för naturens skull

Det finns en stark nekrofil ådra i den kristna kyrkan. För det första tillber den en död människa istället för en levande (dess Jesusdyrkan, fast Jesus har antagligen inte funnits). För det andra har kyrkan korset, ett tortyr- och avrättningsredskap som sin främst symbol. För det tredje är dess gudstjänster fulla av död formalitet och döda ritualer, i bjär kontrast till den vilda naturens impulsivitet, instinktivism och spontanitet. För det fjärde har kyrkan dessa gudstjänster i döda, livlösa byggnader, byggda av likdelar, av sten- och trälik, istället för att ha dem  i Guds levande natur i skogen eller i trädgårdar. Ja, tänk om man hade byggt matträdgårdar (särskilt skogsträdgårdar) istället för kyrkor och katedraler. Då hade man starkt bidragit till att göra världen till en Edens lustgård, istället för den grymma värld som nekrofilin har resulterat i idag, med 800 miljoner svältande. Men för de kristna genom historien har det varit viktigare med pråliga, bombastiska skrytbyggnader än att föda dom fattiga. Har kyrkorna någonsin tänkt på att det kanske är deras nekrofila beundran för det döda och icke-matnyttiga, för ett andligt dött prästerskap som bara parasiterar på samhället, som har bidragit till världssvälten?

 

Det samma som jag sagt om den kristna kyrkan kan sägas om civilisationen som helhet. Det är svårt att undgå att märka att civilisationen är nekrofil. Dess största gud är pengar, döda föremål. Dess medlemmars viktigaste mål i livet är (ofta) status i elitens ögon, i andligt döda* människors ögon. Inte att främja allmännyttan eller naturens väl, utan att bli prisad och ärad av de som utsuger planeten, eliten. För detta ändamål sliter man åtta timmars dagar, för detta ändamål gör man nästan otroliga uppoffringar (tänk bara på Guinness rekordbok och idrottsmännen och -kvinnorna). Men vem uppoffrar sig för det som verkligen betyder något, för de fattiga och miljön? Inte många. Bara en minoritet. Då bör man skala bort alla kristna kolonialister som maskerar sin andligen döda kolonialism som ulandshjälp och "missionsarbete", där man lockar folk med mat och kläder in på skolbänken och in i den kristna kyrkan. Det är inte sann hjälp, det är kolonialism, att beröva ursprungsbefolkningar på deras förfäders arv och deras enkla, naturnära livsstil. Det är att sätta dom i rörelse mot staden, bort från landsbygden, bort från självförsörjningen, in i löneslaveriet.

 

Det är svårt för civilisationen att dölja sin nekrofili. Den upprätthåller en dödsindustri kallad "militären" och "krigsindustrin" som skördar mängder av offer årligen, och inte minst massförstörelsevapen såsom kärnvapen, som hotar att förgöra hela mänskligheten. Och detta skall liksom vara kärlek till livet, vördnad för livet!! Människor dras till städer istället för till landsbygden, till städer för att omgiva sig med döda föremål, döda byggnader och döda maskiner (bilar, datorer). Samt, förstås, andligen döda människor, människor som utsuger mer än bidrar till planetens hälsa. Som ofta anser ursprungsfolk som lever i naturen vara "primitiva", och sig själv vara "utvecklade", "civiliserade", fast det i själva verket är precis tvärtom, stadsbon är verkligt primitiv och urinvånaren är utvecklad, med sin naturnära livsstil. Men när en människa är nekrofil och andligt död, då ställer hen allting på huvudet. Datorn, ett dött föremål, blir livets centrum  - pengar, döda föremål, likaså. Datorn istället för trädet. Pengar istället för apelsiner, äpplen och plommon. Död istället för liv ställs i centrum. Och det hela kommer att sluta med att den andligt döda, nekrofila människan kastar sig och drar resten av mänskligheten med sig utför klimatstupet, ner i klimatkatastrof. Den som älskar död, hen får till slut död som konsekvens av sina gärningar. Och det finns t.o.m. en risk att planeten dör helt och hållet, att den går Venus öde till mötes. Men livet kommer att gå vidare och segra, om inte på vår planet så i alla fall på andra planeter med liv på i vårt universum och i andra universa. Jag tröstar mig alltmer med sådana tankar. Det viktigaste är ju att själva livet går vidare, inte att livet går vidare just på vår planet, fast även det är mycket viktigt.

 

Jag skall till slut modifiera litet vad jag menar med nekrofil. Man kan älska döda löv och nerfallna grenar i mossan, ja gamla döda stubbar, utan att behöva vara nekrofil. Det jag menar med nekrofil är då kärleken till döda ting helt tar överhanden, såsom i staden. Men fallna löv och träd är inte så döda, för de blir till liv för annat liv i naturens kretslopp. Det nekrofila ligger i att upprätthålla något så att det förblir dött, så att det inte får gå in i naturens kretslopp, såsom sker i staden. Där går gränsen mellan stadens nekrofili och naturens biofili. Naturen syftar alltid på mera liv i allt den gör, det är dit den strävar, trots alla naturkatastrofer och massutrotningar genom historien. Livet är naturens ögonsten. Det är därför det finns så mycket kryllande liv i djungeln. Däremot är maskinen eller pengarna, de döda objekten, stadens och civilisationens ögonsten.

 

 

*  med "andligen döda" människor menar jag inte att de inte har något andligt liv överhuvudtaget, bara att deras andlighet är så falsk att den kan liknas vid sömn och t.o.m. död. Jag menar inte "andligen döda" bokstavligt, utan mer metaforiskt, ett civiliserat tillstånd i alienation från verkligheten och naturen.