för naturens skull

Jag har funderat en del över det moraliskt rätta i mina rop-aktioner i olika kyrkor vintern 2007/2008. Dom där aktionerna där jag ropade saker som "förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förtrycker tredje världen", och "ve er som är rika" (se ett filmklipp från en av aktionerna här) Ett tag trodde jag att jag hade gjort fel, och bad t.o.m. flera kyrkor om förlåtelse. men när jag nu tänker över det, så ser jag att det i det stora sammanhanget, när jag ännu tar naturen och djuren med bland dom fattiga, bland "tredje världen", då var sannerligen aktionerna något av det bästa jag gjort. Kanske det fick någon rik kristen att öka sina allmosor åt tredje världen, kanske det fick någon rik pingstvän att sänka sin levnadsstandard.

   Om jag hade ropat idag, hade jag nämnt naturen, djuren och klimatet. Men den gången hade jag ännu inte haft min klimatväckelse. Den kom först våren 2008, strax efter.

   Jag tror vi behöver flera aktioner av detta slag, om vi ska kunna vända vårt Titanic. Vi behöver hjältemodiga uppoffringar, folk som riskerar sin frihet med civil olydnad, såsom Sini Saarela* från Greenpeace. Hon är en av vår tids hjältar. Men vem vågar offra sin bekvämlighet? Jag vågar inte. Jag är rädd att förlora min psykiska hälsa om jag gör för stora uppoffringar. Det har redan hänt flera gånger. Jag skulle gärna lämna hela samhället, och leva i min lilla självbyggda hydda utanför Stockholm, leva på matrester som andra slänger, bara för att vara till mindre börda för planeten. Men mitt psyke håller inte för sånt. Jag tror jag får nya psykoser om jag gör så. Men jag uppmanar folk som är friska att göra uppoffringar. Allt vi gör har betydelse, det är kanske för sent att rädda mänskligheten, men andra arter kan ännu räddas om vi minskar vårt ekologiska fotavtryck. Men var beredda på att komma mellan hjulen i vårt dödsmaskineri. Det rullar på som om inget annat mål finns än evig tillväxt. Välsignad vare alla martyrer som den maskinen har smulat sönder.

Det är tungt att avstå från vår kungatron i västvärlden. Man kommer plötsligt in i samma sfär som de fattiga i tredje världen håller till i, samt djuren och naturen. Tiggarna. De som tigger om nåd av dom som sitter på livsstilstronen. Man blir bland dom som ropar. Som ropar om befrielse. Jag undrar om inte det ibland blandar sig in i ropet en önskan om rättvisa. Om att moder jord ska skipa rättvisa. Kanske mina förbannelserop skulle kunna översättas till "må ni inte få sova om nätterna så länge ni förtrycker de fattiga". Och jag tror också att det i smyg finns en rättvisa mitt i allt. Att de fattiga rentav kan vara lyckligare än de rika. De rika har så mycket att förlora, och bekymra sig om, och inte minst ett tärande dåligt samvete bakom allt.

   James Lovelock menar, att vid seklets slut, då han tror att mänskligheten har krympt till en miljard, kommer moder jord att dra en lättnadens suck. Ja, ännu mer om Guy McPhersons förutsägelser går i uppfyllelse, om hela mänskligheten utplånas inom några decennier. Även om de flesta arter skulle förintas med mänskligheten, så finns det ett starkt hopp om att moder jord ska repa sig igen, om några hundratusen år, eller rentav miljoner år. Men vi måste kämpa nu för att så många arter som möjligt ska överleva mänskligheten, så att massutrotningen inte blir större än perm-trias utdöendet  (och vi kan göra långt bättre än så!), det största massutdöendet i jordens historia, för 250 miljoner år sedan, där 95 procent av arterna dog ut. Orsaken till det massutdöendet var samma som det vi ser i dag; global uppvärmning. Därför kan man hoppas att inte allt liv stryker med denna gång, i den sjätte massutrotningen, the Sixth Mass Extinction, på officiellt språk sagt.  

*Sini Saarela var en av Greenpeace-aktivisterna som tog sig ombord på en rysk oljeborrningsplattform i Arktis 2013 för att demonstrera mot oljeborrning i Arktis. Aktivisterna tillfångatogs och fick sitta två månader i ryskt fängelse (rannsakningshäkte) innan de släpptes. De misstänktes för huliganism. 

"Något som också ger en aning om synen på arbete är att vissa stammar, exempelvis det australiensiska folket "Yir-Yoront, inte gör någon språklig skillnad mellan orden "arbete" och "lek". (David Jonstad om australiensiska urinvånare i sin bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)

...“en annan dikotomi visar sig, distinktionen mellan arbete och icke-arbete, som i så många, många
generationer inte existerade,” skriver den anarkoprimitivistiske filosofen John Zerzan i “Twilight of the machines” (2008, min övers.). Han syftar på de två miljoner år som vi levde ociviliserade som jägare-samlare. Då fanns det ingen uppdelning av arbetet såsom senare i civilisationen. Och arbetet var som en lek! Människan ”arbetade” då såsom djuren ”arbetar”. Vem tänker att en humla arbetar då den surrar från blomma till blomma? Den gör det den är skapad att göra. Vi är inte skapade till de arbeten som civilisationen ger oss i dag. De finns inte i våra gener. Det är därför vi skiljer mellan arbete och fritid, och tycker arbetet är krävande och tungt, så att vi behöver ”fritid”. Men under två miljoner år var inte arbetet tungt för människan, paleo-antropologer har räknat ut att vi då använde ungefär två till fyra timmar varje dag till jakt och insamlande av mat. När man ”arbetar” bara två till fyra timmar om dagen, och därtill med sådant som är direkt knutet till överlevnaden, sådant som är djupt meningsfullt, känns det inte som arbete. Det för däremot tankarna till myten om Adam och Eva i Edens lustgård.   

Jag kan inte undkomma en viss längtan efter det tillståndet, som människan har levt i under största delen av sin historia, och kan heller inte undkomma en viss undran över huruvida det vore möjligt att återvända därtill. Det som krävs, vore att vi lät våra åkrar växa till skogar igen, och så småningom släppte alla boskapsdjur fria i dessa nya skogar. Så skulle vi kunna leva på fiske (jag gillar inte riktigt jakt, jag accepterar det bara i desperata situationer) och insamlande av nötter, äpplen, päron, bär och annat som man kunde torka till vintern. Om vi kom tillbaka till det tillståndet, skulle jag nog ge upp min semi-vegetarianism, och vara med i fisket. Men ett sådant tillstånd skulle kräva en radikal minskning av befolkningsmängden, kanske ner till en tiondedel, till 740 miljoner globalt. Detta är inte heller helt omöjligt att tänka sig, ifall största delen av mänskligheten slutar skaffa barn. Civilisationens sannolika framtida kollaps skulle också kunna hjälpa oss att bli färre. Jag har personligen bestämt mig för att inte alstra barn, och uppmuntrar även andra därtill. Vi är radikalt för många, enligt mig och många andra inom miljörörelsen, och naturen håller på att förgå av överbefolkningens belastning, som blir så mycket värre då så många lever i lyx.

Jag tror dock inte längre, såsom i min förra bok ”Djurisk teologi. Paradisets återkomst”, att vårt urliv i djungeln var ett paradis, men det var inte heller så uselt som den moderna civilisationen vill få oss att tro. Sanningen tror jag ligger någonstans mittemellan. Det paradisiska låg snarare i att vi inte behövde arbeta, och i att vi levde i harmoni med resten av skapelsen, utan exploatering av naturen och utan att förslava andra varelser.