för naturens skull

Religionen förhåller sig till ateismen/naturalismen som språket förhåller sig till poeten. Poeten kan göra uppror mot språket, sabotera språket, bryta språkets regler, men den gör det på det språk den gör uppror mot. Likaledes är religionen ateismens yttersta modersmål, idéernas vagga, som gett ateisten den vokabulär varmed hen frigör sig från religionens herravälde. Föreställningen om att ateisten/naturalisten vore helt fri från all religion, är en illusion som hen genomskådar den dag hen slutar vara kulturell fadermördare. All kultur har uppkommit i religionens vagga (jag vet inte om några vilda urfolk, nu och historiskt, som inte varit någon slags animister), och bär dess märken livet ut. Själva språket är en nästan religiös, mytologisk företeelse, uppsprungen ur myten, med den kulturella mytologin invävd i sig för alltid.