Om min gamla blogg, mina mediciner och mitt känsloliv nu och fordom

Jag har på sistone läst en del i min första blogg "Lars Larsen" som jag skrev från 9.11.2006 till 11.2.2008. Jag trodde jag hade förlorat bloggens text för gott när jag brände upp en stor bunt med mina skrifter efter att jag kollapsat psykiskt hösten 2011 och ville förinta en del av min historia som jag inte ville veta av. Men det visade sig att min gode vän Istvan Molnár, poet och författare, hade sparat filerna till mycket av det som jag hade printat ut i den bunten som jag brände upp (jag hade förlorat filerna också). Jag fick filerna från honom för några månader sedan, och gissa om jag blev glad! Det var som om jag fått tillbaka en del av min historia, en mycket viktig del. 
 
Nu har jag läst lite av de tidigaste texterna i filerna, tio år gamla, och det är underligt att se vilket levande känsloliv jag hade den gången. Jag har ju vant mig vid att ha ett avtrubbat känsloliv delvis p.g.a. min psykiska sjukdom (schizofreni), men också, och kanske framför allt, p.g.a. mina antipsykotiska mediciner som jag tar en ganska stor dos av varje kväll. Jag äter dem motvilligt, mycket p.g.a. att min flickvän Titti och min läkare vill det.
 
Jag läste en text i min gamla blogg från den 24 april 2007 om att  "Igår kväll läste jag Tarjei Vesaas "Isslottet" och grät. Idag stönade jag av lycka när jag "gick till jobbet" genom den solförklarade vitsippsskogen mellan min kåta och Skarpnäck."  Ja, jag minns att sånt kunde hända när jag ännu var frisk i själen och utan mediciner. Jag kunde uppleva både stor glädje och stor sorg och depression. Så länge jag har ätit mediciner har jag mest känt samma gråa känslor, likgiltiga och vardagliga, utan intensitet. Visserligen kunde jag gråta lite på Olle Hjerns begravning (för första gången på tre och ett halvt år), men det var ett stort undantag, en överraskning, så dött som mitt känsloliv är för tillfället. Så någonstans begravd under sjukdomen och medicinerna, lever mitt känsloliv ännu. 
 
Jag har undrat om jag någonsin kan få tillbaka samma rika känsloliv som jag hade innan sjukdomen och medicinerna, eller om jag blivit på något sätt kemiskt lobotomerad av medicinerna, så att det blivit irreparabla skador i min hjärna. Det återstå att se, och jag ska snart fråga min läkare om jag får lov att trappa ner på medicinerna, för jag har nu ätit dem i över fyra år, utan att få nya psykoser. Men en vän (Riikka) sade att det tar två år att trappa ner på så mycket mediciner som jag äter, i vanlig läkarpraktik. Titti har gått med på att jag får börja trappa ner på medicinerna om läkaren godkänner det. 
 
Mitt döda känsloliv är en svår sak att handskas med i min relation till min flickvän Titti. Vi lider båda av det, jag har svårt för kärlek, empati och att visa uppskattning. Det hotar att förstöra vår relation. 
 
Vi pratade igår med Titti om det kan vara så att den dystopiska stämning som råder på min blogg, där jag spekulerar i och suktar efter kollapsen, kan komma delvis av mina mediciner. Jag har liksom inte så stor kärlek till livet längre, p.g.a att jag inte känner så mycket, och så projicerar jag det utåt så att jag vill att allt ska kollapsa. Det kan vara en delorsak till mina dystopiska visioner, förutom min kärlek till naturen och min längtan efter civilisationens fall och de fattigas och den vilda naturens comeback.  
2016-12-29 @ 15:48:00 Antipsykiatri Permalink

Kommentarer
Postat av: Titti

Tack, för denna fina ärliga text...bara din medvetenhet om det du saknar något,*tycker jag* är ett bevis att din känsloliv finns begravd inne i dig och längtar att känna sig levande igen...men du måste ha tålamod och ta ett steg i taget *babysteps* så att du är tillräcklig stark för att kunna klara av det...men du är redan på väg ...så försätt att vandra ,så kommer du nog fram till den levande,känsliga väsen som finns inne i dig själv och kan börja leva som det var menat*det liv du längtar till..*

2016-12-30 @ 17:18:23
Postat av: Titti

Kram,du är en fin, känslig man,tycker jag...annars skulle du inte ha mått, så dålig som du har gjort!

2016-12-30 @ 17:20:51
Postat av: Einar

Hej!

Det du säger om medicinering äger mycket sanning. Ibland undrar jag om inte forna dagars psykiatri var mer skonsamt än denna medicinska lobotomering. Jag vill minnas att Fröding vistades på mentalsjukhuset Ulleråke utanför Uppsala. Vad för poesi hade han förmått producera om han också hade medicinerats?

2016-12-31 @ 00:38:21
Postat av: Einar

Hej Lars! Kan du inte låta publicera några av dina gamla blogginlägg, som du nu har fått ta del av?

2016-12-31 @ 00:42:26
Postat av: Lars Larsen

Einar, du har kanske rätt, men du måste komma ihåg att jag då, när jag den gången suktade efter kollapsen, redan hade ätit massa mediciner, och hade ett skadat känsloliv redan då. Innan jag började äta mediciner suktade jag aldrig efter kollapsen. Det började först när jag blev pykiskt sjuk och började äta mediciner. Sedan jag började äta dessa gifter har jag inte haft ett normalt känsloliv, med romantiska känslor o.l., utan mina känslor har på nåt sätt varit sjuka och bedövade. Jag tror att antipsykotiska mediciner faktiskt kan förvärra schizofrenin, i och med att man inte längre har tillgång till sina känslor, utan gifterna roddar till det i ens skalle. Jag minns hur jag kollapsade första gången på sinnessjukhus, hur illa medicinerna gjorde mig, hur mycket värre jag blev p.g.a. dem, hur de förlamade mina känslor och mitt förstånd. Psykatrin lever ännu på medeltiden i jämförelse med mycket annat.

2016-12-31 @ 12:39:42
Postat av: Lars Larsen

Einar, jag kan kanske publicera nåt från mina gamla bloggar, om jag kommer över nåt riktigt bra, som håller i ljuset av mina nuvarande värderingar. Men jag får så många nya blogginlägg nu, att de kanske inte ryms med.

2016-12-31 @ 12:41:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0