Sankte Pär på förlagskontoren
På de stora förlagen sitter de,
vår tids Sankte Pär:s med nycklarna till himmelriket,
nycklarna som öppnar porten
till litterär ära och berömdhet.
Kanske även
rikedom.
Utanför muren står mängder av tiggare
som har tiggt och tiggt i så många år
om att få komma in.
Poeter och romanförfattare,
som har skickat in manus efter manus,
de vill in till det de tror är himmelriket;
att bli älskad av massorna, komma med
i litteraturhistorieverken,
ja kanske även att bli rik på sitt författarskap,
kunna leva på det. Bli en ny Astrid Lindgren.
Vara med och rädda världen med sina skrifter,
väcka folkmängden till andligt liv.
Där utanför står de i kylan. Där innanför
sitter Bruno K. Öijer och Göran Sonnevi,
bekvämt, i döda andars sällskap, bland Homeros och Shakespeare,
dessa döda som ger av sin glans till de levande.
En glans som tiggarna står utan.
Spelar ingen roll hur bra de skriver,
kommer de inte in genom porten,
får de aldrig den glansen,
historiens glans, det stora sammanhangets glans.
Jag tror att där ute i kylan har vissa dött
medan de bönföll litteraturens Sankte Pär
en sista gång. Utan svar. Eller högst ett standard-refuseringssvar,
som alla refuserade får. Så gör Sankte Pär i vår tid.
Där inne dör man aldrig. Viskas det.
I alla fall inte i massornas hjärtan. Homeros lever där ännu.
Det är detta tiggarna tigger om.
Att deras namn inte skall dö i folkets mun.
Kanske det inte finns ett evigt liv efter döden, tänker de,
men vi satsar
på det som är kvar.
Kommentarer
Postat av: Titti
Den var jätte fin och
originell...tack!
Trackback
