för naturens skull

För en anarkoprimitivist finns det mycket att hämta hos helgonet Franciskus av Assisi (1182-1226), djurens och ekologins skyddshelgon. Jag tycker han är en av de vackraste människor (på insidan) som beträtt denna planet, och har med sitt exempel inspirerat till solidaritet med de fattiga, djuren och planeten mer än kanske någon annan person i historien. 

 

Det är mycket tack vare Franciskus att katolska kyrkan har en så bra påve nu för tiden, påven Franciskus, som har helgonet Franciskus som sin förebild, och som t.o.m. skrivit en encyklika om klimatet, där han uppmanar mänskligheten att värna om planeten. Det var ett mycket viktigt ställningstagande, eftersom de kristna ofta inte bryr sig om miljön, ja inte sällan är klimatförnekare, särskilt i USA. Men ytterst är det den helige Franciskus som vi har att tacka för att vi har en så bra påve idag (han har också ett starkt patos för de fattiga, s.k. "befrielseteologi", han har även yttrat sig positivt om kommunismen). Franciskus av Assisi har inspirerat även många andra befrielseteologer, såsom franciskanprästen och teologen Leonardo Boff, som har yttrat att Franciskus inte bara ställde sig på de fattigas sida, han var själv fattig. Ja, Franciskus var en barfota tiggarmunk under andra hälften av sitt liv. Han grundade Franciskanorden, en tiggarmunkorden inom katolska kyrkan.

 

Vad Franciskus mest påminner om, är en slags medeltida version av hippien eller aktivisten för djur, miljö och solidaritet med dom fattiga. Han vandrade barfota, utan ägodelar, omkring i Italiens landskap på medeltiden, med sina klosterbröder, som även de var barfota. Han gjorde långa luffar-resor (s.k. pilgrimsvandringar) till Rom, Spanien och t.o.m. till Palestina. Till fots, barfota, som Sadhu Sundar Singh. Han uppsökte grottor i naturen där han var ensam och bad, precis som Jesus bad i ödemarken (en s.k. "Franciskus'-grotta" finns fortfarande kvar i Assisi) Han är känd för att han gifte sig med "Fru Fattigdom". Han föraktade rikedom och flärd, och levde i djup fattigdom, så djup att han på dödsbädden sade att han hade varit för hård mot "broder åsna", med vilken han menade sin kropp. I frågan om fattigdomen, tog han efter Jesus` och hans apostlars fattigdom. Han kom från en rik familj, men avstod från sin rikedom. Det skedde genom att han en gång i en kyrka såg en bibel uppslagen med evangeliets ord om att "sälja allt och ge åt de fattiga". Franciskus tog det som en befallning från Gud, och gick och sålde allt han ägde och gav pengarna åt de fattiga. Han sålde även en del av sin faders tyger (fadern var köpman) och hans häst, vilket gjorde fadern mycket upprörd, och fick honom att tukta sonen. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu hade han bara en fader, Fadern i himlen. Han sålde sin fars ägodelar eftersom han ville återuppbygga en kyrka i Assisi som förfallit, då han upplevde att Kristus befallde honom att "återuppbygga hans kyrka". I början tog han detta bokstavligen, sedan efterhand tog han det symboliskt, och grundade Franciskanorden istället.

 

Jag vet inte om något annat helgon som liknar så på Jesus som Franciskus. Jag har skrivit på min ateistiska blogg att Jesus liknar mer på Franciskus och anarkistiska rebeller än på Påven, såsom han traditionellt utövat sitt yrke. Det är mycket på grund av Franciskus´ gestaltande av Jesu liv som jag fortfarande har Jesus som min idol, fast jag tror han är en mytisk gestalt, och inte har existerat. Men han lever i våra drömmar, i vår kärlek, och som sådan utövar han ett mäktigt inflytande, lika stort som andra döda helgon som verkligen existerat.

 

Det är särskilt Franciskus` fattigdomsideal som har gjort ett djupt intryck på mig. För är inte detta ren och skär anarkoprimitivism? Att välja och förespråka fattigdomen är att ta avstånd från makt, rikedom och miljöförstörelse. Visserligen var Franciskus på sätt och vis anhängare av påven (han sökte påvens godkännande för sin munkorden, och stannade inom katolska kyrkan), men han liknar en anarkistisk rebell i sin kritik av makt och rikedom. Att han var anhängare av påven, var kanske mer p.g.a. att det var mycket svårt att vara emot påven på den tiden i Italien, man blev tagen av inkvisitionen om man kritiserade påven på den tiden (tänk bara på albigenserkriget på Franciskus tid, där katarerna förföljdes. Inkvisitionen föddes under dessa förföljelser. Katarerna liknade på Franciskus i sin fattigdom och i sin kritik av kyrkan). Skulle Franciskus ha levt idag, skulle han helt säkert varit anarkist. 

 

Men Franciskus förföljdes också. När han besökte Rom, blev han fängslad av påven p.g.a. hur han kritiserade kyrkans makt, girighet, rikedom och korruption. Han blev dock frisläppt till slut. 

 

Har du någonsin tänkt på att det är människovänligt, miljövänligt och djurvänligt att vara fattig? Är inte mycket av vår civilisations förtryck av människor, djur och natur en följd av vår lyx och rikedom? Teknologin har mycket stora utsläpp, tänk bara på industrier, bilar och flyg, och skulle vi inte kräva lyxpälsar skulle inte minkfarmarna existera. Och skulle vi inte kräva datorer och mobiltelefoner skulle mycket tid frigöras i tredje världen till att folk skulle kunna bli självförsörjande istället för att slava för de rikas lyx; meningslöst slit. Att leva fattigt är att leva solidariskt, inte bara med djur och natur, utan även med andra fattiga. Rikedom förtrycker de fattiga, särskilt tredje världen, som måste slava för denna rikedoms upprätthållande. Skulle alla människor vara fattiga, skulle alla vara fria, inga herrar skulle finnas, alla skulle leva fritt och självförsörjande, och ingen skulle utnyttjas av andra. Tolstojs anarkoprimitivistiska ideal skulle uppfyllas, att alla skulle leva på landsbygden som fria bönder, utan herrar, och städerna skulle läggas ner. 

 

Franciskus tänkte kanske inte på dessa samband, han lydde bara Bibelns ord. Men det finns ändå en solidarisk och naturvänlig ande hos honom, som fortsätter att inspirera till anarkoprimitivism. Det är inte utan vidare som han fått axla rollen som djurens och ekologins skyddshelgon. Hans solsång är en av de vackraste pärlorna i lyrikens historia, och där sjunger han om "broder Sol" och "syster Måne", "broder Vind" och "syster Vatten", "broder Eld" och "syster moder Jord", och slutligen om "syster den lekamliga Döden" (ja t.o.m. den skulle vara en familjemedlem för Franciskus!). För Franciskus är allt skapat hans bröder och systrar. Alla djur och allt som lever. Det finns ett stråk av jämlikhet med allt levande hos Franciskus. Han fick enligt legenden en gång en ilsken varg till följeslagare, som följde honom vart han gick, och blev tam. Han kallade den "Broder Varg". 

 

Franciskus lär också ha predikat för fåglarna. 

 

Att vara fattig och att känna allt levande som sina bröder och systrar, det är grogrunden för all sann anarkoprimitivism, och detta är något som kan rädda planeten. 

 

Franciskus har älskats även av de skönlitterära författarna, och många biografier om honom har skrivits av sådana, såsom Chesterton och Johannes Jörgensen. Jag har även nyligen åter läst proletärförfattaren Harry Blombergs (1893-1950) roman "Stackars vår kärlek" (Schildts förlag 1948), som är ett försök att placera Franciskus i vår tid, beskriva hur hans liv skulle gestalta sig i vår tid. Jag tycker mycket om den, och rekommenderar den åt mina läsare. Den boken är bara ett av många exempel på hur Franciskus utövat inflytande långt utanför kyrkans kretsar. 

 

Franciskus´ munkorden Franciskanerorden är förebild för min egen orden "Den heliga naturens orden", som är en orden för att läka Moder Jord, och där djuren är våra ledare. Den är bara en poetisk grej, kan aldrig bli en riktig orden, eftersom vi inte har några riktiga ledare, bara djuren. Den är en sant anarkistisk orden, som man är med i i hemlighet, inte officiellt, förutom undantagsvis min flickvän Titti och "Skogs-David".  

Jag har ett dilemma. Å ena sidan bejakar jag vetenskaplig kunskap, och menar att den vetenskapliga metoden är oslagbar i att finna säker kunskap. Å andra sidan är jag anarkoprimitivist, och menar att vi, för att rädda klimatet och naturen, måste radikalt sänka vår levnadsstandard, avveckla globaliseringen, bli lokala och ta efter de vilda ursprungsbefolkningarna runt om i världen, dock utan att förkasta det goda vi lärt oss av civilisationen. 

 

Den vetenskapliga kunskapens utveckling är starkt beroende av globaliseringen, teknologiska framsteg (tänk på fysikernas CERN), ekonomisk tillväxt och utveckling av civilisationen överhuvudtaget. Måste jag inte bejaka allt detta om jag bejakar den vetenskapliga metoden inom sanningssökandet? 

 

Det är här dilemmat reser sig. För om vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, då kan vi inte utveckla vetenskapen såsom vi skulle vilja. Vi blir då starkt begränsade i vår vetenskap. Vi förlorar kanske efter hand våra laboratorier, när allt går sönder till sist och nytt inte finns att köpa, vi förlorar förmågan att trycka upp nya, uppdaterade läroböcker och andra vetenskapliga skrifter, eftersom pappersfabrikerna har lagts ner, vi förlorar efter hand internet, så att forskarna inte längre kan samarbeta globalt på internet, vi kan inte göra stora globala forskningsprojekt, eftersom internet och flygen och tågen lagts ner osv. osv. Vetenskapen begränsas på många sätt. Och alla behövs till att odla jorden och hjälpa till med det basala, det som säkrar vår överlevnad, eftersom jordbruks- och skogsmaskinerna efter hand går sönder och inga nya finns att köpa, och inte minst tar bränslet slut, eftersom vi inte vill bidra till den globala uppvärmingen, och har därför lagt ner oljebolagen.

 

Men om vi går denna vägen, behöver inte vetenskapen dö helt och hållet, även om den begränsas kraftigt. Det fantastiska är, att vetenskaplig undervisning inte är oförenlig med en anarkoprimitivistisk livsstil. Undervisning kostar ingenting, förbrukar inga resurser, och lämpar sig fint att syssla med på kvällen kring lägerelden. Men kursböckerna får bli av förlegat, gammalt slag, då vi inte kan trycka upp nya böcker. Men kanske vi upprättar små bibliotek i vissa tipin eller hyddor (eller i de hus som tipibyarna, ekobyarna, är centrerade kring, så länge de kan upprätthållas), med den absolut mest nödvändiga kunskapen, såsom basal sjukvård, klimatet och oljetoppen, ekologisk ekonomi, samt, förstås, paleoantropologi och etnografi/etnologi. Universiteten kan således leva vidare i våra små stammar på landsbygden, i små klasser kring lägerelden, med muntliga förhör om alla papper och pennor förbrukats. Det enda man behöver är en människa med bildning inom något visst område, samt några gamla böcker från den civiliserade tiden, som vi räddat från de förfallande biblioteken i civilisationen. Såhär kan vi tradera kunskapen från universiteten vidare, generation efter generation. Till slut förstörs böckerna av fukt och mögel, och då får vi klara oss utan kursböcker. Till slut kommer det hela att likna det som våra forna förfäder sysslade med kring lägereldarna; man berättade historier och myter för varann, och bara samtalade. Bara med den skillnaden att vi inte berättar myter, utan traderar vetenskaplig kunskap, en mästare med sina lärjungar runt sig, såsom vi gjorde för två tusen år sedan, inom det som kan anses som vetenskapens vagga. Inte ens nu behöver vi lämna vetenskapen, den kan hållas vid liv ännu, ja så länge vi har språket kvar. 

 

Det som blir svårt i undervisningen när vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, är forskning och alstrandet av ny kunskap. Forskning kräver oftast komplexa civiliserade strukturer, de kräver oftast universitet i sin moderna form. Om vi då inte räknar som forskning att mästaren tillsammans med lärjungar gör exkursioner i naturen, och tar reda på nya saker om den natur de har omkring sig, vilket är svårt, eftersom det mesta redan är upptäckt. Eller att mästaren och hans lärjungar genomför vissa enkla experiment, som går att göra utan avancerad teknologi, papper och pennor. På detta sätt kan de upprätthålla forskningens anda, men kan knappast producera mycket ny kunskap, mer fastställa gammal kunskap, och lära lärjungarna den vetenskapliga metoden. Men man kan alltid analysera och sammanställa nya fakta om det förändrade klimatet, nya arter i omgivningen, eller nya fakta om sin egen stam och andra stammar, och annan natur kanske långt, långt bort, om man gör resor på cykeln. Men det blir svårt efterhand att dokumentera dessa nya rön, eftersom papper och pennor kommer att vissna bort efter hand. Man för nöja sig med att memorera och berätta kring lägereldarna.

 

Begränsandet av vetenskapen är helt enkelt priset vi måste betala om vi ska leva miljövänligt. Jag är själv villig att betala det priset. Jag avgudar inte vetenskapens eviga framsteg så mycket att jag inte skulle kunna betala detta pris. Det är viktigare att rädda naturen och klimatet än att vetenskapen ska gå framåt med stora steg, såsom den gör nu. Detta kommer också att ha en bevarande effekt på mänskligheten, eftersom vi inte behöver äventyra mänskligheten med farliga nya upptäckter, såsom de upptäckter som ledde fram till kärnvapen. Och det kommer också att bevara mänskligheten att mest sådan kunskap som är direkt nyttig för stammen kommer att bevaras, det andra kommer att dö sakta ut. 

 

Allt har ett pris. Utan civilisationen, universiteten och dess forskning blir vi kanske mer sjuka *, men andra arter än oss blir friskare. Och det finns mer av andra arter än det finns av mänskligheten. 

 

Jag tror kunskaper i hantverk kommer att bli viktigare än vetenskaplig kunskap i detta scenario, ja, kanske hantverkskunskaper t.o.m. kan kallas vetenskapliga kunskaper? Men hantverk kommer att bli viktigare än t.ex. fysik och kemi. Det finns en massa vetenskaplig kunskap som vi faktiskt inte behöver för att överleva. Kunskap som vi behöver för att överleva, kommer att dominera i ett anarkoprimitivistiskt samhälle. Och betonandet av nyttan kommer att komma till sin rätt, jag tror inte att vi kommer så mycket att samla kunskap för kunskapens egen skull, såsom vetenskapsmännen idag så ofta gör, med ibland helt onyttiga forskningsprojekt. Vi kommer att söka kunskap som förbättrar stammen och den övriga naturen, och stärker dess överlevnad. Och jag tror även forskning och undervisning inom etiken kommer att bli viktig, viktigare än den var i civilisationen, vars forskning så ofta bröt mot etiken, inom t.ex. djurförsök, framställning av skadliga kemikalier, och forskning kring kärnvapen och kärnkraft.  

 

 

* detta p.g.a. att vi, om vi ska lägga ner globaliseringen, nog måste till sist lägga ner våra sjukhus, då de är så uppbyggda kring teknik som är beroende av globaliseringen. Däremot kommer många sjukdomar som kommer av ett civiliserat levnadssätt att försvinna. Så det vi förlorar när vi förlorar våra sjukhus, kanske vi helt eller delvis får igen genom att vi blir allmänt friskare (t.ex. obesitet lär försvinna). Men avancerad sjukvård, som kirurgiska operationer, får vi nog lämna därhän.   

Kring 2007/2008 samlade jag mina viktigaste essäer och artiklar i essäsamlingen "Det världar". Den kom aldrig ut. Jag ska posta några av dessa essäer här på bloggen, de flesta har inte tidigare blivit publicerade. Den första essän i samlingen är följande, som jag skrev i September 2006:

 

Min politiska filosofi i ett nötskal

Jag har nu insett att jag befinner mig på ett jättelikt sjunkande skepp– den västerländska civilisationens TITANIC – ”The International Tecnocracy-Addicted-Narcissistic-Infantil Congregation” och att ingenting mer kan göras för att rädda båten. Och jag står här och undrar vad mitt ansvar är mitt i allt detta, när Titanics parlament förhoppningsfullt försöker förbättra båtens sjunkningsmedelhastighet med folkomröst-ningar om hur många gram bajs varje människa får bajsa i toaletten varje gång för att inte båten skall bli tyngre och sjunka fortare, och hur många deciliter spyor varje människa får släppa ut på golvet, för att inte det skall bli för halt och människor slinta omkull och dö eller fördenskull slinta ut i havet. Och den stora Titanic-Datorn, själen i hela båten, program-meras för fullt med sitt allra nyaste anti-virusprogram – sitt fina, hoppfulla antisjunkningsprogram. Vi står här en klunga dystopiska filosofer och diskuterar skeppets undergång då vi får höra argsinta utbrott från politiker omkring oss att sluta vår ordbajs och engagera oss politiskt!
”Lätt att kritisera när man ingenting själv gör!” skriker dom.
Vi fortsätter vår diskussion:
”Vad ska vi göra, bästa dystopiker?”
”Tjänar i alla fall inte till att grunda ett politiskt dystopi-parti, det skulle vara att förutsätta att båten kan räddas som dom andra parlamentarikerna.”
”Kan vi då absolut ingenting göra?”
”Utan hopp om räddning ingen handlingskraft.”
”Finns det inget hopp alls i vår situation?”
”Jag har i alla fall hopp fastän jag är dystopiker. Jag är bara samhällsdystopiker, inte individdystopiker, dvs. mitt hopp är ute när det gäller båten Titanic och Titanic-samhället som helhet, däremot har jag hopp för varje enskild individ. Varje individ här är ett potentiellt hopp om sin egen räddning.”
”Vi kan ju bara stjäla några av livbåtarna AÅTN ”Anarkistiskt Återvändande Till Naturen”, och bege oss ut på vildmarkshavet utanför Titanic-samhället, och försöka fylla båtarna med likasinnade.”
”Ja men ingen annan än vi är dystopiker här, alla går ju bara runt här och jobbar och studerar och låtsas må bra!”
”Då får vi först ta och älska dom lite, så dom vågar omfamna sin egen brustenhet. Vi kan göra olika grejor för att hjälpa dem. Vi slutar vara yrkesfilosofer, och hoppar av hela det här ekorrhjulska köp-och-säljsystemet som vi håller på med här inne i båten, och börjar visa villkorslös kärlek mot människor istället. Du Mikael, får erbjuda dig som gratis psykoterapeut, Bobbo tar och hjälper en städerska med hyttstädning utan att ta emot betalning, och jag erbjuder gratis massage.” ”Utmärkt idé!”
”Men kom ihåg, alltid gratis, för annars förblir era klienter kvar i Titanic-illusionen om den kommersialiserade kärlekens frälsning, och kan inte tillfriskna”
”Skall bli.”
Vi sätter igång med vår plan, och får ganska snart ett gäng ungdomar lockade med oss, som inte ännu har familj eller annat som gör det för svårt för dem att följa med oss. De sätter också själva igång med att få sina vänner med. Det hela fortsätter tills båten har sjunkit så långt ner i havet att det är dags att kliva ner i båtarna.
Alltmedan de sista parlamentarikerna står kvar på toppen av vraket, och sjunger ”Närmare Dator till dig”…. till tonerna av några kvarlevor av Titanics orkester.
Vi fortsätter ut på stora havet i många små anarkistiska räddningsbåtar, som små indianstammar på ett dussintals människor i varje stam.
Vi ror fortfarande omkring någonstans i Atlanten och livnär oss på fiske. Det är dock svårt att få fisk i Atlanten p.gr.a. gifterna och oljan från Titanic-skeppet. Men dom finns. Och vi överlever, och tror att vi snart skall stranda på någon okänd kust, där vi får börja en ny era i mänsklighetens utvecklings-historia.

(September 06)

År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång. 

 

Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".

 

Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen. 

 

Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.

 

Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

 

Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.  

Som många av mina läsare kanske vet, så är jag emot teknologi. Men jag är inte emot all teknologi lika mycket. Medan all högteknologi enligt mig är destruktiv, förslavande och ohållbar i längden, finns det lågteknologiska lösningar på världens problem som kan fungera som en bro för mänskligheten på vägen tillbaka till naturen "på andra sidan Jordanfloden". Dessa kan ha en helt avgörande betydelse för att vi överhuvudtaget skall kunna återgå till det vilda och till vår rättmätiga ekologiska nisch i djurriket. Jag skall ge er några exempel på lågteknologiska lösningar:

 

1) Permakultur är ett designverktyg som man kan applicera på nästan vad som helst, men som man oftast hör om i förbindelse med trädgårdsodling. Poängen med permakultur är att designa hållbara, ekologiska system, där man arbetar med naturen istället för mot naturen, och där man försöker efterlikna naturens ekosystem; kretslopp, hållbarhet, långsiktighet, resiliens, mångfald osv. Kompostering, täckodling och skogsträdgårdsodling är exempel på permakultur inom odling. Lokalisering av ekonomin (såsom lokala valutor är ett exempel på) är ett exempel på permakultur inom finansvärlden. Ofta är poängen att allt ska kunna göras för hand, helst utan maskiner och olja, lokalt. Det är hantverk och lågteknologi (som man kan tillverka själv) som gäller här. 

 

2. Cykeln är en annan lågteknologisk lösning, som jag tror vi kommer få allt mer användning för när oljan sinar. Det har sagts att cykeln är det mest energieffektiva sätt att röra sig snabbt som finns (den tävlar med tåget förvisso). Visserligen behöver vi högteknologi för att tillverka cyklar, men när de en gång är tillverkade, kan de hålla i hundra år utan att högteknologi behövs, bara man reparerar och lappar. Detta gör att de är mycket väl ägnade att utgöra en del av bron tillbaka till naturen. 

 

3. Att värma vatten i komposten är ett lågteknologiskt koncept inom permakultur. Man sätter en vattenslang med vatten i inne i sin kompost, och låter komposten värma vattnet. Sedan använder man det uppvärmda vattnet till att duscha sig med. 

 

 

Gemensamt för det mesta av lågteknologi är att den ofta kan byggas för hand, lokalt, utan globaliseringens industriella processer, och att den sannolikt överlever civilisationens kollaps. Bilen är högteknologi och kan inte användas utanför civilisationen och dess olja och biobränslen och el. Cykeln är lågteknologi och trivs bra utan civilisation. All teknologi innan industrialismens ankomst kan räknas som lågteknologi, och kommer sannolikt att upplivas när civilisationen kollapsar. 

 

Lågteknologi är en form av mild primitivism som jag finner hos t.ex. David Jonstad, Leo Tolstoj och Omställningsrörelsen. 

Många kulturer omkring i världen har i sina myter att vi en gång levt i en "guldålder", ett paradisiskt urhem. Kristendomens version av detta är den mest bekanta; Adam och Evas liv i Edens lustgård innan syndafallet. De levde där i harmoni med naturen, utan att arbeta, de åt fritt av frukterna på träden och de var vänner med alla djur och namngav alla djur. Sedan åt de av den förbjudna frukten, och utkastades ur Eden, för att arbeta i sitt anletes svett för sin mat (så förklaras jordbrukets uppkomst).

 

Jag undrar nu om detta kan spegla något av det som faktiskt skett i evolutionen; vårt lämnande av vårt urhem djungeln för att börja leva som jägare-samlare, eller vårt lämnande av livet som jägare-samlare för att leva som jordbrukare. Det senare är Daniel Quinns uppfattning i boken "Ishmael" (från 1992), där han antyder att lämnandet av Eden innebar vårt lämnande av livet som jägare-samlare, då vi ännu levde någotsånär i harmoni med naturen (enligt Quinn), och inte behövde arbeta i egentlig mening, arbete och fritid var ett den gången.

 

Jag tycker mest om den första versionen av dessa två, att myten om lämnandet av Eden speglar vårt lämnande av apornas livsstil i djungeln och började jaga, eftersom vi, enligt vissa forskare, utrotade många djurarter när vi började jaga och sprida oss över jordklotet. Med jakten började cancern. Vi borde ha stannat i djungelns ödmjukhet, där vi borde ha begränsat vår befolkning genom uppoffringar, istället för att offra andra djur genom jakt. Vi är inte heller köttätare av naturen, vi har inga huggtänder. Vi är vegetarianer och insektätare av naturen, som gorillorna.

 

Vad skulle ätandet av frukten på kunskapens träd kunna spegla? Vad i evolutionen passar det in på? Jag skulle kanske säga; uppkomsten av språket. Visserligen namngav Adam alla djuren i Eden, men jag tror detta skall förstås symboliskt, som syftande på vänskapen med alla djur. Språkets uppkomst för 40 000 år sedan var "kunskapens" uppkomst i motsättning till intuitionens och instinktens, något som ledde till religionens uppkomst, och den mentala cancerns, civilisationens uppkomst. Vi borde inte ha hittat på språket, och här håller jag med den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan, som menar att det symboliska tänkandet ligger bakom civilisationen och dess förfall. Vi borde ha nöjt oss med apljuden i djungeln. Det var när vi lämnade djungeln som vi efterhand hittade på språket, det växte antagligen fram som kompensation för den direkta, oförmedlade kontakt med naturen som vi hade i djungeln. Vi behövde språket för att jaga effektivt och för att sprida oss ohämmat, för att ta kontroll över djuren och naturen genom domesticering, vilket ledde till jordbruket till sist, för 10 000 år sedan.

 

Syftar alltså guldåldern i många kulturers mytologier på vår svunna tid i djungeln som apmänniskor, innan jakten och språket uppkom? På vårt djuriska ursprung?

 

Ätandet av den förbjudna frukten kan också syfta på uppfinnandet av elden, som uppfanns 1,5 miljoner år sedan av Homo erectus. Jag gör denna förbindelse eftersom det finns en parallell till syndafallet i Bibeln inom grekisk mytologi, nämligen Prometheus stöld av elden från gudarna. Han får, liksom Adam och Eva, också ett straff av gudarna, nämligen att kedjas fast vid en klippvägg, medan en örn varje dag kom och hackade ut hans lever, som varje dag växte ut på nytt.

 

Kan denna grekiska myt spegla något av det straff mänskligheten har fått för att de lämnade djungeln och uppfann elden? Straffet blev arbete. Mer och mer arbete desto mer människan använde elden (tänk på uppfinnandet av plogen och andra arbetsredskap p.g.a. elden).

 

Jag gissar att människan första gången lämnade djungeln för ungefär 3 - 2,4 miljoner år sedan, som människoapan Australopithecus. Och jag tror att detta berodde på en olycka, det var inte ett val som denna människoapa gjorde. Det var en olycka helt enkelt, som skulle få oanade följder. Olyckan var att klimatet förändrade sig, så att djungeln förvandlades till en mosaik av skogar och grässlätter, vilket tvingade människan till en ny matstrategi. Frukterna och grönsakerna räckte inte till, så Australopithecus började mer och mer äta kött, dock ännu inte genom jakt, utan genom asätande. Men detta var det första steget till jakt. Och Australopithecus använde enkla stenredskap för att komma åt märgen i benen och hjärnan i skallarna. Detta var fröet till jaktredskapen.

 

Men jag tycker att vi inte borde ha gått vidare till att börja jaga. Om maten inte hade räckt till, hade jag valt att svälta istället för att döda andra djur, vilket nog var emot vår natur. Hellre dö än att döda, är min filosofi. Och om vi inte hade börjat jaga, då hade vi kanske varit tvungna att stanna i (eller återvända till) djungeln, för det är svårt att leva på frukter och grönsaker på de afrikanska savannerna. Asätande accepterar jag dock.

 

Jag skrev att människan inte borde ha kommit på språket, att språket var vårt ätande av frukten på kunskapens träd. Men detta betyder inte att jag är emot all kunskap i sig. Det finns en instinktiv kunskap som jag gillar, som alla djuren har, och som inte behöver språket. Det är den kunskap som får oss att veta vad vi ska äta, hur vi ska försvara oss mot rovdjur, hur vi ska leva i harmoni med omgivningen. Det är en direkt kunskap, som sitter i generna, och fortplantas via generna. Denna djuriska kunskap borde få högsta prioritet i vårt samhälle, och den kan inte läras genom att sitta på skolbänken, utan genom att leva och forska själv. Den liknar mer visdom än kunskap, den är levd kunskap, kunskap i praktik.

 

Det är denna form av kunskap som jag försöker odla här på denna blogg. Kunskap om hur vi ska överleva civilisationen, hur vi ska reagera på katastrofen civilisationen med våra djuriska instinkter. Och jag använder visserligen språket till detta, men jag tror vi kan använda språket på ett instinktivt sätt. Vi kan få språket att uttrycka våra instinkter. Och även om jag förordar avveckling av språket för en återgång till den djuriska kommunikationen, så måste vi bygga en bro över till detta, och den går genom språket. Vi måste helt enkelt först artikulera det djuriska upproret mot civilisationen, innan vi kan börja färdas tillbaka till djurriket.

I tiotusen år (eller rentav mycket längre) har människan haft en strategi som går ut på att offra den vilda naturen och djuren när det kniper, inte sig själva. Offrat dem genom jordbrukets förstörelse av den vilda naturen, genom domesticering och slaveri, genom fångenskap, utsugning och exploatering (tänk bara på djurfabrikerna). Naturen och djuren har ständigt fått betala det högsta priset för mänsklighetens s.k. "framsteg" (tänk bara hur hästarna och oxarna slet på åkrarna förr i tiden). Idag gör de det i ännu större grad genom storskalig miljöförstöring och klimatförändringar. Det finns en stor obalans här, genom hela civilisationens historia. Har inte tiden kommit för en utjämning av den ojämna relationen människa - ickemänskliga djur, människa - natur? Är det inte dags att vi offrar oss själva istället för att alltid offra de svagaste, de försvarslösa, djuren och naturen? Bär vi inte på en stor skuld till den vilda naturen och djuren? En skuld som vi bäst betalar genom att själva stiga åt sidan och ge plats för den vilda naturens och djurens önskemål? Lite i Simone Weils anda, genom "avskapelse", genom att stiga tillbaka för att annat liv än oss själva kan trivas? En skuld som vi bäst betalar genom att abdikera från vår tron, och bli naturens och djurens jämlikar, ja rentav efterföljare? Är det inte dags för oss att börja lära av det vilda livet och vilda ursprungsbefolkningar, istället för att alltid vi ska lära dom? Har vi inte mycket att lära av urinvånarna och djuren, inte minst nu när vi ser vad civilisation leder till, nämligen ekokatastrof? Vi har så mycket kunskap, men visdomen, och moralen, att leva rätt, skriker med sin frånvaro. Kan inte det vilda livet lära oss något här? Något om att leva i harmoni med sin omgivning, med planeten och dess gränser, istället för att utsuga den och förstöra den som om det inte fanns någon morgondag och inga efterkommande? De vilda ursprungsbefolkningarna borde besöka västerlandet och undervisa oss om hur man lever inom planetens gränser, inte tvärtom - att vi västerlänningar ska upprätta skolor och missionsstationer bland urinvånarna. Detta senare är bara kolonialism, lömsk sådan, som till slut lär urinvånarna att bete sig lika canceraktigt som vi i väst. Har inte vi västerlänningar något att lära av rådjuren i Norden, som uthärdar vinter efter vinter? Av aporna, som nästan lever som våra urfäder människoaporna? Vi har hittills uppfört oss som om vi inte alls har något att lära av det vilda, som om det bara är "primitivt" och reaktionärt, något att lämna bakom sig med "framsteg". Men det vilda sitter på en visdomsskatt som vi västerlänningar har glömt; hur det friska, ursprungliga, icke-canceraktiga livet fungerar.

 

Jag förespråkar inte att vi överger vetenskap och kritiskt tänkande, bara att vi, nu när civilisationen visar sitt sanna ansikte, hur det leder till ekokatastrof, lär oss något om hur det icke-civiliserade, friska livet fungerar, och omsider omvänder oss till det som är värt att ta tillvara i detta liv, utan att överge kritiskt tänkande eller den vetenskapliga metoden. Vad jag efterfrågar är en syntes av det bästa i mänsklighetens utveckling hittills, och det bästa i det vilda livet. Vi behöver inte överge kritiskt tänkande bara för att vi lämnar civilisationen. Civilisationen och kritiskt tänkande är inte synonymer, snarare tvärtom, de är varandras motsats, för civilisationen förstör det vilda livet som ytterst är den grund som den vilar på, som den bygger på, ja civilisationen sågar av grenen som den sitter på genom sin miljöförstöring. Vi behöver inte bli vidskepliga bara för att vi lär oss av ursprungsbefolkningar (här har New Age gjort fel), vi kan ta det bästa hos dom, och förena det med det bästa som vi har lärt oss av civilisationen hittills, och ha det med i bagaget när vi lämnar civilisationen, såsom yttrandefrihet, religionsfrihet, HBTQ-frihet, anarkism, feminism o.l.

 

Slutligen, vår skuld till det vilda kräver betalning. Antingen är vi visa, och betalar det frivilligt, genom att offra oss själva istället för att fortsätta offra naturen och djuren, eller så kommer "den planetära kronofogden" - kollapsen, i form av klimatförändringar, oljetopp och finanskriser, och tvingar oss att betala vår skuld genom massvält och massdöd, p.g.a. att resurserna överutnyttjas och miljön och klimatet förstörs.

Kanske är Jesu återkomst

inget annat än den vilda naturens återkomst,

exodus ur Egypten - civilisationen.

Kanske är den Nya Jorden som de kristna pratar om

den återupprättade vildmarken.

Kom naturens återkomst!

Kom vilda djur och vilda växter!

Väx över vår vidriga civilisation,

göm den barmhärtigt, detta sår,

detta brott, förlåt det genom att

växa över det.

Trött på detta brott

spejar jag mot horisonten

efter tecken på civilisationens kollaps

och den vilda naturens återkomst.

Jag har många gånger varit med om tillfällen på gatan då jag mött hundar som har skällt, och deras ägare har blivit arga på sina hundar, och förbjudit sina hundar att skälla. Tänk efter vad detta innebär; att förbjuda en hund att skälla. Motsvarigheten till det vore om jag förbjöd en människa att prata, och tejpade igen hens mun. Båda dessa förfaranden är grovt kränkande, enligt min åsikt. Men få reagerar mot att man förbjuder hundar att skälla. Det ska liksom vara helt naturligt, fast det är vidrigt och motbjudande. Det innebär en demonisering av hundens naturliga drifter, som om det alltid vore tecken på aggressivitet att en hund skäller. Men jag tror definitivt inte det. Skällandet är hundens enda språk (förutom kroppsspråket), och kan betyda en mängd olika saker, och uttrycka en mängd olika affekter. Jag tror t.ex. att hundar kan skälla av uppsluppenhet, glädje, nyfikenhet, kärlek, förvåning, förundran, iver, svartsjuka, grälsjuka, förnärmelse, sorg och en mängd andra affekter. Hundägare som tror att hundar alltid är aggressiva när de skäller har en oerhört primitiv uppfattning om skällandet och hundens väsen, som jag har svårt att tro att en hundägare har. Men att förbjuda hunden att skälla tyder ändå på en sådan uppfattning.*

 

 Jag ser civilisationens väsen avslöjas i detta förbud mot hundarnas skällande. Det är så mänskligheten uppför sig i stort. Det naturliga undertrycks och ersätts av det konstlade. Vi får inte öppet leva ut våra naturliga, fredliga, vardagliga drifter. Vi skäms över dem och gömmer dem. Eller varför tror du vi gömmer oss på toaletten bakom låsta dörrar när vi ska bajsa och kissa, detta heliga återförande till naturen av det vi har tagit från henne? Varför måste vi dölja detta och skämmas för detta? Eller varför blir vi haffade av polisen om vi går spritt naken i stan en varm sommardag? Har vi fallit så djupt att vi inte tål att se varandras kroppar, att vi skäms över våra egna kroppars utseende? Att vi skäms över vår djuriskhet? För alla djur är ju nakna, och nakenheten förbinder oss med djuren.

 

Eller varför måste vi alltid ha sex i hemlighet, bakom stängda dörrar, inomhus? Varför inte ha det ute i det fria, såsom djuren gör, utan skam? Har vi fallit så djupt att vi betraktar sex som något skamligt att dölja (1)? Och som därför genererar en hel porrindustri som en ringa kompensation, en sexistisk och pervers industri (i alla fall största delen av den)? Detta förakt för allt kroppsligt speglar ett förakt för naturen och det vilda som mänskligheten haft sedan civilisationen uppstod, och som mynnat ut i kapitalismens betraktande av naturen som enbart en källa till naturresurser att exploatera. Vad är detta annat än ett djupt förakt för naturens helighet, ett skändande av själva livet? Det är dogmen om att naturen endast är till för oss människor, och inte för sin egen glädjes skull, inte för sin egen skull. Kan föraktet för något bli större? Det är en herres förakt för sin slav, som hen ser som enbart till för att tjäna sin herre. Kapitalismen ser inte att den fortsätter den kolonialistiska slavdriftens tradition i hur den behandlar naturen och djuren. Precis så som slavhandlarna såg på de afrikanska slavarna på 1700-talet, ser de kapitalistiska cheferna på naturen och djuren. Och detta sipprar ofrivilligt över i deras syn på människan, människan är till för att "arbeta i sitt anletes svett", är bara till för att tjäna slaverimaskineriet civilisationen. Människan ses som en resurs att exploatera, tredje världens fattiga ses som billig arbetskraft att exploatera. Alla skall jobba för arbetets (och tillväxtens) egen skull, inte för arbetets nyttas skull, för den nyttas skull som arbetet skapare för livets helhet. Detta är vad man kallar "arbetslinjen", där man försöker skapa jobb för jobbens egen skull, för den eviga tillväxtens skull, och där människan reduceras till slav och arbetsrobot, som om detta var hennes sanna väsen. Men det är det inte, vi är inte evolverare att löneslava, vi arbetade överhuvudtaget inte innan vi lämnade djungeln, ja innan civilisationen uppstod för 10 000 år sedan. Att leka (2) och ta det lugnt, ett liv utan ständig stress och ständigt arbete, det är människans sanna väsen, som vi levt i under millioner år, hens djuriska väsen som vi undertrycker, på samma sätt som vi undertrycker djuren, naturen och allt som är naturligt och vilt. Allt hänger nämligen ihop.

 

* och även om hunden verkligen var aggressiv, tycker jag det är vidrigt att förbjuda det, det är som att förbjuda en människa att bli arg och vred, vilket är förnedrande. Vrede är en naturlig drift som bör bejakas, såframt det inte övergår i våld mot människor, djur och natur. Men att en hund skäller aggressivt betyder inte att den vill gå till attack och bita. Jag tycker att hundar alltid ska ha rätt att skälla, även när de är arga, lika mycket som vi människor har rätt att säga ifrån när vi blir arga.

  Jag har annars lärt mig att urskilja när hunden skäller så att den vill bita och anfalla, jag kan urskilja det i tonen hos skällandet. Men hundar på gatan har aldrig skällt så.

 

(1) I boken "Indianliv" av Erland Nordenskiöld (Åhlen och Åkerlunds förlag 1926) beskriver författaren hur flera urinvånarstammar i Amazonas lever. Bl.a. berättar han om hur deras ungdomar inte brydde sig om att gömma sig när de skulle ha sex med varann. Jag tror detta är rätt allmänt bland vilda urinvånare. De har heller inte några privata utrymmen att gömma sig i, man lever tätt inpå varann, och delar sovutrymme med varann i sina hyddor och tipin. Jag tror att det är med uppkomsten av de privata utrymmena som sex börjar ses som något privat att dölja. Det finns en länk mellan detta och nakenheten. Det är något som är fel och sjukligt med detta, tycker jag. Det är också först i civilisationen som man börjar leva nära främlingar som man inte ens känner, det är först i civilisationen som man har förlorat communitykänslan med sin omgivning, vilket bidrar till att man vill dölja sitt sex och sin kropp för de andra, och ha ett "privatliv". Privatliv är något främmande för urmänniskan och för djuren, och är ett tecken på djupt förfall, sjuklig individualism, på att vi förlorat communitykänslan med vår omgivnings människor.

 

 

(2) det vi uträttade under vår tid innan människan lämnade djungeln, samt på stenåldern när vi var jägare-samlare, var som en lek för oss, det var inte arbete i egentlig mening, precis som det är för resten av djuren. Något blir arbete när man har någon över sig som befaller en att arbeta (eller en kund som kräver att man ska arbeta, annars får man ingen lön), när det kopplas loss från det övriga livet, när arbete och fritid inte längre är ett, när det blir mekaniskt, så att man blir som en arbetsrobot, samt när man arbetar för mycket så att det blir tungt och stressigt, såsom vi gör i vår civilisation med våra åtta timmars arbetsdagar. På stenåldern "arbetade" vi bara två till fyra timmar om dagen, säger paleoantropologerna, därför kändes det inte som riktigt arbete, utan det gick som en lek.

Jag har nu med stort intresse läst David Jonstads nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga." (Ordfront 2016). Jag tyckte mycket om den. Den höll en fin kvalitet genom hela boken. Den var i nivå med hans två tidigare böcker, "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen" (Ordfront 2009) och "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." (Ordfront 2012), som jag också läste med stort intresse. Jonstad är mycket beläst och redig i sina tankar, han är silverklar och klockren, är aldrig dunkel och svårbegriplig. Detta är han i allt han har skrivit, och jag har fattat stort tycke för hans stil. Det är allmänbildning att läsa hans texter, den ger en lust att forska vidare. Jag tycker de ska betraktas som standardtexter inom den svenska ekolitteraturen, ekoklassiker alltså. Och dom borde översättas till engelska.

 

"Jordad" handlar om våra band till jorden och naturen, om att återupprätta dessa band. "Tillbaka till landsbygden, tillbaka till det självförsörjande livet!" kan vara bokens motto. Jonstad lever som han lär, han flyttade för några år sedan från Stockholm till en gård i Dalarna, tillsammans med sin sambo och sina två barn. Han beskriver denna flytt i boken.

 

Jonstad menar att de flesta människorna i samhället har förlorat kontakten med marken, och lever i en bubbla, i ett ekorrhjul. Detta gäller särskilt stadsmänniskor. Vi förstår inte längre att vi måste ha mark för att försörja oss, att vårt liv ytterst sett vilar på den mark som vi odlar. Detta var en självklarhet för människorna i det gamla bondesamhället, när 80 % av den svenska befolkningen (i mitten av 1700-talet) levde direkt av jordbruket. Nu lever bara ungefär 1,5 % av jordbruket. Denna avbefolkning av landsbygden är ett symptom av industrialismen, och den har inte skett frivilligt, utan genom statens tvång, statens satsning på det storskaliga jordbruket istället för det småskaliga. I gamla dagar var allt jordbruk småskaligt och självförsörjande, men sakta har staten lagt sig i böndernas liv, och fördrivit dem från sina gårdar, så att de tvingats flytta till städer, där de tvingats sälja sin arbetskraft till fabrikerna, ja förslava sig själva. Detta krig mot självförsörjandet har pågått i hundratals år, och det har varit en systematisk slakt. Det är så vidrigt att man kan spy. I vår del världen är detta krig över, det mesta av motståndet har slaktats, medan det ännu pågår i tredje världen för fullt. Även där vill nykolonialisterna och regeringarna förvandla de småskaliga jordbruken till industrijordbruk, precis som i vår del av världen. Även där sker det inte frivilligt, utan måste tvingas igenom.

 

Med industrijordbruket kom slaveriet. Jonstad skriver hur bonden i gamla dagar hade betydligt mycket mer fritid än våra dagars bönder, som ibland jobbar 75 timmars veckor, ja ibland 16 timmars dagar. I gamla dagar (på 1800-talet) kunde det hända att bonden jobbade bara 200 dagar i året. Och för den gamla tidens bonde fanns inte uppdelningen i arbete och fritid. Allt var ett. Man såg inte på klockan. Tiden fanns inte i modern mening. Jonstad skriver om hur vansinnig vår tids "arbetslinje" är, att vi måste skaffa jobb för jobbens skull, oavsett hur nyttiga dessa jobb är. Detta var vansinne för den gamla tidens bönder.

 

Jonstad hävdar att gamla tidens bönder hade en naturlig fallenhet för anarkism, för självständighet. De ville inte att staten skulle blanda sig i det de gjorde, de ville leva så som de själva ville. De gillade helt enkelt inte staten. Ibland bildades det i gamla tider bonderepubliker, som helt enkelt sket i vad staten ville, och tog över styret själv.

 

Hos Jonstad kan skönjas en slags mild anarkoprimitivism, inte av stenåldersslaget, utan mer en som liknar Leo Tolstojs och Guy McPhersons anarkoprimitivism. McPherson kallar det "agrarian anarchism". Tolstoj ville också tillbaka till bondelivet, han förkastade hela den civiliserade ordningen och kulturen, och förordade att alla skulle gå tillbaka till att odla och sköta djur, staden skulle tömmas, och landsbygden och byn skulle vara det enda kollektiv man hade. Jag tror Jonstad skulle kunna känna sig lite hemma hos Tolstoj och i  den Tolstojanska rörelsen (fast han inte är vegetarian längre, som Tolstoj var). Jag tror dock Tolstoj är mer radikal i sin anarkoprimitivism än Jonstad.

 

Det går annars en skiljelinje i miljörörelsen. Den kan uppdelas i två huvudlinjer. En med primitivistiska tendenser, som Jonstad tillhör, och sedan "ekomodernisterna" som tror att det är bara att köra på, med mera tillväxt, bara man skapar "grön tillväxt" och "grön teknik". Mark Lynas och James Lovelock är exempel på folk ur miljörörelsen med ekomodernistiska drag. Båda förordar storskalig satsning på kärnkraft som räddningen ur miljökrisen.

 

I Jonstads första bok "Vår beskärda del." från 2009 är han mer ekomodernist än primitivist (fast han inte förordar kärnkraft, utan förnyelsebar energi), men i hans andra bok "Kollaps" från år 2012 skönjer man redan mörkare, mer primitivistiska toner. Detta spår fullbordar han i "Jordad", som har klart anarkistiska och primitivistiska drag.

 

Att läsa Jonstad är för mig som att spela på hemmaplan, eller att spela i samma lag som han. Jag suger begärligt i mig allt, och väntar på nästa bok.

 

 

David Jonstad skriver i sin nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) följande: "Vårt arv från tiden som jägar-samlare tycks förvisso ha gjort att vi människor naturligt strävar efter jämlikhet och samarbete, men vi har också ett konkurrerande genetiskt arv från vår tid som djur, där flocken var hierarkisk och ojämlik och varifrån vi har ärvt många av våra mindre goda sidor i form av girighet och maktlystnad."

 

Det här var ett hårt slag för mig att läsa, jag som har haft så höga tankar om vårt djuriska ursprung i djungeln, vår apiska livsstil, att det är vårt rätta livselement, varken civilisationen eller jägar-samlar-livsstilen. Men jag ger mig inte. Jag idealiserar visserligen inte vår djuriska historia med att säga att det var ett paradis (till skillnad från hur jag gjorde i min bok "Djurisk teologi" 2010), men det var banne mig bättre än både civilisation och jakt, det var ett liv utan slit. Visserligen kämpade vi med rovdjuren, men det fanns inget arbete där, vi åt fritt av frukterna, (kokos)nötterna och de saftiga stjälkarna i djungeln (och lite insekter, som larver och myror), och vandrade omkring ungefär som gorillorna gör idag i Kongo (efter att vi gått ner från träden förstås).

 

Men allt tyder på att något gick fel när vi lämnade djungeln och började jaga, och spred oss över hela jordklotet. Vi greps av en expansionism och en girighet som förebådar det vi ser i civilisationen senare. Detta antyds av Alan Weisman i boken "Världen utan oss" (Prisma bokförlag 2008). Han menar, med stöd i forskning, att stenåldersmänniskan faktiskt jagade många djurarter till utrotning, se t.ex. den här texten om hans bok (läs andra hälften av texten). Detta är något som det sällan talas om i sådana anarko-primitivistiska kretsar som idealiserar jägar-samlarstadiet av stenåldern.

 

Jag kan hålla med om att vi kan ha varit hierarkiska, och kanske även giriga och maktlystna under vår tid som djuriska varelser i djungeln, det är ju annars ett allmänmänskligt fenomen, men jag skulle ändå hävda att vi hade det bättre då än när vi började arbeta * (såsom att jaga och samla), och utrota andra djurarter. Är inte det mycket värre än lite inbördes stridigheter om rangordning i djungeln? Jag tror visserligen på jämlikhet, men jag tror också att konkurrens om makt är en oundviklig del av att vara människa. Och jag tror inte vi var helt fria från det när vi var jägare-samlare heller. Maktutövandet blev bara mer riktat mot andra arter än vår egen, och så har det blivit bara mer och mer sedan dess.

 

Anarkoprimitivister vill ofta förlägga "syndafallet" till tiden då vi lämnade det nomadiska jägar-samlar-livet och blev bofasta jordbrukare. Men jag ifrågasätter detta. Jag skulle vilja påstå att syndafallet skedde redan då vi lämnade djungeln och började expandera. Det att vi inte var nöjda med vårt relativt "paradisiska" urhem i djungeln (det var vår Edens lustgård), utan ville breda ut oss över världen. Det var hybris och imperialismens första frö. Det kunde förstås ha varit överbefolkning och svält som förde oss ut ur djungeln, men jag hade hellre valt att svälta ihjäl än att lämna mitt urhem djungeln, om jag hade vetat konsekvenserna av det. Men vi visste ju inte detta, därför var våra handlingar urskuldbara.

 

Men jag tror att den ständiga, maniska jakten på att döda andra djur gjorde oss råare och mer känslolösa än då vi ännu var i djungeln. Att ständigt döda har ingen bra effekt på karaktären, tror jag. Man förlorar känslan av den andre varelsens helighet, och så börjar man överdriva, döda mer än man behöver, bara av ren och skär statusjakt eller maktutövning. Jag är emot alla former av onödigt våld, och jag menar att övergången till jägar-samlar-livet var den definitiva övergången till onödigt våld för människan. Vi hade kunnat begränsa oss och hellre valt att svälta ihjäl än att expandera (det är en regel som jag gärna följer, hellre offra sig själv än att offra andra) om vi verkligen hade velat, och så sparat vår värld den ohyggliga framfart som människan därefter kom att innebära, mer och mer. Där, med lämnandet av djungeln, sattes fröet till den strategi som människan därefter nästan alltid adopterat; man offrar andra än sig själv när det kniper. Men om mänskligheten ska ha en chans att överleva detta sekel, då måste vi offra oss själva istället för andra.

 

Lämnandet av djungeln ledde också till en annan sak som blev destruktiv efter hand: uppfinnandet av elden. Detta innebar att vi började manipulera naturkrafterna till att tjäna oss, och enbart oss. Detta var fröet till den manipulering och kontroll av omgivningen som vi senare kom att adoptera, mer och mer, såsom domesticeringen och förslavandet av djur, uppfinnandet av plogen och effektiva jaktredskap såsom knivar, metallpilar och metallyxor (dessa var helt beroende av elden). Jag ser uppfinnandet av elden som fröet till allt detta, här uppfinner människan principen för sin otroliga expansion; "allt ska tjäna människan, människan ska kontrollera och manipulera allt". Jag har en djup antipati för detta. Jag tycker det är hybris. Jag tycker vi hade en ödmjukhet i djungeln, när vi ännu nöjde oss med vårt urhem, och bara bråkade inbördes, och försvarade oss mot andra djur istället för att jaga dom och döda dom. Och vår ödmjukhet hade sin lön; vi behövde inte arbeta. Det är samma visa idag. Dom som tycker dom ska härska över och behärska all världen, och vill ha all världen, får jobba satans mycket. De ödmjuka nöjer sig med det enkla, och slipper jobba så mycket. Det finns en rättvisa i allt detta som gläder mig.

 

En annan sak är att vi antagligen kom på religionen under jägar-samlarstadiet på stenåldern, sedan vi lämnade djungeln. De första grottmålningarna gjordes för ungefär 40 000 år sedan, och de är i dessa (samt i spår av religiösa begravningar flera hundra tusen år sedan) som vi hittar de första antydningarna till religion hos fornmänniskan. Vi var antagligen ateister innan vi lämnade djungeln, kanske hade vi ett svagt psykotiskt tänkande en sällan gång ibland, vårt tänkande var inte alltid helt verklighetstroget (är inte detta fallet med alla djur ibland?), men knappast hade vi några tankar på gud, och antagligen inte heller på liv efter döden. Det passar väl med vårt jägar-samlarliv att trösta sig med en gud och en andevärld, då vi hade lämnat vårt urhem, vårt "Eden", vår relativt "paradisiska" tillvaro i djungeln. Religion blev en kompensation för vad vi förlorat. Inte minst då vi begav oss mot kallare trakter, där vi slet med värmen.

 

 

* Vi arbetade dock inte i modern mening på stenåldern. Då skiljde vi ännu inte mellan arbete och fritid, allt var ett. Men det var då, och inte innan vi lämnade djungeln, som fröet såddes till det som blev det moderna arbetet, slitet, uppdelningen mellan arbete och fritid. Det började med jakten och insamlingen av ätbara växter. Då såddes också fröet till arbetsuppdelningen, för det var män som jagade, och kvinnor som samlade in ätbara växter, i det stora hela. Innan vi lämnade djungeln fanns föga av detta, vi levde direkt, samlade inte in mat, jagade högst smådjur, insekter och larver. Det enda som kunde betraktas som arbete var att akta sig för rovdjuren, men även det var direkt och instinktivt, inget som upplevdes som arbete eller slit, tror jag. Jag gissar att man försvarade sig mot rovdjur med påkar och grenar som man bar på medan man åt frukter och nötter och saftiga stjälkar.

 

Jag minns att när jag var liten (1990) hyrde en rastafariansk familj vårt gamla hus. Det jag särskilt minns av det, var att de inte skötte trädgården, utan lät den växa vild. Och jag tror att detta på något sätt hänger ihop med rastafarianismen. Inte så att alla rastafarianer gör så, utan bara att det är ett uttryck för rastafarianernas längtan efter att återgå till naturen, och deras förakt för "Babylon", det konstlade livet.

 

Rastafarianismforskaren Denis Barrington Edmonds skriver i boken "Rastafari. From outcast to Culture Bearers" (Oxford University Press 2002): "One of the ills of Babylon, according to Rastas, is its departure from naturalness and its commitment to artificiality. Rastas want to escape this artificiality and return to nature."

Det finns antydningar till anarkoprimitivism hos rastafarianerna, trots att jag inte skulle påstå att de är rena anarkoprimitivister. De vill inte tillbaka till stenåldern, som de flesta anarkoprimitivister, däremot vill de nog tillbaka till landsbygden, till en bondecivilisation, lite som Tolstoj och David Jonstad (jag är säker på att de skulle tycka om Jonstads bok "Jordad"!). Och inte minst vill de tillbaka till vårt ursprung i Afrika. De kallar rentav Afrika för "Zion"(ett annat ord för Jerusalem), medan den västerländska civilisationen kallas för Babylon (den babylonska civilisationen i antiken ses som urtypen för det förtryckande imperiet). Detta har sin bakgrund i den historia av slavdrift, kolonialism och förtryck som de svarta på Jamaika (där rastafarianismen började) har upplevt (de fördrevs från sitt hemland i Afrika av slavhandlare från 1600-talet ända tills 1900-talet). De vill helt enkelt frigöra sig från kolonialismen, och återgå till sitt rätta hemland, Afrika. De ser hela den västerländska civilisationen som ett enda stort kolonialistiskt apparat, som exploaterar de fattiga och göder de rika. De längtar tillbaka till sin "guldålder" i Afrika, tiden innan slavhandeln och kolonialismen. Reggaesångaren Ginjah sjunger gripande om längtan tillbaka till Afrika i denna reggaesång. Jag tycker längtan efter Afrika är mycket vacker. Jag har själv gripits av den en period, 2010-2011. Afrika är ju hela mänsklighetens vagga. Är det inte ofta så att vi väcks till liv av att återgå till källorna? Vi bör nog få en helt ny respekt för Afrika, och där har rastafarianerna ett bidrag. Inte minst måste nykolonialismen (sånt som "landgrabbing") få ett slut i Afrika.

 

Det finns en naturmystisk ådra i rastafarianismen, som kommer fram t.ex. i Bob Marleys sång "Natural mystic", där han sjunger "There´s a natural mystic blowing through the air". Rastafarianism-forskaren Erling Bjurström skriver i boken "Rastafari och reggae" (1986) t.ex. att "Zion uppfattas som en symbol för naturen, medan Babylon frambringar det konstgjorda, det som saknar livskraft och därför är dömt att gå under."

 

Rastafarianismen har t.o.m. ett alldeles eget begrepp för den naturliga livsstilen, livet i harmoni med naturen. Det kallas "Ital living" eller "Livity". De kallar också sin vegetarianska mat (de är alla vegetarianer) för "Ital food". Ital betyder egentligen "vital", men rastafarianerna har en underlig benägenhet att byta ut inledningen till många ord mot "I".

 

Rastafarianerna har en stark aversion mot kyrkan, som de anser som del av Babylon, inte minst den romersk-katolska kyrkan. Kyrkan har ju alltid varit en del av kolonialmakten. Istället för kyrkan förespråkar de en naturenlig religion. Erling Bjurström skriver: "Kroppen är det enda "tempel" eller "kyrka" som rastafarianerna erkänner. Den kyrka (Rastafarian Melchizedek Ortodox Church) som finns inom rastafarirörelsen håller exempelvis alltid sina gudstjänster och ceremoniella samlinger utomhus - aldrig i något som kan uppfattas som en kyrkobyggnad. För rastafarianerna är alla kyrkobyggnader en symbol för en stagnerad, falsk, förvrängd eller "livlös" religion."

 

För de svarta rastafarianerna på Jamaica är det väldigt viktigt att blåsa liv i deras ursprungliga afrikanska kultur. Erling Bjurström skriver: "En rad av de föreställningar som återfinns i rastafarianismen återfinns också i de traditionella afrikanska stamreligionerna. Exempelvis föreställningarna om en paradisisk urtid (som också återfinns inom kristendomen),....synen på naturen och jorden som något heligt och okränkbart och den livsbejakande inställning som genomsyrar rastafarianismen. I många afrikanska religioner representerar livet - precis som rastafarianerna - något heligt, som till varje pris måste skyddas och föras vidare. Det onda är liktydigt med det som skadar livet."

 

Dock är det inte till stenålderlivet i Afrika (eller till vår djuriska tillvaro i djungeln) som rastafarianerna längtar, utan till den ursprungliga afrikanska civilisationen, representerad framför allt av den etiopiska civilisationen. De tror ju att Etiopiens forne kejsare Haile Selassie är guds inkarnation, Jesu återkomst. Och Selassie var ju  civiliserad. Rastafarianerna hoppades att Selassie skulle leda dem tillbaka till Afrika, och särskilt till Etiopien. Det var en besvikelse för den när han dog utan att lyckas med detta, men hans död bortförklarades av många, de ville inte tro att han var död, utan framställde olika hypoteser om hur han hade levt vidare.

 

Men för rastafarianerna är dock återgången till Afrika en återgång till naturen. Erling Bjurström skriver på ett annat ställe att "Alternativet till Babylons döda värld med atomvapen, kapprustning, kärnkraft, miljöförstöring och exploatering av den tredje världen måste enligt dem (sekulariserade rastagrupper) bygga på en återgång till ett livsbejakade levnadssätt som utgår från människans beroende av naturen. Ett levnadssätt som för både de sekulariserade och religiösa rastagrupperna måste bygga på uråldriga, arkaiska afrikanska principer, som bl.a. föreskriver hur människan ska leva i fred med naturen." 

 

Rastafarianerna är onekligen ett slags primitivister, särskilt då de lägger tyngd vid det arkaiska, ursprungliga i sin livsstil, men kan de verkligen kallas anarkister? Jag skulle återigen svara att det endast finns antydningar till anarkism hos rastafarianerna. Särskilt i deras uppror mot den västerländska civilisationens ordning (Babylon), samt deras hat till polismakten. Rastafarianerna har alltid haft mycket svårt med polisen, som de hatar som djävulen själv. Polismännen kallas ofta bara "Babylon" eller "Mister Babylon", och de ses som förkroppsligandet av den förtryckande, babylonska ordningen. Deras hat bottnar mycket i hur polisen lägger sig i deras rökande av sin heliga ört, sitt heliga sakrament, cannabis, hur Polisen hela tiden beslaglägger deras cannabis i razzior och liknande.

 

Det finns också andra antydningar till anarkism hos rastafarianerna. De har aldrig brytt sig särskilt mycket om organisationer och ledare. De har inget prästerskap, och inga uttalade ledare, kanske bara såna som ordnar lite i det tysta. De har ett mycket starkt frihetsbehov. Erling Bjurström skriver återigen: "Inom rörelsen fanns sedan lång tid tillbaka en stark aversion mot världsliga ledare och med undantag för Leonard Howell, som tillsammans med Archibald Dunkley och Joseph Hibbert organiserade de första rastagrupperna, har ingen framstått som ledare - vare sig organisatoriskt eller ideologiskt - för hela rörelsen - -  -Rörelsen i sin helhet saknar däremot såväl ledare som ett organisatoriskt eller ideologiskt centrum. Rastabröderna binds inte samman av en stark ledare, organisation, ett klart artikulerat trossystem eller en uttalad ideologi, utan snarare av det gemensamma symbolsystemet och gemensamma livsstilar." Det måste påpekas att rastafarianismen i detta avseende liknar mycket på hippierörelsen, som också saknar tydliga ledare. Det är också vanligt att hippies dras till rastafarianismen, mycket p.g.a. att det finns en del drastiska likheter mellan dessa två rörelser, t.ex. cannabisrökandet, anarkoprimitivistiska tendenser, talet om Babylon, tron på reinkarnation (fast rastafarianerna tror inte på livet efter döden, de har en egen underlig lära om reinkarnation), samt odlingen av dreadlocks (rastahår).

Här kommer ett utdrag ur Per-Arne Bodins bok "Den oväntade glädjen"(Artos 1991). Den är en bok om den rysk-ortodoxa kristna traditionen och Rysslands idéhistoria, samt dess betydelse för nutiden: 

 

"(Nikolaj) Berdjajev (1874-1948) menade till och med att den sovjetiska socialismen endast var en naturlig fortsättning av den europeiska kapitalistiska idén. Så här sammanfattade han Europas livsstil: "Individualism, atomisering av samhället, en hänsynslös livshunger, en ohämmad befolkningsökning och en obegränsad ökning av konsumtionen, trons förfall, försvagning av det andliga livet - allt detta ledde till skapandet av det industrikapitalistiska systemet, som helt förändrade människolivet, och hela dess stil genom att avskilja människolivet från naturens rytm. Maskinen, tekniken, den makt som den för med sig, den snabbhet i rörelsen som den skapar, framkallar chimärer och fantasier som gör intryck av att vara verkligare än verkligheten.""

 

"I stället för europeiska modeller söker de (de ryska landsbygdsförfattarna) sig tillbaka till den ryska byn före teknikens intåg..."

 

"Den västerländska populärkulturen anser de (landsbygdsförfattarna) på samma sätt som stalinisterna vara av sataniskt ursprung."

 

"Han (Alexander Solsjenitsyn (1918-2008)) kräver en moralisk förnyelse och nämner bland annat den västerländska populärkulturen som ett hot mot Ryssland."

 

"Den moderna slavofila rörelsen är motståndare till teknologi och exploatering av naturen och vill hellre bevara byn och småskaligheten. Deras program, som utvecklats ur den ryska medeltiden via de gammeltroende, slavofilerna och religionsfilosoferna i början av 1900-talet, sammanfaller faktiskt på många sätt med de grönas program i Europa."

 

"Och förresten - har slavofilerna inte rätt i att Europa utvecklat en hög grad av materialism, egoism och ytlighet?"

 

 

Greve Leo Tolstoj (1828-1910) anser jag som en av litteraturhistoriens mest intressanta författare. Få skönlitterära författare har som han personifierat de tankar och de ideal jag drömmer om - anarkoprimitivismen, ja den radikala civilisationskritiken. Det är allmänt känt att Tolstoj var anarkist - man brukar kalla honom anarkopacifist - jag har dock aldrig hört eller läst honom kallas anarkoprimitivist, vilket han dock rätteligen var. Skillnaden mellan honom och nutida anarkoprimitivister är den att Tolstoj förordade att alla skulle lägga ner staten och lämna städerna, och återgå till det enkla bondelivet på landet, där "familjen och byn var de enda kollektiv som han egentligen erkände" (Per-Arne Bodin), medan nutida anarkoprimitivister ofta förordar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro. För att kunna återgå till jägar- och samlarlivet måste man nämligen bygga en bro dit mellan vårt nuvarande samhälle och idealet, och den bron består av just det Tolstoj förespråkade - en återgång till landsbygden, till det enkla bondelivet. Jag tror inte detta är det slutliga målet, men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, och påminner om den "agrarian anarchy" som anarkoprimitivister som Guy McPherson förespråkar. Många sådana anarkoprimitivister ser permakultur och skogsträdgårdar som räddningen för mänskligheten och miljön, och jag är övertygad om att Tolstoj skulle ha gillat detta om han hade levt idag (det fanns inte uttalat på hans tid). Småskaligt jordbruk enligt permakulturens principer. Tolstoj hade säkerligen ryggat tillbaka för det industriella jordbruk som kännetecknar nutidens bönder; han fördömde industrialismen och all avancerad teknologi.

 

De heliga dårarna (dårarna i Kristus) i Ryssland i äldre tider kan betraktas som något av äldre dagars ryska anarkoprimitivister. De var människor som frivilligt spelade rollen av dårar, fast dom inte var sinnessjuka (det fanns förvisso riktiga dårar bland dom också, men man kunde inte riktigt skilja mellan dem och de heliga dårarna), och de vandrade omkring hemlösa, smutsiga, i trasor, barfota både sommar och vinter, och ställde till med underliga scener och spektakel, för att få människorna att omvända sig och göra bot. Leo Tolstoj älskade de heliga dårarna och har skrivit om dem i flera av sina böcker, bl.a. "Barndomen". Han tog gärna emot de heliga dårarna på sitt gods Jasnaja Poljana, till sin hustrus förtrytelse. Han såg dem som exempel på äkta rysk andlighet. Tolstoj kom till sist att gå den helige dårens väg, ty han stod till slut inte ut med det aristokratiska lyxlivet på sitt gods, särskilt då hans söner (han hade 13 barn) talade om att ställa honom under förmyndare då han testamenterat hela sin egendom åt de fattiga, och lämnat sönerna arvslösa. Det slutade med att Tolstoj flydde hemifrån en höstdag 1910, 82 år gammal. Först åkte han tåg i tredje klass, sedan började han vandra på landsvägarna likt de heliga dårarna. Det slutade med att han blev sjuk efter någon veckas kringflackande, han insjuknade i lunginflammation (p.gr.a. strapatserna), och dog på en tågstation, med hustrun och världspressen utanför huset.

 

Tolstojs död säger mycket om honom, om hur han slets mellan lojaliteten mot sin hustru och mot de fattiga, och hur denna slitning och hans dåliga samvete till slut blev för mycket för honom, så att han flydde hemifrån. Tolstoj lyckades aldrig riktigt leva som han lärde, leva det enkla bondeliv som han satte så högt. Han klädde sig visserligen som en bonde, och hjälpte till på åkrarna, men det hela var mer som en roll som han spelade, enligt forskaren Per-Arne Bodin. Hans lojalitet mot hustrun hindrade honom att avsäga sig lyxen, och hans hustru älskade det aristokratiska livet och förstod aldrig Tolstoj.

 

Tolstoj uppfyllde en roll i det ryska samhället som kom att kallas "den botfärdige adelsmannen", som går ut på att adelsmän som levt i lyx och överflöd omvände sig, och började gottgöra deras brott mot de fattiga, och minska sin skuld mot dem, men som "ibland spelade ett spel för publiken, ett rollspel som skulle minska deras skuld både i allmänhetens och i deras egna ögon. När Tolstoj uppmanar sig själv och andra att "så här får man inte leva" känns det alltigenom äkta, men som arbetare på åkrarna spelar han mest en roll." (Per-Arne Bodin)

 

Per-Arne Bodin har skrivit en essä 1991 som heter "Lev Tolstoj - den botfärdige adelsmannen" (ingår i boken "Den oväntade glädjen" (Artos)). Där beskriver han mycket väl kärnan i Tolstojs anarkoprimitivism. Här kommer ett utdrag:

 

"Man skulle leva så enkelt som möjligt och livnära sig enbart på sitt eget fysiska arbete. Särskilt omoraliskt var det att leva i överflöd med fattiga människor omkring sig."

 

"Lev Tolstoj ville att alla människor skulle försörja sig med sina händers arbete och helst bo på landet. Han förnekade helt enkelt nyttan av arbetsdelningen och det fanns ett anarkistiskt element i hans åskådning. Tveksamt och ibland fientligt betraktade han den utvecklingsoptimism som härskade i Europa under andra hälften av artonhundratalet. När han åkte tåg första gången kommenterade han: "Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekvämt, men också lika omänskligt maskinellt och mördande enahanda." Inte nog med att han ville avskaffa tågen, han förespråkade sedermera att man skulle stänga teatrarna och konserthusen, lägga ner fabrikerna, ja helst avskaffa städerna. Istället skulle man vända tillbaka till det gamla bondesamhället."  "Här kan man jämföra Tolstoj med nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn och flera andra ryska författare vilka ser sina idealsamhällen inte i ett framtida paradis utan i det förflutna." (Bodin)

 

Tolstoj ville egentligen bli bonde, men hans fru hindrade honom i detta försåt. Per-Arne Bodin skrev att "Tolstoj krävde att de skulle skänka bort en stor del av lantegendomen, liksom han ville ge bort rättigheterna till sina litterära verk, inklusive dagböckerna. De skulle sälja det mesta av möblerna, och alla medlemmar i den grevliga familjen skulle ut på åkern för att arbeta. Sofia Andrejevna (hustrun) vägrade. Hon hotade att lämna hemmet och till och med att begå självmord.

 

Kompositören Sergej Rachmaninov besökte en gång Tolstoj, berättas det, och försökte få Tolstoj övertygad om värdet i den klassiska musikkonsten. Det gick inte. Tolstoj menade att även den klassiska musiken var en del av fördärvet, av den förhatliga stadskulturen.

 

Tolstoj ville avskaffa staten. Han "hyste en djup misstro mot staten och mot själva tanken på en komplicerad och utvecklad samhällsorganisation." (Bodin) Han skriver på ett ställe: "Det är sant att staten är en sammansvärjning inte blott för exploatering, men framför allt för demoralisering av medborgarna." (citat lånat från Bodin) "Kännetecken på statens avskyvärdhet är bland annat dödsstraff och krig." (Bodin) Tolstoj var förutom pacifist även vegetarian.

 

Tolstoj hade även en mycket anarkistisk och rationalistisk andlighet. Han var kristen på något vis, men skalade bort allt det övernaturliga från kristendomen, såsom tron på livet efter döden och de dödas uppståndelse. Och det som blev kvar var moralen, eller snarare bergspredikans moral, som han följde mycket bokstavligt. Hela hans kristendom präglades av bergspredikan, som han menade var kristendomens kärna. Han tolkade hela Nya Testamentet utifrån den, och utifrån ett västeuropeiskt tränat förnuft. Istället för liv efter döden, såg Tolstoj att "vi uppgår i allmänlivet". Detta uppgående i allmänlivet skulle också realiseras medan vi levde, att smälta samman med allt levande, och där påminner Tolstoj om min filosofi "djurismen".

 

Tolstoj tog inte bara avstånd från allt det övernaturliga i religionen, även det sakramentala livet i kyrkan var honom förhatligt. Kyrkan exkommunicerade Tolstoj för hans hädiska beskrivning av den gudomliga liturgin i romanen "Uppståndelse" "och enligt hans egent önskemål kom någon ortodox begravningsgudstjänst inte heller at firas över honom." (Bodin)

 

Tolstoj studerade gärna de ryska helgonlegenderna och fann mycket inspiration i dem. Dessa texter, som ofta inte anses som riktig litteratur, blev för honom till och med viktigare än den västeuropeiska romantraditionen.

 

Det är också känt att Tolstoj hjälpte den anarkistiske kristne ryska sekten "Doukhoborerna". Han hjälpte dem att fly till Kanada, undan förföljelse i hemlandet.

 

Hos Tolstoj finner vi något så sällsynt som "kristen anarkoprimitivism", som jag kanske bara annars finner hos Jaqcues Ellul, Jean Jacques Rosseau, Carl Jonas Love Almqvist, Maria Suutala och i min bok "Djurisk teologi" (där jag nu tar avstånd från det religiösa innehållet i boken). Det är en slags ultraradikalkonservatism som är mycket radikalare än det mesta av kristen radikalkonservatism som jag vet om. De flesta radikalkonservativa kristna vill tillbaka kanske några århundraden, Tolstoj vill tillbaka flera årtusenden, ja kanske till civilisationens början, innan städerna började växa fram.

 

Om jag hade varit den ryska kyrkan, hade jag helgonförklarat Tolstoj. Men detta anses inte rumsrent. Tolstoj fick inte ens nobelpriset, antagligen för att han var för vänster och anarkistisk för den högerkonservative Carl David af Wirsén, ständige sekreterare i Svenska Akademien på den tiden.

 

Tolstojs patos för de fattiga har ekat djupt i den ryska folksjälen. Hans ande vilade över arbetarrörelsen i Ryssland, och ryska revolutionen 1917 är delvis inspirerad av hans patos för de fattiga.

 

Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.  

Som ni kanske vet, förordar jag att mänskligheten "evolverar bakåt", går bakåt i evolutionen, bakåt till en del av djurriket igen, det djurrike som vi har hävt oss över med hjälp av civilisation och teknologi. Men är detta alls möjligt?, undrar du. Jag tror inte det, om inte en kollaps tvingar oss tillbaka till stenåldern. Jag tror ett troligare framtidsscenario är att vi framhärdar med vår civilisation helt tills klimatförändringarna gör slut på mänskligheten, ignorerande alla varningssignaler. Ja, jag tror t.o.m. att mänskligheten inte har fri vilja som helhet betraktat, i detta avseende, och att vi som individuella personer därför ytterst sett inte har fri vilja *. För ingen har egentligen kontroll över civiliseringsprocessen, trots att konspirationsteoretikerna skulle hävda motsatsen. Några enstaka vaknar till uppror mot civilisationen här och där, men de är så få att de står maktlösa. Jag vet inte om många som vill "evolvera bakåt" till djurriket, de flesta bara skakar på huvudet av det. Och ändå tycker jag det är det enda logiska man kan göra nu när civilisationens väsen avslöjas i takt med klimatförändringarna, oljetoppen och nykolonialismen.  Vad civilisationen leder till torde vara rätt uppenbart vid det här laget: sinande resurser och en sjuk planet, sjuk av cancer, med risken att dö av den. Trots att jag anser att spelet är förlorat när det gäller mänsklighetens chans att överleva, vill jag likförbannat kämpa för att vi ska gå tillbaka på våra vägar (dock bevarande det goda vi lärt oss), vill jag kämpa för djurismen i ett slags förtvivlat, desperat hopp om att kanske klimatet inte får oss att dö ut ändå, att det istället låter civilisationen kollapsa tillbaka till stenåldern, och att vi alla då besinnar oss, och vänder och går bakåt i evolutionen, mot apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Det finns en liten chans att Guy McPherson, Paul Ehrlich & co. har fel, och att vi kommer att kunna vända mänsklighetens evolution. Framför oss är en vägg: klimatväggen och oljetoppsväggen, och det finns bara två alternativ; att gå i väggen och försvinna, eller gå "bakåt" och överleva.

 

För sju år sedan hade jag tanken att mänsklighetens evolution i framtiden skulle dela sig i två delar, en som gick framåt och en som gick bakåt till djurriket. Numera tror jag att vi bara har en väg att gå, och det är bakåt. Vägen framåt går över ett stup utan bro. Kalla det bakåtsträvande, men vi måste nu vänja oss vid tanken på att evolution inte bara måste gå framåt, men även kan, och numera måste, gå bakåt. Vi måste sakta, bit för bit, avveckla civilisationen och alla kärnkraftverk, om vi ska ha en chans att överleva. Och vi blir i framtiden ganska tvungna till det, när civilisationen kollapsar. Men det är antagligen för sent då att göra något, mänskligheten dör antagligen ut. Det är stupet utan bro.

 

Men missförstå mig inte, vi kan aldrig helt återskapa det förflutna, få det precis som det var förr, på stenåldern eller före det. På det sättet måste vi alltid gå framåt. Men som du kanske förstått, måste vi gå bakåt i den meningen att vi måste sträva efter att efterlikna de av våra förfäders livsstilar som har varit hållbara och faktiskt fungerat, såsom apornas och vilda ursprungsbefolkningars. Men vi ska inte kasta våra nyttiga kunskaper överbord, sånt som medicinsk kunskap, odlingskunskaper osv. Jag menar att vi bör gå bakåt endast i metaforisk bemärkelse. 

 

Jag tror också att man bör bygga broar tillbaka till apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. En sådan viktig bro är hortikultur, närmare bestämt permakultur och skogsträdgårdar. En annan viktig bro är att vi blir radikalt färre (frivilligt).

 

Jag hoppas man börjar diskutera dessa frågor, och ställer sig frågan om det inte är på tiden att vända mänsklighetens evolution, nu när vi ser stupet där framme. Jag hoppas det blir ett begrepp att "evolvera bakåt", att det inte bara är en galning som jag som talar om dessa saker. För det börjar bli bråttom nu att vända Titanic.

 

 

* Detta innebär dock inte att vi som mänsklighet inte kan ändra kurs. Även om man inte har fri vilja, påverkas man av omgivningen, på gott och ont. Och vi kommer att påverkas av att klimatet kollapsar. Och man kan välja även om man inte har fri vilja, valet är bara inte fritt, utan en länk i en oändligt lång kedja av orsaker. Och jag menar heller inte att man inte har något ansvar eftersom man inte har fri vilja, man har bara inte det där "yttersta ansvaret" som rättfärdigar hämnd och brist på medlidande. 

 

Jag älskar hippierörelsen. Den, eller snarare den anarkoprimitivistiska delen av den, har (till stor del) fött min känslo- och tankevärld och min filosofi "djurismen" som jag har förespråkat här på bloggen. Därför är det så trist att se att drogerna (särskilt cannabis) och New Age fritt får härja i den och skörda sina offer. Man vill ryta till när någon skadar ens älskade. Det är det jag gör nu. 

 

Droger och New Age går ut på det samma. De skapar falska glädjerus, inbillningar, tankevirus, verklighetsflykt, önsketänkande. Och båda nedsätter kraftigt den kritiska förmåga som moder natur har utrustat oss med för att vi ska klara av livet. Drogerna passiviserar en, och förändrar ens personlighet, och det gör faktiskt New Age också, som är en slags uppsättning tankedroger eller tankevirus. 

 

Det är synd detta, för hippierörelsen hade sådana chanser att bli en verkligt motkraft, en motkultur, i samhället. Vad är den nu? Förlamad. Den har ingen seriös aura omkring sig, på grund av drogerna och New Age. En hippie har blivit ungefär liktydigt med en flummig, oseriös människa. Vi måste få ett stopp på detta, och restaurera hippierörelsen. Den ekoanarkistiska, anarkoprimitivistiska delen av den (inte den futuristiska med sina UFO:n och aliens) har verkligen jäkla bra saker att komma med, och skulle förtjäna respekt om det inte vore för drogerna och New Age. 

 

Så jag vill uppmana dig, hippie, som läser detta, att akta dig för båda dessa fenomen, drogerna och New Age. Livet kanske blir mer torftigt utan dem, men det blir i alla fall mer äkta, och sant. Ta det röda pillret (från filmen Matrix), inte det blå. Gå ut ur Matrix, även om den tillvaron blir ödslig och tung. Verkligheten ändras inte fast du vågar se den i ögonen. Det är samma verklighet ändå, även om du inte röker braj och lyssnar på New Age-gurun. Är inte det en del av det heroiska livet, att våga se verkligheten i ögonen? Att älska verkligheten och sanningen, kosta vad det kosta vill? För mig blev det inte tyngre att leva fast jag blev ateist och naturalist, så jag uppmanar dig att se igenom religionen, det tror jag inte är så farligt. 

 

Jag har en vän som är hippie, som rökt braj så länge att han tror att alla religioner är lika sanna ("allt är sant", säger han). Det tror jag är ganska typiskt för braj-narkomaner. Jag träffade också en hippie i Spanien, som trodde att verkligheten är en dröm. Jag tror han hade rökt litet för mycket. David Icke fick också många av sina konspirationsteorier genom en drogtrip. Han tror att världen styrs av "shapeshifting reptilians" och att månen är skapad av reptiler för att kontrollera jorden. 

 

Det värdefullaste i hippierörelsen tycker jag är vördnaden för och kärleken till moder jord, Naturen. Där sammanfaller ofta hippierörelsen med miljörörelsen. Dom går in i varandra. Hippierörelsen har varit en pionjär inom det ekologiska tänkandet. Ekotänket i hippierörelsen gör att jag tycker den är värd att ta på allvar. Och så har den skapat mycket vacker musik. Jag tänker på reggae.

 

Det finns många orsaker till att inte röka cannabis:

 

1) Man kan odla ätliga växter istället, och således bli nyttig för samhället

 

2) Man sparar sina lungor och har mindre chans till lungcancer och dålig hälsa

 

3) Man behåller sin personlighet intakt

 

4) Man behåller sitt kritiska sinnelag intakt

 

5) Man sparar pengar

 

6) Man blir inte lika lätt fast av polisen, undslipper tröbbel med polisen

 

 

I den icke-mänskliga naturen råder det till stor del anarki, skulle jag vilja våga påstå. Även om det finns flockbeteende och flockledare i naturen, är den ändå mycket anarkistisk, för ingen blir tvingad till att gå emot sin natur av någon ledare, såsom i civilisationen. Orsaken till detta är att ledare och undersåtar har evolverat tillsammans i miljoner år (till skillnad från ledare och undersåtar i civilisationen), så att alla går efter sina instinkter, som är evolverade att uppfylla en funktion i naturen. Allt är således organiskt, till skillnad från den mekaniska relation som chefer och underlydande har i civilisationen. Ingen behöver befalla djuren och insekterna (för att inte tala om växterna), eller stå över dem och säga att de inte får någon lön om de inte fyller sin funktion. De gör det spontant, av ren livslust. Detta gör att anarki fungerar i naturen. Den skulle också fungera bland människorna om alla följde sina instinkter, och vägrade göra sådant man inte tycker om. För jag tror att människan, lika mycket som djuren, insekterna och växterna, blir ekologisk och nyttig för ekosystemet när hon följer sina instinkter. Om ingen befallde oss med hot om att vi inte får några pengar om vi inte lyder, ja då skulle vi inte hugga ner regnskog, bygga bilar, stå vid disken och kassan, borra efter olja, bygga kärnkraft, bygga vapen, kriga, tillverka tobak och alkohol, ja då skulle vi skippa den otroliga mängd onödiga industrier som vi hittat på, och ta kontrollen över oss själva genom anarki, samt bara göra det nödvändigaste, det vi gör av ren livslust, som att odla, fiska, eller samla vår egen mat till oss och våra kära. Då skulle vi inte slita ut oss varje dag, utan ha mycket tid för det sociala livet och för leken. Och arbetet skulle bli som en hobby. Det skulle inte bli någon uppdelning i arbete och fritid.

 

 Varför måste vi egentligen ha chefer och ledare som befaller oss vad vi ska göra? Tycker vi verkligen så litet om det vi gör att vi måste befallas därtill, och få lön för det? Djuren behöver inga pengar eller rikedomar, där är arbetet hobby, arbetet är sin egen lön. Det är när man inte gillar sitt arbete, som man måste ha lön, och bli rik som kompensation.

 

När jag studerar fjärilar och humlor som flyger från blomma till blomma, och utför ett otroligt nyttigt arbete, då är det anarki och hobbyn jag ser. De är helt ett med sitt arbete, fattar inte hur nyttiga dom är. Dom bara följer sina instinkter, gör det de är skapade att göra från urminnes tider. Likaså när jag ser en ko som tuggar i sig gräs. Hennes arbete är att förfina och förädla jorden med sitt bajs, och det hela är djupt tillfredsställande och hobbyaktigt.

 

Men när jag studerar byggarbetare eller städare, då är det slaveri och patriarkalism jag ser. Ofta strävar de och har det tungt, tycker de får för lite lön, och ser fram emot arbetsdagens slut, då de äntligen får göra som de vill. Så var det i alla fall för mig när jag jobbade som byggmålare i tre långa år. Jag såg inte fram emot en ny arbetsdag, och skyndade från jobbet när klockan slagit tre. Inte jobbade jag fem minuter mer än jag måste, ibland mindre än jag måste.

 

Vi har i civilisationen fjärmat oss från vad arbete är i naturen: en djupt tillfredsställande, instinktiv hobby. Det är priset vi fått betala för att vi ville häva oss över de andra djuren. Jag vågar påstå att bara en minoritet, av mer kreativa yrkesutövare, såsom konstnärer, poeter, författare, musiker, filosofer, terapeuter och vissa vetenskapsmän, verkligen njuter av sitt arbete. Majoriteten gör nog inte det (fast många skulle inte erkänna att det är tungt att jobba). Och det betecknande för dessa nämnda yrkesutövare är att de ofta vill göra det de gör fast de inte får pengar. Jag har det så med mitt läsande, bloggskrivande, mitt luffande och min trubadurverksamhet. Det är som en hobby för mig. Jag har offrat min bekvämlighet och blivit hemlös för att kunna syssla med detta på heltid, så mycket älskar jag detta, och så mycket hatar jag löneslaveriet.

 

Något av det jag älskar mest hos den icke-mänskliga naturen, är dess stora frihet från tvång. Förvisso finns det alfahannar, bidrottningar och myrdrottningar, men för det mesta råder det stor frihet i naturen, och där det inte gör det, där det finns ledare, får ändå djuren och insekterna följa sina instinkter. Ingenstans hittar vi tyranner som befaller sina undersåtar att gå emot sin natur, att idka slaveri, såsom det gör i civilisationen. I civilisationen har arbetet kopplats loss från nödvändigheten, så att man idkar en massa helt onödiga, och djupt destruktiva slaverisysslor, som dessutom helt frikopplats från njutningen och leken, till vilka arbetet är kopplat när det är instinktivt, såsom hos djuren och insekterna. Och civilisationen kräver att man jobbar häcken av sig för att samla på sig en massa rikedomar som man inte alls behöver, som inte alls är värda de åtta timmarna arbete som man utför. Det enkla, fattiga livet har helt tillräckligt med njutningar, inte minst det att ha gott om tid *. Är inte det vår viktigaste tillgång och njutning, att ha mycket fritid, eller att få göra det vi älskar? Är inte det mycket bättre än att slava och göra sådant man inte gillar för att kunna, på sin lilla fritid, festa, resa och skaffa sig prylar? Att vara rik på tid, det är verkligen att vara rik på riktigt, inte det att vara fattig på tid och ha en massa rikedomar och investeringar.

 

* Alla fattiga har dock inte gott om tid. Det finns många fattiga i tredje världen som jobbar allt för mycket. Men generellt skulle jag vilja säga att både vi i västerlandet och folk i tredje världen skulle få mer fritid om vi jobbade mindre och levde enklare.

 

Det är en stor tragedi för världen att butikerna överallt mer och mer går över till att låsa sina matsopor inne, så att inte de fattiga kan ta dom, utan måste köpa maten istället. Detta stryper mycket anarkistiskt liv och hippieliv. Hippiena och anarkisterna har ofta levt på butikssopor, för att slippa jobba så mycket. Det är sånt där vi behöver, folk som har tid att bara vara och ha tid att stanna till och tänka efter djupt, utan att behöva bry sig om pengar. Tid att vara kreativa och skapa stor litteratur, musik och konst som inte är kommersiell. Det är i civilisationens skrevor som det värdefulla växer, där gror det fria livet, maskrosblommorna, det som inte kan köpas för pengar. "Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat", som Lennart Hagerfors bok hette.

 

Jag har levt delvis av butikssopor i Kärrtorp medan jag har varit hemlös i Stockholm. Nu är soporna borta, innestängda bakom lås och bom. Detta kommer att försvåra mitt nuvarande liv som hemlös i Stockholm, jag vet inte om några andra fria butikssopor. Men jag ger mig inte, jag ska klara mig på vad jag får på Ny Gemenskap och vad jag hittar i McDonalds-restauranger. Min flickvän Titti kommer också att ge mig mat, men när mina pengar tar slut vill jag inte vara en för stor börda för henne. Varje lördag går jag också på gratismiddag i olika församlingar (lunch i gemenskap), ordnat av Ny Gemenskap. Och sen finns det gratis morgonmål under vardagar på tre ställen i Stockholm, där har jag också varit. Även det är i Ny Gemenskaps regi (står att finna på deras hemsida under "Kafé i gemenskap").

En stor del av mitt liv har gått till att söka efter barmhärtighet. Först var det sökandet efter en barmhärtig Gud, sedan blev det mer och mer sökandet efter ett barmhärtigt samhälle, en barmhärtig mänsklighet. Jag såg att det var något ohyggligt obarmhärtigt med den nuvarande ordningen. Den är tyrannisk. Den är en slavdrivare, som piskar oss till slaveri och lydnad. Jobbar du inte, får du inga pengar, och då måste du leva som tiggare och hemlös.

 

Jag blev hemlös för att slippa piskan över mig, för att kunna göra det jag älskade. Och det visade sig vara en väg som ledde till min frigörelse och utveckling som människa, trots att detta gick genom en mängd psykoser. Men till slut har jag lyckats frigöra mig från religionen, och från det tyranniska samhället, och skapa en barmhärtig sfär runt mig, vara barmhärtig mot mig själv och andra. 

 

Vad som utvecklades i mig under allt detta, var det jag har kallat anarkoprimitivism och djurism, en barmhärtig livsstil, barmhärtig mot mig själv, barmhärtig mot andra, barmhärtig mot natur och djur. Jag kräver inte av mig själv att jag ska jobba åtta timmars dagar med sådant jag inte gillar så mycket, slita ut mig dag efter dag. Och jag kräver inte det av någon annan heller. Jag kräver inte av djuren att de ska slava under oss människor, eller vara i fångenskap för vårt nöjes skull. Och jag kräver inte av naturen att den ska finnas till bara som en resurs för mänsklighetens nöje, eller som en bakgård och avfallsplats att dumpa vårt avfall och våra utsläpp i. 

 

Vad jag förespråkar i arbetsvägen, är (i övergångsfasen mellan civilisationen och återgången till Naturen) högst fyra timmars volontärarbete  per dag, med det som är meningsfullt och nyttigt, såsom sjukvård, ekologiskt jordbruk, trädgårdsodling och permakultur, åldringsvård, tält- och tipimakeri, självförsörjning osv. Jag förespråkar att vi lägger ner största delen av våra industrier, som bara är ett slit för att putsa på de rikas rikedom, totalt meningslöst, tröstlöst, ohyggligt omänskligt. 

 

Om inte detta är barmhärtighet, vet inte jag vad det ordet betyder. Och om inte vårt samhälle är obarmhärtigt, vet jag inte vad det ordet betyder heller. Samhället är mycket obarmhärtigt mot de flesta människorna, ja t.o.m. delvis mot de rika själv, som också måste slava i många fall. Men de fattiga i tredje världen får bära den tyngsta bördan, och de skulle vara de första att jubla om vi i väst lade ner civilisationen, så att tredje världen befriades till att leva som sina yttersta förfäder, ett självförsörjande liv, istället för att måsta tjäna den rika delen av världen, som de rikas slavar. Slaveriet har nämligen aldrig lagts ner, det har bara ändrat form, det har bara förskjutits till civilisationens periferier (och även i centrum frodas slaveriet i många fall).

 

Denna barmhärtighet mot mig själv och andra gör att jag hellre lever som hemlös än går i vanligt jobb. Jag tycker nämligen den hemlösa vägen är mycket, mycket mer barmhärtig än slaveri och lägenhet, särskilt då jag kan bo i hydda och tält i skogen. För den bevarar min frihet att få göra det som är meningsfullt, det jag älskar, som är att läsa, skriva och odla permakultur (jag älskar särskilt att plantera fruktträd).

 

Jag står nu inför ett vägskäl, i och med att jag har blivit för frisk för att få sjukpension (rehabiliteringsstöd). Nu måste jag antingen söka jobb för att få arbetslöshetsunderstöd, eller bli hemlös om jag inte vill söka jobb. Jag har valt det senare alternativet. Jag har en lång erfarenhet av detta alternativ, och jag vet att jag verkligen lever upp när jag väljer det, det andra alternativet (som jag också har provat på) är andlig död för mig, förlorandet av min autonomi, stannande upp i min utveckling som människa, det som bäst sker i frihet, inte under tvång och piska.  

 

 

 

 

 

Miljörörelsen har ofta den underliga egenskapen att den tror på teknikens frälsande kraft, att tekniken har makt att frälsa oss från sina egna konsekvenser. Denna tro ser man t.ex. hos Greenpeace. Trots det gör de mycket bra saker. Bara de inte hade varit så tekniktroende, skulle de verkligen vara bra. Nu uppför de sig som en fiskebåt som håller på att fiska medan det står med stora bokstäver på båten: "Sluta utfiskningen av haven!" Greenpeace tycks inte fatta att mera teknik innebär mera utsläpp, och att det gömmer sig mycket slaveri i deras ipods och smartphones, inte minst är det ofta fråga om billig arbetskraft från tredje världen.

 

Skulle världen följa Greenpeaces råd, skulle den kollapsa (t.ex. om den skulle följa det där om att låta kolet ligga i marken), och då skulle det vara ute med Greenpeace i sin nuvarande form, ty Greenpeace använder mycket av dyr teknik för att få ut sina budskap och för att genomföra sina aktioner.

 

Filmen Avatar har samma problematik. Den har en bitande civilisationskritik, som är rentav anarko-primitivistisk i sin styrka, men inser knappast att den förkunnar sin egen förintelse, filmindustrins förintelse. För är inte filmindustrin en del av det koloniala projektet i västvärlden, en del av exploateringen av naturen och tredje världen? Varifrån kommer all den teknik som filmindustrin använder sig av?, kan man fråga sig. Och ska vi använda Avatar som referenspunkt, så är inte det det filmindustrin gör, att den är med på planeten Pandora och filmar militärens intrång på planeten, bara för att sälja den åt militären så att den kan ha några timmars avkoppling framför TV:n *? Är det inte det filmindustrin handlar om? Att exploatera kampen mellan det onda och det goda, för att vi ska få våra avkopplingstimmar framför TV:n? Jag tror få som sett Avatar verkligen, efter att de sett filmen, på allvar bestämmer sig för att förena sig med många ursprungsbefolkningars kamp för att avveckla civilisationen. Nej, vi fick våra två timmars avkoppling, och så fortsätter vi som förut, inbillande oss att vi på något sätt står på det godas sida. Kanske vi investerar lite i "miljövänlig" teknik, (en elbil t.ex.) men djupare än så går det sällan. Vi är hjälplösa fångar i civilisationen. 

 

Jag skulle vilja, som Jake Sully i Avatar-filmen, försöka stoppa de där bulldozrarna och maskinerna som håller på att förinta vår miljö. Jag skulle vilja, som han, hojta och vifta med armarna framför maskinerna, och ropa "För fan, vad håller ni på med idioter!", och kanske skulle jag även vilja söndra maskinerna, men det vågar jag inte göra. Jag är för feg, och jag vill inte komma i fängelse. Det finns en djup diskrepans mellan det jag vet och det jag gör, som jag lider av. Bara det att jag är så mycket på internet är en del av denna diskrepans. 

 

 

* Och de som filmar militärens intrång på Pandora, gör det med teknologi som byggt på förslavande av Pandoras urbefolkning, och exploatering av dess natur.