sattes upp av den klassiska nationalekonomin på 1700-talet.

 

Hornborgs nyaste bok "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos 2015) är en vidareutveckling av "Myten om maskinen", och har följande viktiga text:

 

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden. Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen". De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." (s. 285-286)

 

 

 

Det är tungt att gå tillbaka på sina vägar när man gått fel (det har jag märkt under vår vandring), det är väl därför samhället inte gör det. Vi skulle nog aldrig ha lämnat det nomadiska samlar- och jägarstadiet på stenåldern och blivit bofasta jordbrukare. Ja, jag t.o.m. undrar om det var rätt av oss att lämna djungelns paradis och börja jaga överhuvudtaget, ja om inte en degeneration redan började där, när vi uppfann elden och jaktredskap, när vi satte oss över aporna med våra jaktfärdigheter.

 

Vi gjorde nog fel när vi lämnade vårt paradishem i djungeln, vår Edens lustgård. Men vem vill gå tillbaka till apornas livsstil? Inte många i vår civilisation tror jag. Det är för tungt, för obekvämt. Istället tar vi hela tiden steg som försäkrar oss om att en sådan omvändelse inte längre är möjlig. Steg som försäkrar oss om en kollaps, i klimatförändringarnas spår.

Jag tror att civilisationens kollaps kryper bara närmare och närmare för var dag som går. Det går bara så långsamt att vi inte märker det. Vi hinner vänja oss vid att det har blivit värre. Finanskrisen har blivit det nya normala, vi har vant oss vid kollapsen i Grekland t.ex. (där de är så desperata att de bränner sina sista träd) För de flesta, som inte har en helhetsbild, var finanskrisen 2008 en anomali, en olyckshändelse, som inte behöver upprepas om vi bara sköter oss och pumpar räddningspaket in i systemet, den ses inte som ett inre systemfel av djupare slag. Det de inte tänker på, är att allt har blivit värre än det var strax innan finanskrisen. USA:s statsskulder har ökat med många biljoner *, 1,1 biljon per år, och är nu uppe i 19,4 biljoner dollar. (det är en så ohygglig summa att det är svårt att föreställa sig den) USA skjuter upp kollapsen genom att ta nya lån, och de flesta övriga länder tar efter USA:s exempel. Detta är ungefär lika smart som att försöka hindra en bubbla från att brista genom att blåsa upp den ännu mer. Och världsekonomin är verkligen som en enda stor bubbla. Vi skjuter upp kollapsen genom att använda upp våra efterkommandes resurser, genom att kolonisera framtiden, eftersom vi redan har använt vår rimliga, hållbara ranson. Således säkerställer vi kollapsen och vår egen undergång, för vi kan inte stjäla våra barnbarnsbarns resurser och samtidigt låta dem får ett drägligt liv. Dom kommer att dyka upp i en ruinerad värld, ruinerad av nykolonialism och girighet. Kollapsen kommer att vara ett faktum för dem. Och klimatet kommer att göra sitt för att detta ska ske, för det kommer att vara mycket varmare p.gr.a. våra utsläpp.

 

Det verkar som om civilisationen försöker vinna över entropilagen, när den intalar sig att vi kan köra på som förr som om resurserna skulle vara eviga, samtidigt som våra efterkommande kommer att klara sig bra. Men överkonsumtion har ett dyrt pris (allt har sitt pris), och detta pris ska någon betala. Jag hoppas kollapsen kommer snart, så att det är de skyldiga som får betala priset, inte våra oskyldiga efterkommande (fast några av dom redan lever ibland oss), och jag hoppas att oljetoppskollapsen kommer långt före klimatförändringskollapsen, så att klimatet inte tar så stor skada. Jag hoppas att oljereservernas volym är för högt uppskattad (vilket detta antyder), så att vi inte kan spy ut så mycket utsläpp som vi skulle vilja.

 

Även om alla kommer att drabbas av kollapsen till sist, är det de fattigaste som märker det först, och drabbas av det först. För de fattiga i Grekland och Venezuela är kollapsen redan en verklighet.

 

(bildtext: En hylla i en butik i Venezuela)

 

Som hemlös tror jag att jag kommer att vara bland dom första som märker att kollapsen har nått Sverige. Butikerna kommer att stänga inne sina sopor (vilket i stor grad redan har skett), det kommer att bli allt svårare och svårare att hitta matrester på restaurangerna (detta har ännu inte skett) eftersom maten kommer att värderas långt högre när kollapsen är en verklighet för oss. Mängden tiggare på gatan kommer att mångfaldigas (vilket redan har skett), och de rika kommer att mer och mer säkra sina tillgångar (vilket redan sker), och allt kommer därför att privatiseras mer och mer (vilket redan sker i förvandlandet av hyresrätter till bostadsrätter), och välfärdssamhället kommer att monteras ner bit för bit (vilket redan är på gång). Ett tecken på det sistnämnda är att stödet till hemlösa hela tiden kommer att minska (vilket redan har skett i en liten grad då de hemlösas viktigaste plats i Stockholm centrum; Ny Gemenskap, tvingades flytta till utkanten av Stockholm), och det är de hemlösa som antagligen märker kollapsen först, för dessa är lättast att glömma bort när man ska strida om de sista resurserna. Men rättvisa kommer att skipas till sist, för jag är säker på att kollapsen en dag når de rika. Kruxet är bara att kollapsen inte riktigt "räknas" så länge den inte drabbar de rika. De fattiga betyder nämligen knappt någonting för de rika, de är bara en opersonlig massa av slavar som ska göda deras rikedomar. Vi i Sverige tror kanske inte att det är så vi ser på de fattiga i tredje världen, men i praktiken, i våra handlingar, är det denna syn som de flesta förkroppsligar. Jag avskyr rikedom p.gr.a. detta, p.gr.a. vad det gör med en människa, låt mig få vara hemlös och fattig som rådjuren och älgarna, låt mig få lida och dö med dom fattiga och hemlösa, dom är mitt folk!

 

 

* en biljon dollar är den svenska motsvarigheten till engelskans "one trillion dollars"

Jag har en nära vän som är knarkare (fast han skulle inte erkänna det själv). Hos honom får jag tillfälle att studera knarkandets väsen. Hur knarket ger bara mindre och mindre avkastning hela tiden, så att till slut tar det lika mycket knark bara för att hålla sig normal, som det tog i början för att få en rejäl kick av knarket. 

 

Det här påminner mig om något; vår civilisations oljeberoende. I början av oljeutvinningens historia fick vårt samhälle rejäla kickar av oljan, en otrolig expansion av ekonomin tog plats efter hand på grund av oljan. Och man trodde att denna expansion skulle fortsätta i all framtid. Men nu växer inte den globala ekonomin längre så som tidigare (p.gr.a finanskrisen), trots att vi använder otroligt mycket mer olja än i början av olje-utvinningens historia, och trots att oljeanvändningen hela tiden ökar. Nu måste vi ha all denna olja bara för att inte civilisationen ska kollapsa helt och hållet. Kollapsen lurar redan i civilisationens kanter på grund av Peak Oil och klimatförändringarna, och vi skjuter upp kollapsen genom att skrapa upp olja från otroligt dyra oljekällor som oljesand, fracking och djuphavsolja, vilket gör oljan bara dyrare och dyrare att utvinna. Den billiga oljans tid är snart förbi, eller kanske redan förbi. 

 

Den här processen har av antropologen Joseph Tainter kallats för att drabbas av "sjunkande marginalvinster". I civilisationens början gav investeringar i ny komplexitet stora marginalvinster. Men efter hand drabbas nya investeringar i ökad komplexitet av sjunkande marginalvinster. Detta sker redan nu i oljeindustrin, där man investerar biljoner * dollar bara för att upprätthålla den nuvarande oljeutvinningen, eller öka den lite, lite grand. Alla stora oljefält är redan upptäckta för länge sedan, och nu måste man utföra ett otroligt krävande arbete med en otrolig mängd små oljefält för bara för att hålla liv i oljeindustrin. Liknar inte detta mycket på knarkande?

 

Oljeindustrin är inte bara en knarkindustri, den är vår civilisations mest cancerlika industri (syns tydligast i oljesanden i Alberta, Kanada, som är världens största industri, med 121 500 arbetare bara i Alberta. Oljesandsutvinningen sträcker sig över 500 km2). Tydligen har planeten drabbats av cancer, och den cancern är vi. Man kan få cancer av att röka, och kanske det finns ett samband mellan oljeberoendet i samhället och den cancersvulst den har utvecklats till? Oljan är ju själva livsblodet i civilisationen. 

 

Man blir också förslappad, passiviserad och fördummad av att knarka. Man mister sin kritiska förmåga, och fastnar i en inbillningssjuk mental verklighet. Är det inte också detta vad vi ser med de civiliserade människorna, särskilt de rika, som är de största oljeknarkarna? Var finns den kritiska förmågan hos dem? Var det intellektuella samvetet, den intellektuella moralen? Var finns miljöetiken hos dem, var sinnet för verkligheten, för naturen? De rika tycks ha fastnat i en psykos, i en inbillad verklighet, precis som många knarkare fastnar i sina knarkpsykoser (så har min knarkarevän gjort, han säger t.ex, att "allt är sant", alla religioner är sanna).

 

Det är också vanligt att knarkare, när en mild drog har mist sin effekt, går över till andra, ofta tyngre droger. Ser vi inte detta i civilisationens jakt efter alternativa energikällor, som ska ersätta oljan när den tryter? Alla dessa alternativa källor är inte lika farliga (inte de förnyelsebara energikällorna), men det finns många miljövänner (såsom James Lovelock och Mark Lynas) som propagerar för kärnkraft, och det tycker jag t.o.m är en värre energikälla än oljan, en tyngre drog än oljedrogen med tanke på vad som kan hända kärnkraften om mänskligheten dör ut, vilket den kanske kommer att göra. Enligt Guy McPherson kan vi få uppleva att världens över 450 kärnkraftverk genomgår härdsmälta om civilisationen upplever en olje- eller klimatrelaterad abrupt kollaps som leder till mänsklighetens utdöende.

En annan alternativ energikälla, etanol, som utvinns av grödor som majs och palmolja, har inte bara mycket låg nettoenergi, utan sägs också ha t.o.m. mer utsläpp än vanlig bensin och diesel, p.g.a. den mängd energi som går åt till att odla, gödsla, skörda, transportera och behandla grödorna så att etanolen kan framställas. Dessutom tar den dyrbar jordbruksmark i anspråk, som borde ha använts till att föda världens svältande. Etanolen är nog också en tyngre drog än bensin och diesel. 

Och slutligen påminner oljeberoendet om drogberoendet, inte minst i det att civilisationen är beredd att göra nästan vad som helst för att få sin nästa oljekick. Tänk bara på hur USA har krigat i Mellanöstern för att säkra sin oljeimport. Så gör bara desperata knarkare. 

 

 

* svenska biljoner (1000 miljarder), inte engelskans ”billions”, som är 1000 miljoner

Jag tänker en del på döden, och hur det skulle kännas att inte finnas till längre. Jag både fascineras inför tanken, samt upplever den lite skrämmande. Och det är mitt ego som upplever det skrämmande. Hur kan jag sluta existera? Vart går jag? Hur kan en dag komma då jag inte finns längre?

 

När jag tänker osjälviskt, utanför mitt ego, då är döden inte alls skrämmande. Jag har ju lyckats vara död i miljarder år innan jag föddes, utan att lida av det, så nog ska jag klara det efter döden också. Och jag blir ju till liv för naturen! Och jag ger plats åt annat liv när jag försvinner, plats åt våra efterkommande, plats åt växter och djur *!

 

Att tänka så är för mig att öva mig i att dö, och öva mig i osjälviskhet. Döden sårar vårt ego, så att tänka mycket på döden ("memento mori") är en slags övning i jagets död.

 

De gamla mystikerna talade mycket om "jagets död" och att "dö före döden". Jag tror de hade en stor visdom i detta.

 

Den kristne filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943) har betytt mycket för mig här. Hon hade en gudsbild där Gud skapade världen genom att dra sig tillbaka, genom "avskapelse". Och vi är enligt henne kallade att följa i denne Guds fotspår. Vi måste dra oss tillbaka, så att det finns plats till annat liv än oss själva. Det är denna visdom som naturen har med dess fenomen döden. Och även om jag inte längre tror på Gud, så tror jag fortfarande på "avskapelsens" princip. Den måste genomsyra hela vårt samhälle om mänskligheten ska ha en chans att överleva under vårt sekel. För är det inte just utövandet av dödens konst som vi har förlorat i civilisationen? Vi bekämpar döden med alla till buds stående medel, och missar därmed att se det ekologiska värdet i döden, att den behövs för att annat liv än oss ska kunna finnas, för att annan natur än oss ska kunna finnas. Läkarna svär ed på att de ska rädda liv till vilket pris som helst, och följden av det blir överbefolkning, att döden sopas under mattan och inte blir en del av vardagen, såsom den är det i den vilda naturen. Vi bekämpar frenetiskt alla pandemier, som kanske var naturens sätt att begränsa folkmängden, så att den ekologiska balansen skulle kunna upprätthållas i naturen.

 

Vi har blivit för många. Det är en stor tragedi, och har förödande effekter på ekosystemet. Egentligen skulle vi inte kunna vara så många, var det inte för teknologin och oljan, som har blåst upp befolkningsbubblan. När den spricker, kommer många, många att dö. Antingen av krig eller av svält.

 

Klimatförändringarna är bara ett av de otaliga symptomen på att vi har blivit för många. Vi har haft hybris, och naturens "nemesis" väntar. Klimatkollapsen och oljekollapsen kommer kanske samtidigt, och bereder oss en "perfekt storm".

 

Att bearbeta detta som vi gjort med naturen, det är "memento mori" för mig. Att bearbeta sorgen över vad vi gjort, och inse att min död kanske kommer för tidigt på grund av detta. Jag hoppas jag, när den tiden kommer, kan ta emot döden med öppna armar, för att vara med och skapa plats för Moder Jord och alla hennes vackra varelser, för att hon kanske skulle kunna läka, och undgå planeten Venus öde.

 

*  Detta är de goda sidorna med döden. De dåliga finns förvisso också, som att det är en tragedi varje gång en riktigt god människa dör, en eldsjäl för människors och djurs rättigheter, en ekoförfattare, en klimatkrigare. De är ofta oersättliga. Även när något dör i förtid, när t.ex. när barn och ungdomar dör, som har chansen att göra en insats i vår värld, är det tragiskt. Också om man själv är inne i att göra mycket gott, har man skäl att frukta döden, så att den inte ska beröva världen det goda man gör. Här kan man säga att döden är en aning skrämmande, och att det kan vara osjälviskt att frukta döden. Detta är bara en liten nyansering av det sagda i detta kapitel.

 

 

 

Litterära dystopier som George Orwells och Aldous Huxleys, har sällan förmågan att fånga komplexiteten i hur samhället och världen utvecklar sig; att världen kan utvecklas både till det sämre och till det bättre på samma gång - att det finns positiva och negativa utvecklingslinjer som löper parallellt. Tänk bara på följande: det som blivit bättre i världen är: 

toleransen mot homosexuella, abortfriheten, jämställdheten mellan man och kvinna tack vare feminismen, rasismens borttynande (den var mycket vanlig i gamla dar), mänskliga rättigheters framväxt, demokratin och utvecklingen bort från totalitarism, sjukvårdens utveckling, barnbegränsningens framväxt i väst, utbildningens och skolväsendets förbättring och humanisering, förnyelsebar energis framväxt, Sovjets fall, Tredje-Världen-länders självstyres framväxt, sekulariseringens och ateismens framväxt, den ekologiska medvetenhetens framväxt, rättvisemärkningens framväxt, framväxten av "Conservation Biology", eutanasins framväxt, internets framväxt, undvikande av flera världskrig, FN:s framväxt och mycket mer.

 

Det som blivit sämre är:

urbaniseringens framväxt, industrialismens framväxt, teknokratins framväxt, landsbygdens borttynande och dess industrialisering som resulterar i utarmade jordar och djurfabriker, utvecklingen bort från ett ekologiskt, hållbart samhälle som resulterar i naturförstörelse och klimatförändringar, avskogningen, utfiskningen av haven, försurningen av haven och korallrevens blekning, bilismens framväxt, robotiseringen av samhället, hantverkens utdöende, konstens och poesins utarmande p.gr.a. språkmaterialism och teknologisering, datorspelsberoendets framväxt, cancerns framväxt som folksjukdom, antibiotikaresistenta bakteriers framväxt, koldioxidutsläppens ständiga ökning, luffarlivets utdöende, standardiseringen, de multinationella rovlystna storföretagens framväxt, genmanipuleringens och kloningens framväxt där människan leker Gud i en gigantisk teknograndiositet och hybris, kärnkraftens och kärnvapnens framväxt och därmed atomkrigets ständigt ökande möjlighet, nykolonialismens framväxt, kommersialiseringen av andlighet och samhället i stort, McDonaldiseringen av samhället, turistindustrins framväxt, sportindustrins framväxt, filmindustrins framväxt, finanskrisernas globalisering och fördjupande, skuldbubblans och övriga bubblors framväxt och globala fördjupande, skolskjutningarnas framväxt, den internationella terrorismens framväxt, ursprungs-befolkningarnas och deras kulturs systematiska utplånande genom nykolonialism, grundvattnets ohållbara exploatering, Israels upprättande och den därpå följande konfliktens framväxt, flyktningkrisens framväxt, handelns globalisering med därtill hörande ökande koldioxidutsläpp, flygindustrins framväxt, världssvältens framväxt, olje- naturgas- och kolberoendets framväxt, oljetoppen framväxande närvaro, oljesandsutvinningens framväxt, den dyra oljans framväxt, den ökande klyftan mellan världens rika och världens fattiga, överbefolkningen, "global dimming" och mycket, mycket mer.

 

Som ni ser, har jag hittat talrika exempel på både positiva och negativa trender. Men jag skulle ändå vilja påstå att de negativa trenderna handlar om mer väsentliga ting - såsom planetens ekologiska hälsa - än de positiva trenderna. Och jag tror jag tror de är fler också, såsom på min lista. Men det stora antalet positiva trender antyder hur komplex utvecklingen är, för komplex för att kunna sias om, som de litterära dystopierna försöker. Det positiva är dock ofta rätt så kosmetiskt, och går sällan på djupet, medan det negativa gör det. 

Intellektet har sin egen moral. Man kan vara lat i tanken, slapp, likgiltig, oansvarig, feg. Den vanligaste intellektuella synden tror jag är blind traditionstro, samt att följa massan vart den än går. För många, såsom t.ex. mina föräldrar, verkar faktiskt traditionen vara viktigare än sanningen, konformistisk "anständighet" viktigare än sanning och logisk tankereda. Detta är typiska intellektuella synder av grov sort. 

 

Jag känner ibland en skam över delar av innehållet i denna blogg, det blir lätt för extremistiskt, men när jag tänker efter minns jag att jag har beslutat mig för att följa logiken dit den leder, oavsett hur skamligt och oanständigt det är. Det är min intellektuellt moraliska plikt, faktiskt. Jag kommer ständigt tillbaka till detta när jag utövar självkritik, och försöker se mig själv med andras blickar. Jag måste bara gå min väg, oavsett hur extremistiskt och "sjukt" det blir, och jag måste påminna mig om att extrema situationer (som den klimatförändringarna har satt oss i) kräver extrema svar.

 

En viktig intellektuell moralisk maxim är att inte godta en sanning bara för att man vill att den ska vara sann (vilket jag blankt erkänner att jag ibland gör), utan för att evidensen talar för den. Det finns otroligt mycket önsketänkande, särskilt i religionerna, som förstör tankeklimatet med tankevirus. Livet är ofta tragiskt, evolutionen grym. Jag tror därför att pessimismen ligger närmare sanningen än optimismen, fast jag försöker vara realist. Men vår nuvarande situation med tanke på klimatet och oljetoppen, är bara för hemsk. Religionen blir här det som Guy McPherson kallar för "hopium", en blandning av "hope" och "opium". Hopp gör att vi inte förbereder oss på det oundvikliga, en klimatrelaterad och oljerelaterad kollaps, vilket kan få svåra följder.

 

Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius skrev om "den intellektuella moralens maxim" som gick ut på att man inte skulle hålla något för sant om det inte fanns goda skäl därtill. Det tycker jag är en bra tumregel.

Jag har läst att nära-döden-upplevelser har en förunderlig förmåga att förändra människor till det bättre. Dom får mer sinne för andliga värden och relationer, de blir mindre egocentriska mm. Därför när jag också ett hopp om att mänskligheten som helhet, när den ställs öga mot öga med sin egen förintelse (utlovad av vetenskapsmän som Guy McPherson och Malcolm Light) skall uppleva någon sorts moralisk omvändelse, när den inser att allt hopp är ute. Det blir så futtigt att vara girig och egocentrisk, när man inser att mänskligheten kommer att dö ut inom några decennier. Och jag tror att insikten om detta till slut kommer att omfattas av hela mänskligheten, när klimatförändringarna blir tillräckligt allvarliga och snabba.

 

Vad jag hoppas och tror kommer att ske, är inte mera krig, utan världens enande, ett globalt samarbete för att förbereda sig för det oundvikliga. Jag tror vi får världens chans till globalt samarbete inför dessa verkligt globala problem, världens chans att upprätta ett världsparlament, vilket jag förespråkar. Aldrig förr har mänskligheten stått inför sin egen förintelse, och jag tror vi går in på "uncharted territory" (outforskad mark), där vad som helst kan hända. Mänskligheten står inför ett val: att antingen kriga om de sista naturresurserna, eller att samarbeta för att förbereda oss inför det oundvikliga. Låt oss ge allt för att satsa på det senare. Det skulle vara så oerhört trist om det blev ett nytt världskrig.

“At any time the Western house of cards could collapse. It (the financial system) is a house of cards."

 

(Paul Craig Roberts, amerikansk nationalekonom från denna artikel)

 

 “The 2008 collapse was just a dress rehearsal compared to what the world is going to face this time around. This time we have governments which are even more highly leveraged than the private sector was.

So this time the collapse will be on a scale that is many magnitudes greater than what the world witnessed in 2008.”

(John Ing)

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 

 

Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 

 

Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

Absurd situation: här spejar jag på internet efter tecken på att civilisationen kommer att kollapsa, så vidrig tycker jag den är. Först satte jag mitt hopp till Peak Oil, sedan, när den inte verkade komma, så var det klimatförändringarna jag satte mitt hopp till, att kanske de kunde få civilisationen på fall. Men det sorgliga med klimatförändringarna är att den kräver så många offer som inte överhuvudtaget har något med civilisationen att göra, tänk på alla icke-mänskliga arter som går under på grund av klimatförändringarna, ja även Moder Jords liv självt är hotat. Peak Oil krävde i alla fall inte detta. Jag befinner mig i en absurd situation. Jag har haft dåligt samvete för att jag hoppas på en klimatkatastrof, men den (och Peak Oil) är nästan min enda tröst i en tröstlös civilisation, en cancer som växer sig bara större och större. Det känns för mig som en slags rättvisa att den kommer att gå under, att äntligen ondskan får skörda sina konsekvenser. Det skulle vara hemskt om inte ondskan fick några konsekvenser, om ondskan skulle vara evig. Jag tröstar mig med att ondskan en gång tar slut, när den har förstört sin miljö så totalt att den själv förintas. En ganska klen tröst dock, eftersom naturen antagligen går under samman med civilisationen. Och jag står ju på naturens sida i civilisationens krig mot naturen, och har egentligen förlorat om naturen går under också. Men vinsten om allt dör är i alla fall att lidandet tar slut. Jag tröstar mig med det. Men det är en jävla absurd situation.

 

Som sagt förr på bloggen, består dock min kamp av hoppet att Moder Jord skall överleva klimatförändringarna, och sakta återhämta sig efter att mänskligheten har dött ut tillsammans med mycket av biosfären. 

 

Jag har två motstridiga drifter när det gäller klimatförändringarna och kollapsen. Å ena sidan vill jag att civilisationens kollaps kommer, t.ex. genom oljetoppen och klimatförändringarna, å andra sidan vill jag att naturen ska göra comeback, och kämpar för det i vardagen. Jag skäms för dessa motstridiga drifter. De gör att jag t.ex. ser dåliga klimatnyheter som något positivt (p.g.a. att det kan påskynda civilisationens kollaps), medan jag i vardagen kämpar för att lindra klimatförändringarna med min livsstil och min blogg. Jag skulle önska att jag var hel, utan dessa motstridiga drifter, önska att jag kunde sörja över de dåliga klimatnyheterna. Men mitt hat till civilisationen är så stort att det inte går. Civilisationen måste fås ner på knä, och då spelar det för mig nästan ingen roll vad det är som får den ner på knä, oljetoppen eller klimatförändringarna. Hellre dock oljetoppen än klimatförändringarna, för det senare tar inte kål på andra arter än människan, förutom vår boskap och våra husdjur.  

Jag googlade nyss på nätet "vildman" och "wildman", och hittade så gott som inget intressant att läsa. Är internet helt dött eller? Finns det inget vilt där? Saken är nog den att det inte finns några äkta vildmän/vildkvinnor i väst. Asien har ännu bevarat något av vildmanstraditionen, sadhuna och fakirerna i Indien är  exempel på österländska folk som påminner lite om vad jag tänker på. Men vi har ingen sådan tradition i väst. 

 

Är det p.gr.a. psykiatrins skräckvälde som allt vilt har utplånats från västerlandet? Jag tror det. Allt vilt har utrotats från den västerländska civilisationen, och förpassats till djurriket (som vi tror vi står över) och tredje världen. Det lilla vilda som finns, finner man på slutna psykiatriska avdelningar. Dessa är de mänskliga djurparkerna där "experter" kan studera mänsklig vildhet, det lilla som finns kvar. Den västerländska mänskligheten har dött andligen, och det gjorde den för länge sen. Bristen på äkta vildmän/vildkvinnor är symptomet på detta. Det närmaste man kommer är hemlösa, knarkare, fyllbultar, hippien och anarkister, men inga av dessa är sanna vildmän/vildkvinnor, alla jämkar sig med civilisationen för att slippa låsas in. Alla går de in i färdiga roller, och uppfyller dessa perfekt. Men det finns inga accepterade roller för vildmän/vildkvinnor i västvärlden. Släpper du dig lite fri, och är lite djurisk och vild, kastar sig polisen, väktarna och psykiatrin snart över dig. Jag har erfarenhet av detta, för jag tror att jag nämligen har varit något så sällsynt som en äkta vildman. Jag är det knappast längre, p.gr.a. psykiatrin, som har stulit ifrån mig min sista vildhet. Och nu hoppas jag bara att civilisationshelvetet ska ta slut genom oljetoppen och klimatförändringarna, att civilisationen ska kollapsa *, så djupt hatar jag det maskineri som stal ifrån mig min sista vildhet. Nu är jag bara vild i tanken, i drömmen, inte i kroppen. Jag är en virtuell vildman. Sådana finns det många av, t.ex. Guy McPherson, som jag skattar högt. Som längtar ofantligt efter att rättvisa skall skipas och civilisationen få det den förtjänar - total kollaps. Ja, kan man vilja vara vildman utan att längta efter detta? De som inte har denna längtan, de är de som har låtit sig tämjas av civilisationen så totalt att de inte ser gallren på sin egen bur. Jag tror denna längtan står bakom många av mina psykoser, som inte alls är obegripliga om man ser dem från denna utsiktspunkt. Ja, de framstår för mig som rentav lite logiska när man tänker som en vildman/vildkvinna. Jag har under mina psykoser bönat och bett Gud/Naturen att gripa in och göra slut på civilisationen (t.ex. genom att skriva domedagsdatum på kyrkoväggarna). Jag bönar ännu, på sätt och vis, men nu som ateist. Och nu bönar jag inte Gud, utan människorna att göra upp med och avstå från civilisationen, för att rädda klimatet. 

 

 

*  Det vore visserligen bra för naturen att civilisationen kollapsade, men långt bättre vore det med en kontrollerad avveckling av civilisationen, det skulle även vara bättre för människorna, inte bara bättre för naturen. När det gäller naturen, så tar ju avskogningen fart i en kollaps, då alla ska elda med ved istället för att värma husen med el. Och jakten på vilda djur tar också fart, så att vi riskerar utrota djurarter.   

I förrgår hade jag en svår kamp med mig själv: dåligt samvete för att jag inte klarar av att sörja över de abrupta klimatförändringar som är på gång, utan istället gläds och hoppas att de ska skena iväg och ta kål på civilisationen, och att detta ska ske så fort som möjligt. 

 

Denna längtan efter slutet har lång historia för min del. Den grundar sig på barndomens längtan efter Jesu återkomst och domedagen, enligt mina föräldrars religion (Smiths Vänner). En del av mina läsare kommer säkert ihåg det från mina gamla bloggar; hoppet om att Jesus skulle återvända och världen skulle gå under 11.11.2011 eller 21.12.2012. 

 

Då var jag inte bekymrad över att jag hoppades på slutet, nu som ateist har jag däremot fått samvetskval. Jag är rädd att det är misantropiskt att hoppas på slutet - civilisationens kollaps p.gr.a. klimatet skulle ju också innebära mänsklighetens slut. Vad tycker ni? Är det ondska att hoppas på slutet?

 

Till mitt försvar skulle jag vilja anföra följande: har inte världens lidande nått ett stadium där det helt enkelt är för mycket? När cancern har fortskridit tillräckligt långt, och inget hopp om förbättring finns, är det inte då naturligt att hoppas på att slutet ska komma så fort som möjligt? 

 

Civilisationen har blivit en sådan där cancer på Moder Jord som har växt sig så stark att man hoppas den förintar sig själv. Bara inte Moder Jord dör på samma gång. Det kan jag inte säga att jag hoppas på. Men risken finns där, och det ger mig dåligt samvete. Att hoppas på civilisationens slut ligger farligt nära att hoppas på att allt liv på jorden dör ut, för det krävs sådana väldiga klimatförändringar för att få omkull civilisationen, att det riskerar allt annat liv också. Jag är öppen för möjligheten att klimatförändringarna blir så väldiga att jorden till slut får ett Venus-liknande klimat.

 

Men är det verkligen värt att vilja upprätthålla civilisationen till vilket pris som helst, även om det innebure att Moder Jord kollapsade?

 

 

Har det någon gång slagit dig, när du sett en otroligt avancerad nutida film, med fasligt invecklade animationer, att civilisationen lider av hybris?

 

Filmindustrin går till otroligt invecklade, svåra och dyra bedrifter bara för att ge oss ett par timmars nöje, och för att själv bli sedd, bli ärad. 

 

Börjar inte civilisationen likna Babels torn, som störtades av gud för att man försökte nå himlen? 

 

Detta drag av hybris syns inte bara i filmindustrin, utan även i alla civilisationens industrier. Över allt strävar man efter bedrifter som når upp till himlen, bara för att göda den rika delen av världens befolkning, och man skiter ofta i miljön, de fattiga och tredje världen. 

 

För de gamla grekerna i antiken betydde hybris att man försökte utmana gudarna, och överträda gränserna för sin plats i tillvaron. Har inte mänskligheten nu överträtt dessa gränser med ganska god marginal, när t.o.m. klimatet börjar reagera kraftigt?

 

För de gamla grekerna följde nemesis på hybris. Nemesis var gudarnas straff för hybris. Vi moderna människor kommer inte att straffas av någon gud, däremot nog av Moder Jord, som kan betraktas som någon slags gud, om man vill. Och Moder Jord straffar oss inte i egentlig mening, hon blir bara förstörd och sjuk, får feber, så att vi dör när våra resurser och omgivningar inte livnär oss längre på grund av att de är uttömda och förstörda (kombinationen oljetoppen och klimatförändringarna). 

Det är underligt, vi har byggt en gigantisk civilisation, och ett gigantiskt vetenskapligt apparat på jorden, som är så utvecklat att vi kan mäta och följa med civilisationens, mänsklighetens och vetenskapens sakta undergång, (p.gr.a. deras biprodukter, växthusgaserna) det som nu skymtar i horisonten med de abrupta klimatförändringar som vi ser idag. Det var väl inte det vetenskapen siktade till, att kunna mäta och sätta siffror på sin egen undergång efter att den nått sin topp?