för naturens skull

Häromdagen kom jag att undra om det kräver stora uppoffringar och självförnekelse under oöverskådlig tid för att mänskligheten skulle kunna avveckla civilisationen och gå tillbaka till naturen. 

 

Måste vi inte förneka oss själva oerhört, det blir så mycket vi inte får lov till, vi får inte lov att köra bil, nästan inte föda barn, inte köpa dyr teknologi, inte köpa mat och prylar som är producerade på andra sidan jordklotet, osv. Blir inte detta hiskeligt tungt?

 

Då kom jag på en liknelse som kan belysa problemet. Tänk dig att en kraftigt överviktig person vill banta. Han bor i Stockholm centrum, och försöker banta där, men lyckas inte, hur han än försöker, frestelserna är för stora. Då kommer hans vän på att det kanske skulle hjälpa att byta miljö, och bekostar åt honom en resa till Amazonas regnskog i Sydamerika, för att han skall få leva med en infödingsstam där under ett år. Den överviktige åker dit, och lever i en infödingsstam under ett år, och får lov att delta i infödingarnas liv, vara med och jaga och fiska, leka med barnen, äta deras mat osv. Han trivs oerhört bra, han lär sig deras språk, och märker att den livliga motionen och den enkla kosten gör underverk med hans kropp. Han blir avsevärt smalare, och det nästan utan att förneka sig själv. Den friska miljön och de livliga aktiviteterna har varit en miljö som gjort honom smalare, utan att han tänkt så mycket på det. 

 

Den överviktige är en symbol för civilisationen. Den är överviktig, och måste banta kraftigt, om vi ska ha en chans att överleva detta sekel. Mänskligheten måste radikalt minska i antal, frivilligt.

 

Jag tror vi aldrig kommer att klara detta i stadsmiljöer. Där är frestelserna för stora. Vi måste lämna städerna, och återuppbygga landsbygden, bosätta oss i små stammar på landet, i t.ex. tipibyar på åkerplättar som vi odlar permakultur och skogsträdgårdar på. Civiliserade människor måste få den rätta livsmiljön för att kunna göra de rätta valen, man sätter inte en hungrig människa som inte tillåts äta framför ett bord dignande av läckerheter. 

 

Vilda ursprungsbefolkningar har en tendens att reglera sitt befolkningsantal, så att de aldrig blir för många. De har ett hållbart befolkningsantal, och förstör därför aldrig sina miljöer och utrotar inte sina bytesdjur och bytesfiskar. Vi måste återgå till deras livsstil om vi ska ha en chans att reglera vår befolkningsmängd, och lever vi som dom, går detta automatiskt, vi behöver inte "uppoffra oss", eller "förneka oss själva", det blir självklarheter för oss att begränsa oss och leva enkelt. 

 

Saken är att vi måste få kontakt igen med våra naturliga, djuriska instinkter, de som är i harmoni med naturen, dom som vi hade när vi levde på stenåldern. För dessa instinkter är det inte tungt att avstå från bil och flyg, snarare är det en befrielse för dessa instinkter att få gå tillbaka till naturen. De falska "instinkter" som håller oss kvar i civilisationen är inte vårt sanna själv, utan snarare ett resultat av skolans och samhällets indoktrinering och hjärntvätt. Jag tror alla vill tillbaka till naturen om det inte hade varit för denna hjärntvätt, och vi hade tagit nyheterna om klimatförändringar och oljetopp djupt in i oss, reagerat på dessa nyheter som stenåldersmänniskan hade gjort; vi måste göra allt för att överleva detta sekel. Vi hade gjort "uppoffringar" med glädje, instinktivt. För mig har det varit instinktivt att lämna min priviligierade ställning i civilisationen och gå tillbaka till naturen, boende i skogen som hemlös. Det har inte alls känts som en uppoffring, även om det har kostat mig mycket, kanske även min psykiska hälsa. Men det har känts som det enda rätta. Och jag tror nog att vi alla är ganska lika när det kommer till de här frågorna, innerst inne, vi vill nog alla tillbaka till naturen innerst inne. 

 

Guden "människa" behöver stiga ner från sin himmel, och bli människa istället för gud, överge sin hybris och leva som resten av skapelsen gör, enkelt, fattigt, jordnära, ärligt, utan prål, lyx och bombastiska fasader. Guden människas himmel är staden, och den kan aldrig bli som resten av skapelsen om den inte överger denna himmel. Så sikta på det, mina vänner, sikta på att staden inte är er slutliga destination, utan en övergående fas, som vi är menade att lämna bakom oss, och som vi kommer att lämna bakom oss mer och mer allteftersom kollapsen rullar sakta över vår jord.