för naturens skull

Idag var jag på antikvariat Alfa på Olof Palmes gata, kanske Sveriges största antikvariat om man räknar med hur mycket litteratur som står framme (över 200 000 titlar i lager), för att leta efter böcker om asketism och enkelhet. De har en mycket stor avdelning religiös litteratur, säkert över tre tusen böcker bara om det. Jag gick igenom alla relevanta underavdelningar, och fann inte en enda jävla bok i ämnet. Däremot de gamla vanliga helgonbiografierna om Franciskus, Birgitta & co, där kan man förstås hitta asketism här och där. Men inte en hel bok om det. (Tillägg 26.4.:Nästa dag var jag på Rönnells Antikvariat, som sägs vara det största antikvariatet i Sverige, med samma resultat) (det finns annars sparsam kristen litteratur i ämnet, Patrik Hagmans "Om kristet motstånd" (Artos 2011) och Richard J. Fosters "Freedom of simplicity" (HarperOne 2005) tangerar det jag frågar efter).

 

Är denna brist symptomatiskt för hela den västerländska religiösa litteraturen (jag föreställer mig att det är annorlunda i Indien)? Det känns som om kristendomen har glömt det viktigaste i all religion, barmhärtigheten, att skona livet. Där ute i verkligheten, inte bara i sin egen fantasi. Det kan man bara med asketism och frivillig fattigdom och enkelhet. Rikedom och lyx förstör livet, förstör naturen, förtrycker djuren och ens fattiga medmänniska. Det kan vem som helst räkna ut. Vem är det som betalar priset för vår rikedom? Vem jobbar för oss i Kongos gruvor och i Kinas fabriker med slavlöner och allt för långa arbetsdagar? Bara den dator jag skriver detta på har kostat mycket lidande. Därför kan jag inte skriva särskilt mycket annat än sånt som åtminstone kompenserar det lidande mitt teknologianvändande förutsätter.

 

Kristendomen pratar så mycket om kärleken till nästan, men när det kommer till den basala verkligheten, är de ofta lika förtryckande rika som många västliga ateister, om man tänker globalt, och jämför dem med de fattiga i Indien. Den globala måttstocken på rikedom är den enda som gäller. Då är man störtrik även om man kör runt i en gammal röd Skoda från åttitalet och tjänar åttatusen kronor i månaden. Detta har inte många fattat.

 

De kristnas prat om kärlek och nåd är för mig tomma ord om de inte faktiskt börjar skona livet med frivillig fattigdom, så långt det låter sig göras här i västvärlden (med sitt system som gör godhet och barmhärtighet allt svårare och svårare). Annars blir Jesus och helgonen bara prydnader som ska göra deras fasad mera glänsande, "vitkalkade gravar", som Jesus sade i Nya Testamentet (Matt.23:27).

 

Men inte heller ateisterna har mycket att komma med när det gäller asketismen. Även de har ofta glömt det viktigaste (varför är de så ofta rika, varför finns det så många industriägare och bisnismän bland dem?), och göder den avsakralisering av naturen och livet som sekulariseringen har fört med sig. De har begått fadersmord på religionen, de har kastat ut barnet med badvattnet, som om de inte hade något att lära av Jesus och helgonen. Vi har mycket att lära av dem. Särskilt av Franciskus av Assisi, bakom alla myter och legender. Den muslimska sufi-filosofen Seyyed Hossein Nasr går så långt att han menar att bara religionen kan rädda naturen, ty den har bevarat känslan av livets helighet. Jag tror miljörörelsen, när den är som bäst, har bevarat denna känsla, och tror inte man måste återgå till traditionell religion, men kanske miljörörelsen är en slags sekulariserad religion?