för naturens skull

Jag har skrivit mycket om att avveckla civilisationen och återgå till naturen, vilket vi måste göra för att rädda planeten och mänskligheten. Det är ett högt ideal, men går det att genomföra? I takt med att jag har utvecklat och förfinat djurismen, till att bli alltmera detaljerad, har det också utmejslat sig en idé för hur man skulle kunna avveckla civilisationen på ett någotsånär realistiskt sätt. Jag vill med den visa att det rent principiellt går att avveckla civilisationen, i små steg, med tillräckligt med tid på sig. Jag menar att vi måste bygga broar tillbaka till naturen, vi kan inte bara genast lämna civilisationen, och störta ut i det vilda. Följande idé är en sådan bro. Jag vill ingalunda påstå att detta är möjligt att genomföra (tiden kanske inte räcker till), bara att detta är något av vad som krävs för att vi ska kunna rädda världen. Idén ser ut som följande:

Det första steget måste vara att inställningen till döden måste ändras hos allmänheten, att döden inte längre får betraktas som en fiende att bekämpa, utan som en vän som upprätthåller balansen i ekosystemet, och som skapar plats för att annat liv än mänskligheten kan växa.

Det man borde börja med sedan, vore att internationellt (i ett världsparlament som man tillsätter för detta ändamål *) besluta om en drastisk minskning av den globala befolkningsmängden, till ungefär en tiondedel av det nuvarande. Detta kunde man lyckas med genom att göra preventivmedel gratis, samt upp-muntra folk att inte få barn genom kampanjer och genom att belöna dem för det, t.ex. ge 10 000 kronor varje år åt kvinnor som inte får barn under deras fertila tid (pengarna till detta skulle delvis komma genom förhöjda skatter för de rika, inkomster från utsläppsrätter och från böter till miljöbrotts-lingar, såsom oljebolagen). Man skulle också belöna sterilisering, t.ex. genom att låta dem som genomför sterilisering slippa betala skatt. Målet skulle vara att största delen av mänskligheten slutade få barn, och bara en liten del fortsatte, så att man garanterade mänsklighetens överlevnad.

Eutanasi bör bli lagligt i alla länder. Eutanasi avslutar inte bara outhärdligt lidande på ett värdigt sätt, det är också samtidigt en välgärning för planeten, djuren och människorna på den, eftersom vi blir färre, och därmed lättar trycket på planeten och tredje världen. Men jag vill inte veta av något påtvunget eutanasiprogram, som nazisterna hade, eutanasi skall alltid vara frivilligt. Och eutanasikandidaten bör alltid belönas, eftersom det är en välgärning på flera sätt. Även de närmaste bör få kompensation. Det skulle upprättas eutanasikliniker. 

Om ni kommer på bättre sätt att snabbt få ner befolkningsmängden, välkomnar jag detta. Det får dock inte vara ekofas-cistiskt. Men antingen begränsar vi befolkningen frivilligt, eller så förstör vi naturen och politiken så att krig, Peak Oil och klimatförändringar tar kål på oss.

Samtidigt med att man försöker minska befolkningsmängden, skulle man även genomföra en koldioxidransonering (eller personliga utsläppsrätter, som det också heter), ungefär enligt den modell som David Jonstad förespråkar i boken "Vår beskärda del" (Ordfront 2009) Och sakta avvecklar man även industrierna. Ransonernas mängd skulle sänkas med tiden, efterhand som befolkningsmängden minskar. Och allt ranso-neras till sist, även kaffe, socker och vetemjöl (socker- och kaffeimporten, bl.a., bör avvecklas helt), såsom det var under andra världskriget.

Det skulle genomföras en gigantisk avfolkning av städerna, genom att uppmuntra folk till att flytta till landet, genom att tilldela dem gratis en åkerareal att odla sin egen mat på, så att de kan bli självförsörjande. En väldig avurbaniseringskampanj skulle sättas igång. Folk skulle i massvis flytta ut på landet och bilda små byar av tipin, jurtor och hyddor (centrerade kring gårdar) på de åkrar där de odlar sin egen mat, småskaligt, enligt permakulturens principer. Transporter skulle bli så gott som onödiga, och man uppmuntras även att spara på transporterna i och med koldioxidransoneringen. De som inte reser kan sälja sina ransoner till dem som ännu måste resa.

För att få liv i den lokala ekonomin, och i landsbygden, upprättas det lokala valutor (jämsides med de nationella och övernationella valutorna), som enbart fungerar lokalt, i ett litet område. Internationellt, genom världsparlamentet, införs det "basinkomst" för alla människor i världen, också kallad "medborgarlön", genom att man varje månad sätter ett antal "poäng" (av den lokala valutan) på ett konto till varje människa i världen (det skulle finansieras av bl.a. inkomster från utsläppsrätter och energiskatter), eller ger varje människa ett antal poängkuponger. Detta, parat med koldioxid-ransoneringen, skulle sätta fart på den lokala ekonomin, samt bidra till att utjämna skillnaderna mellan rik och fattig i världen. Det skulle även göra att man slapp importera från fattiga länder mer och mer, så att de kunde få behålla sin produktion, och bli mer och mer självförsörjande.

Till slut skulle även kupongerna avskaffas, och en gåvoekonomi skulle införas.

Vi skulle efterge alla statsskulder, företagsskulder, och personliga skulder, globalt, i ett slags gammaltestamentligt bibliskt "jubelår", ett "nådens år" då alla slavar frigavs och alla skulder avskrevs.

Vi skulle även få in naturens rättigheter i juridiken, så att miljöbrott förebyggs och straffas. Oljebolag och liknande företag skulle genom detta stoppas i sin verksamhet.

Alla floder och älvar skulle befrias från sina dammar, så att fiskarna i dem (särskilt laxen) kan återhämta sig.

I takt med att befolkningsmängden börjar minska, skulle man kräva mindre arealer till jordbruket. Överskottsmarken skulle göras om till skogsträdgårdar och skogar (inte trädåkrar, utan skogar med stor biodiversitet!) överallt i världen, så att allt flera åkrar efterhand skulle bli till skogar. Till slut, när bara en tiondedel av befolkningen är kvar, skulle även de sista åkrarna göras om till skogsträdgårdar/skogar, och sedan skulle befolkningen enbart leva på vad skogsträdgårdarna ger, som särskilt rymmer mycket nötträd. Man skulle även sluta äta kött (man skulle dock ännu fiska), och sakta släppa de domesticerade djuren lösa i de stora skogarna. Man skulle lägga stor energi ner på att forska kring djurens "rewilding", och bygga upp lösningar för hur djuren skulle klara vintrarna. Skogs-trädgårdarnas frukter och bär skulle bli en viktig källa till mat för dessa djur.

Sedan, när man har släppt de sista djuren fria (av dem som kan leva i det klimatet), skulle största delen av människorna (och vissa djur) i de nordliga delarna av världen sakta förflytta sig till de varma länderna (1), mest genom att vandra dit under sommarmånaderna, men även i tåg, båtar och bilar. Då skulle hela Europa vara täckt av stora skogar, mest skogsträdgårdar, och de vandrande skulle livnära sig på frukt- och nötträden i dessa skogar. De skulle främst vandra till tropikerna (som också numera har en hel del skogsträdgårdar) längs Nordafrikas kust, Israel och Nilen, men även till medelhavsområdena. Något liknande skulle ske i Amerika och Asien.

Klimatet har vid det här laget stabiliserat sig, p.g.a. att utsläppen av koldioxid har minskat radikalt, nästan till noll, (koldioxid-ransoneringen har bidragit starkt till detta), och p.g.a. att det mesta av jordens landyta nu är täckt med skogar, och träden och växterna i skogarna har bundit en hel del av koldioxiden i atmosfären. Detta var en del av orsaken till varför man planterade så mycket skogsträdgårdar.

De flesta människor bor nu i tropikerna. Det skulle dock stanna en del människor i Nord, för att vakta kärnkraftverken som ännu kräver tid för att stängas helt ner. De skulle också arbeta med att finna trygga slutförvaringsställen för kärnavfall. Men alla andra industrier i Nord skulle läggas ner. Den sista civiliserade instans som stängs ner är sjukhusen, och detta bara i Nord. I Syd upprätthålls sjukhusen ännu en tid efter att Nordborna har anlänt, för att försäkra att allt går bra (i själva verket bör de upprätthållas så länge det går, för att sedan övergå till ”moderna sekulariserade medicinmän/kvinnor”). Man skulle också upprätthålla eutanasiklinikerna en tid till.

Efter en tid börjar även städerna i Syd överges, och alla människor (både i Syd och i Nord) organiserar sig i små stammar, bosatta i de stora skogarna så att maten (fisken, frukterna och nötterna från skogsträdgårdarna) räcker till alla. Man bor i små byar oftast på högst 150 personer, boende i tipin, jurtor, kåtor och hyddor. Man bor också i vanliga hus på landet så länge det går. Byarna är ofta centrerade kring sådana vanliga hus på bondgårdar, där huset är centrum, omringad av tipin, jurtor och hyddor, som ekobyar. De flesta bedriver täckodling och skogsträdgårdsodling enligt permakulturens principer.

Kläderna på kroppen börjar slitas ut, likaså ryggsäckarna, och efterhand börjar alla gå nakna (i tropikerna), eftersom det inte finns några klädindustrier längre, alla industrier i syd har lagts ner, och människorna vill inte jaga för skinnkläder i onödan. Människor i Sydeuropa gör kläder av djurskinn för att skydda sig mot kylan om vintern (de dödar inte djur för att skaffa dem, utan tar dem av as, av djur som självdött eller dödats av andra djur). Människorna vill inte ha andra redskap än gamla dolkar eller knivar, enkla stavar och påkar att försvara sig med mot rovdjur (eventuellt även enkla stenyxor och stenspjut). De jagar inte, för att hitta balansen med andra arter, ty de är ännu så många att de skulle kunna utrota andra djurarter om de använde sig av civilisationens vapen (dock jagar de som alltid bott i vildmarken, i stora urskogar, såsom urfolken, bara de inte blir för många). Människorna livnär sig på frukter, nötter, bär, saftiga stjälkar, insekter, larver och småkryp, allt som apor äter, och som man kan få tag i med händerna. Man fiskar även en hel del, men det är småskaligt fiske för att inte utfiska vattendragen.

Det fanns människor som hade med sig sin lilla laptop eller smartphone på resan till syd, och laddade den med solpaneler på sin ryggsäck. Men i och med att de industrier som tillverkar dessa läggs ner, så kan de inte köpa nya (pengar finns inte heller längre) när de gamla maskinerna är utslitna. Sakta men säkert vittrar tekniken och internet bort, ungefär som kläderna på kroppen. Även vetenskapen (den akademiska) vittrar bort. "Conservation biology" är den sista vetenskapsgrenen som vittrar bort. Vetenskapen behövdes för att rädda världen, men när världen är räddad behövs den inte längre. Bildningen fortsätter dock genom vad man berättar åt varann ur minnet, samt genom besök i de talrika, söndervittrande biblioteken i städerna i Syd. Även det senare får ett slut när byggnaderna faller ihop och böckerna möglar bort. Tåg, segelbåtar, sjukhus och förnyelsebar energiteknik blir de kvarlevor från civilisationen som överlever längst. Kanske ett par hundra år? Men efter hand som alla drar sig tillbaka till landsbygden och stadskulturen försvinner (det är på landsbygden allt händer nu!), blir det allt svårare att upprätthålla och förnya dessa teknologier. De flesta vill också vara självständiga nu, så staten och världsparlamentet vittrar sakta bort, och med den högteknologin, som ofta kräver ett centraliserat styre. Men framför allt är det den allt knappare tillgången till reservdelar som får dessa teknologier att sakta vittra bort. Samt att ingen längre vill förslava djur för att det hela ska gå runt, för att varorna ska nå alla vrån i landet. Vi har fått nog av slaveri, och vårt bästa sätt att betala vår skyhöga skuld till boskapen är att låta dem gå fria. När fordonssystemet vittrar bort, och vi vägrar spänna hästen för vagnen, så är det bara en sak kvar; att leva som urfolken.

Cirkeln är nu sluten. Människan har återgått till naturen och blivit ett djur bland andra djur. Eden har återvunnits, hotet mot Moder Jord har försvunnit. De ursprungliga skogsträdgårdarna och skogarna i Europa förvandlas efterhand till jättelika urskogar (2), och en ny istid ser dagens ljus. Istider kommer och går, likaså naturkatastrofer och massutdöenden, men planetens balans upprätthålls ända tills solen börjar slockna. Då är det inte mycket kvar av städerna, husen och vägarna från civilisationens tid. Naturen har återerövrat allt.

*  Jag är dock anarkist, men världsparlamentet skulle vara ett sätt att avveckla staten och civilisationen, först på lokal nivå och sedan på global nivå, ett världsparlament som till slut skulle avveckla sig själv när civilisationen vissnade bort. Det vore oerhört svårt att avveckla civilisationen och staten utan ett världsparlament. Hur ska vi annars få stopp på t.ex. nykolonia-listerna, eller de globala miljöbrottslingarna, såsom oljebolagen? Utan globala lagar kommer de att pumpa upp all tillgänglig olja.

(1) När nästa istid kommer, måste vi ändå återvända till Syd. Och det är betydligt bekvämare på vintrarna i Syd. Det är svårt att leva som urfolk i norr. Alla vill skapa en värld som är bättre för ens barnbarn, och kanske någon vill betala något av sin skuld till den vilda naturen?

Jag skrev i inledningen till kapitlet att min idé är det som krävs för att vi ska kunna rädda världen. I princip krävs det inte att vi emigrerar till Syd, vi skulle även kunna rädda världen genom att stanna i Nord. Men det har däremot många fördelar att emigrera till Syd, det blir mycket bättre för både naturen och våra barnbarn, naturen får förvilda sig i Nord, och våra barnbarn får en försmak av paradiset, min s.k. ”paradisism”. Att leva i skogsträdgårdar i Syd, med varma vintrar och gemenskap mellan många folkslag, är något jag personligen längtar efter. Det skall inte vara någon lag att alla måste emigrera till Syd, men kanske de flesta skulle göra det om de fick tillfälle? Kanske urfolken i Nord, samerna och eskimåerna skulle vänta längst, kanske till nästa istid?

Om klimatet i Syd är instabilt p.g.a. klimatförändringarna, kan vi först emigrera till Mellaneuropa, tills klimatet blir bättre. Emigrationen till Syd bör gå sakta, över flera hundra år.

Man kan alltid diskutera hur långt tillbaka till ursprunget vi ska gå (t.ex. om man ska emigrera till Syd), men själva riktningen mot naturvänlighet och de vilda urfolkens livsstil, anser jag hävd över varje tvivel.

Det är dock väldigt osannolikt att det kommer att ske en emigration till Syd, det är bara en ouppnåelig dröm som jag har.

(2)  När ekosystemet har återhämtat sig tillräckligt, och människorna blivit tillräckligt få, så att de inte riskerar att utrota vilda djurarter, kan de sakta börja fiska mera igen, men jag avråder från jakt. Som radikalpacifist* menar jag att jakt och fiske bör tillåtas bara när det är absolut nödvändigt, när inte maten eller kläderna räcker till, för att skapa så lite lidande som möjligt. Skogsträdgårdsodlingen bör fortsättas med, och man bör alltid föredra fiske framför jakt, eftersom mindre djur lider mindre än större djur, särskilt när man jagar med primitiva metoder.

* Min definition av radikalpacifism: Att agera så att man minimerar mängden av våld, i det stora perspektivet, att avstå från allt onödigt våld, att inte använda våld om det inte är absolut nödvändigt, ja man borde inte ens döda en mygga om det inte är absolut nödvändigt. Man kan dock aldrig vara totalt fri från våld, ty även att äta växter är våld, eftersom växter inte tycker om att bli uppätna, vilket man kan sluta sig till av att vissa växter utvecklat gifter och taggar.

För er som inte vet det, är anarkoprimitivismen en filosofi som förespråkar civilisationens avveckling och återgången till ett primitivare levnadssätt, ofta inspirerat av stenåldern * och moderna ursprungs-befolkningar som lever nära naturen. Djurismen ser sig som en del av anarkoprimitivismen, den är bara en radikaliserad form därav. Den vill gå längre tillbaka än anarkoprimitivismen ofta är villig att gå, ända tillbaka till djurriket, och tävla med andra djurarter på lika villkor. Detta kan bara ske genom långt driven pacifism, att avsäga sig alla de redskap som ställer oss över de andra djuren och ger oss makt och kontroll över dem. Djurism innebär att ta frivilligt avstånd från allt dödande som inte kan ske för hand och med enkla pinnar, som ställer oss på lika fot med aporna. Den tillåter högst påkar, några enkla stenyxor eller stenspjut att försvara sig mot rovdjuren med. Men de får inte användas till jakt, då kommer vi att utrota art efter art.

Djurism innebär också att mänskligheten (frivilligt) bör krympa drastiskt, så att alla får plats i de varma och fruktbara delarna av världen - alla människors sanna hem. Vi bör alltså krympa folkmängden och flytta söderut, och leva som de vegetariska, kringströvande gorillorna, där frukter, nötter (särskilt kokosnötter), saftiga stjälkar och andra vilda växter är vår huvudsakliga föda (eventuellt också lite insekter, maskar och larver). 

Djurismen är, till skillnad från anarkoprimitivismen över lag, inte så förtjust i elden. Det var med eldens hjälp som vi tillverkade avancerade vapen, och att handskas med elden ligger bakom många stora skogsbränder. Jag menar att vi inte borde använda elden om det inte är absolut nödvändigt. Det är en del av min radikalpacifism, att vara försiktig med potentiellt destruktiva saker. Lever vi i de varma delarna av världen, något vi borde göra, behöver vi egentligen inte elden (förutom till några få saker, som krukmakeri), om vi verkligen tänker efter (människan levde faktiskt mycket länge utan elden i tropikerna, som människoapa) och tär därför heller inte på de dyrbara skogarna, som själv behöver det mesta av sitt virke till gödsel för jorden och den biologiska mångfalden (och numera till att lagra koldioxid i marken). Dessutom, skulle hela mänskligheten elda med ved, vore det snart ute med skogarna (också med tanke på skogsbrandsrisken), särskilt i områden med lite skogar. Lösningen blir att inte koka maten, utan äta som aporna, dvs. rå mat. Likaså, skulle alla jaga, skulle det snart vara ute med de vilda djuren, därför bör människan inte jaga intill ekosystemet har återhämtat sig, och antalet människor har krympt radikalt. Högst ett småskaligt fiske rekommenderas (fisk kan också ätas rå!). 

Djurismen motsätter sig också religionen (1), också den av många anarkoprimitivister omhuldade animismen, som finns hos många ursprungsbefolkningar. Djurismen menar att organiserad religion är ett sjukhetstecken (djur har ingen religion), ett tecken på att det började gå fel i evolutionen, att människan började alienera sig från naturen, och uppföra sig cancerlikt. Det religiösa tänkandet kan mycket väl vara en degeneration från den tid då vi ännu var jämlikar med de andra djuren, och kan mycket väl ligga bakom vår växande maktutövning över andra djur, s.k. domesticering (tämjande av djur). Lever vi som djurens jämlikar, behövs det religiösa tänkandet helt enkelt inte, och kommer kanske att sakta vittra bort. 

Djurismen har, p.g.a. sin i stora delar vegetariska livsstil, ett visst sinne för hortikultur och permakultur (2), särskilt skogsträdgårdar, som kan användas i övergången från civilisationen till urtillståndet som apornas jämlikar, men poängen med dessa är att även dessa skall få förvilda sig efter hand, åtminstone i de nordliga, kallare delarna av världen (se nästa kapitel). Djurismen arbetar för att alla åkrar ska få växa sig till skogar, och då kan skogsträdgårdar tjäna som en mellanform mellan civilisationen och urtillståndet, som gör att mänskligheten överlever övergången. Djurismen handlar mycket om s.k. "paradisism", att återskapa "Eden", metaforen för mänsklighetens "paradisiska" urtillstånd. Den vill inte idealisera detta urtillstånd, bara konstatera att det är bra mycket bättre än civilisationen med sina åtta timmars arbetsdagar, trots kampen för tillvaron som detta urtillstånd delar med resten av djurriket. Det paradisiska ligger snarare i att detta tillstånd inte förstör livsbetingelserna (det är ett hållbart välstånd), och inte exploaterar fattiga, såsom civilisationen gör, och som nu hotar hela planetens överlevnad. För varje dag som civilisationen kör på blir det bara svårare och svårare att återvända till detta urtillstånd, och mänsklighetens utdöende, och eventuellt hela planetens död, blir allt sannolikare. Men moralen kräver av oss att vi likafullt lever som om detta återvändande, denna Exodus ur Egypten, vore möjligt, för att minimera skadorna på Moder Jord.

* Det måste sägas att jag inte vill kasta det goda vi har lärt oss av civilisationen i sopkorgen, utan vi ska ta det bästa av civilisationen och det bästa av stenåldern och foga samman detta. Men högteknologi är inte det bästa vi lärt oss av civilisationen, och är också svårt att förena med stenåldern, däremot finner man tolerans, mänskliga rättigheter, demokrati, anarkism, socialism, jämställdhet och feminism bland det bästa civlisationen har lärt oss, och dessa är alla saker som är mycket lätta att förena med urfolkens och stenålderns livsstil.

(1) med religion menar jag tron på det ”övernaturliga”. Jag menar inte naturandlighet (Moder-Jord-andlighet) eller religiösa avlagringar i den sekulära kulturen, när den inte tror på det övernaturliga, utan istället har låtit sig inspireras av vissa religiösa begrepp och yttringar, som den har sekulariserat. Jag menar inte att vi kan bli helt fria från religion, eftersom det är svårt att skilja mellan religion och övrig kultur, man kan inte dra en enkel skiljelinje, inte minst när det gäller ursprungsbefolkningar. Man kan undra om inte själva tänkandet och fantasin har religiösa implikationer. Men det är alltså inte sådan religiositet jag menar ovan, utan en tydlig tro på något ”övernaturligt”, paranormalt, något ”hinsides”. 

(2)  permakultur är ett ekologiskt förhållningssätt till tillvaron, främst inom odling, där man eftersträvar hållbarhet, där man vill arbeta med istället för mot naturen, och efterlikna naturliga, hållbara ekosystem som t.ex. skogar. Människan är här naturens medskapare, som kan göra ekosystemet ännu mer fruktbart och med ännu större biodiversitet än i dess vilda tillstånd. 

"Något som också ger en aning om synen på arbete är att vissa stammar, exempelvis det australiensiska folket "Yir-Yoront, inte gör någon språklig skillnad mellan orden "arbete" och "lek". (David Jonstad om australiensiska urinvånare i sin bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)

...“en annan dikotomi visar sig, distinktionen mellan arbete och icke-arbete, som i så många, många
generationer inte existerade,” skriver den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan i “Twilight of the machines” (2008, min övers.). Han syftar på de två miljoner år som vi levde ociviliserade som jägare-samlare. Då fanns det ingen uppdelning av arbetet såsom senare i civilisationen. Och arbetet var som en lek! Människan ”arbetade” då såsom djuren ”arbetar”. Vem tänker att en humla arbetar då den surrar från blomma till blomma? Den gör det den är skapad att göra. Vi är inte skapade till de arbeten som civilisationen ger oss i dag. De finns inte i våra gener. Det är därför vi skiljer mellan arbete och fritid, och tycker arbetet är krävande och tungt, så att vi behöver ”fritid”. Men under två miljoner år var inte arbetet tungt för människan, paleo-antropologer har räknat ut att vi då använde ungefär två till fyra timmar varje dag till jakt och insamlande av mat. När man ”arbetar” bara två till fyra timmar om dagen, och därtill med sådant som är direkt knutet till överlevnaden, sådant som är djupt meningsfullt, känns det inte som arbete. Det för däremot tankarna till myten om Adam och Eva i Edens lustgård.   

Jag kan inte undkomma en viss längtan efter det tillståndet, som människan har levt i under största delen av sin historia, och kan heller inte undkomma en viss undran över huruvida det vore möjligt att återvända därtill. Det som krävs, vore att vi lät våra åkrar växa till skogar igen, och så småningom släppte alla boskapsdjur fria i dessa nya skogar. Så skulle vi kunna leva på fiske (jag gillar inte riktigt jakt, jag accepterar det bara i desperata situationer) och insamlande av nötter, äpplen, päron, bär och annat som man kunde torka till vintern. Om vi kom tillbaka till det tillståndet, skulle jag nog ge upp min semi-vegetarianism, och vara med i fisket. Men ett sådant tillstånd skulle kräva en radikal minskning av befolkningsmängden, kanske ner till en tiondedel, till 740 miljoner globalt. Detta är inte heller helt omöjligt att tänka sig, ifall största delen av mänskligheten slutar skaffa barn. Civilisationens sannolika framtida kollaps skulle också kunna hjälpa oss att bli färre. Jag har personligen bestämt mig för att inte alstra barn, och uppmuntrar även andra därtill. Vi är radikalt för många, enligt mig och många andra inom miljörörelsen, och naturen håller på att förgå av överbefolkningens belastning, som blir så mycket värre då så många lever i lyx.

Jag tror dock inte längre, såsom i min förra bok ”Djurisk teologi. Paradisets återkomst”, att vårt urliv i djungeln var ett paradis, men det var inte heller så uselt som den moderna civilisationen vill få oss att tro. Sanningen tror jag ligger någonstans mittemellan. Det paradisiska låg snarare i att vi inte behövde arbeta, och i att vi levde i harmoni med resten av skapelsen, utan exploatering av naturen och utan att förslava andra varelser.