Livet, Naturen, är något fundamentalt gott

Om jag ska nämna några av de mest grundläggande grundpelarna för min ekofilosofi och min djurism, det som allt annat vilar på, så är en av dem (en annan är kenosis) känslan av att livet ytterst är något fundamentalt gott. Verkligheten/Naturen är god, inte ond. På detta vilar en annan av mina grundläggande övertygelser, att livet bör vördas, att allt liv är heligt, i Albert Schweitzers efterföljd. Detta delar jag med alla ursprungsbefolkningar, för vilka naturens helighet är något väsentligt. 
 
Det är inte det för alla. I västvärlden har naturen i stor skala avsakraliserats, naturen har mist sin helighet, och får utnyttjas och exploateras ohämmat, naturen reduceras här ofta till en samling naturresurser att skövla och exploatera, djuren domesticeras, tämjs och blir våra slavar, eller, om de har tur, våra keldjur. 
 
Inte sällan försvarar sådana människor sig med att naturen är grym och bör tämjas, medan det verkar som om de tror att civilisationen är god, är helig, inte naturen. 
 
En gång debatterade jag med en finsk anarkist om huruvida hans hund var fascistisk eller ej. Jag menade bestämt att hundar inte är fascistiska, medan anarkistens bestämda åsikt var att hunden var fascistisk, och behövde tränas och tämjas till icke-fascism. 
 
Mycket beror på vilken sida i denna debatt vi tar. Är naturen ond eller god, eller kanske bara neutral? Är vilda hundar och vargar fascistiska och onda, då är hela den vilda naturen fascistisk och ond. Ja, då är själva verkligheten ond, och vi blir goda genom att bekämpa den och ta avstånd från den. 
 
Ett sådant tänkande leder till den kollektiva psykos och den alienering från naturen som vi kallar civilisation. Vi flyr då in i en fantasiverklighet, en alternativ verklighet, en virtuell verklighet som är alienerad från naturen. Konsten idag är en sådan verklighet. Den behövs inte om Verkligheten är god, då vågar vi ha direktkontakt med Verkligheten, såsom djuren har det, utan att fly in i det virtuella, närda av önskedrömmar. 
 
Livet, naturen, är alltså något fundamentalt gott. Den är värd att kämpa för, värd att offra sig för. Är den god, då vågar vi överge civilisationen för att återgå till naturen. Tror vi inte detta, ja då faller vi lätt offer för teknologihybris ("technograndiosity", som James Howard Kunstler skulle säga) och övertro på civilisationens godhet, stängande våra öron och ögon för klimatförändringar och naturförstörelse. 
 
Att tro att livet är gott betyder inte att man man tror att naturen och livet är fri från grymhet. Döden, som är en del av livet, är grym. Men döden har inte sista ordet (och för den som lider kan döden vara något gott). Livet har det. Livet och det goda vinner till sist, livet fortsätter trots allt, och kan aldrig förintas, inte ens i värmedöden i vårt universum. Liv kommer att fortsätta leva i andra universum.
 
Det viktiga för mig är inte att jag fortsätter att finnas till, utan att Livet gör det. Livet är viktigare än jag själv, att Livet får fortsätta spira och vördas någonstans i vårt multiversum. Och det behöver inte ens nödvändigtvis vara biologiskt, organiskt liv, utan även det oorganiska livet är något gott, och ytterst sett levande. Jag har en instinktiv känsla av att själva existensen är något gott, och att det inte finns "död" materia. Det är vi människor som har hittat på att det finns "död" materia. Verkligheten gör ingen sådan uppdelning mellan dött och levande, och det finns antagligen inte något sådant. Vi vet att elektroner och protoner rör sig i den "döda" materiens atomkärnor, även i berg och sten. 
 
Om vi skall rädda planeten och mänskligheten behöver vi återfå en nästan "religiös" vördnad för naturen, och lämna gudarna och andarna därhän, de är de som är verkligt döda, och i sitt dyrkande av dem avslöjar civilisationen sin nekrofila natur. Vi behöver bli biofila igen, återfå vördnaden för det som verkligen finns, istället för att dyrka det virtuella och illusionära. Internet är egentligen religionens yttersta förlängning och slutpunkt, "andevärldens" materialisation. Jag ser fram emot Internets och Facebooks död, och Verklighetens och stamkänslans, communityandans återkomst. På min gravsten får det gärna stå:
 
Här vilar Lars Larsen
"Skogsmannen Snigelson"
En som längtade ofattbart 
efter datorernas och Internets kollaps
och Verklighetens återkomst.
Det var det han använde internet
till att speja efter. 
2017-01-22 @ 14:00:00 Bakgrunden till min ekofilosofi Permalink

Kommentarer
Postat av: Einar

Toppenbra blogginlägg Lars!
Jag tycker att du närmar dig mystiken!

2017-01-22 @ 15:24:25
Postat av: Leon

I feel TRIGGERED som feministerna brukar säga... Det är möjligtvis inte så att du har slutat ta dina mediciner?

Tack, sånt här avskräcker mig och motiverar mig sådeles att fortsätta jobba. :)

2017-01-22 @ 20:34:05
Postat av: Lars Larsen

Leon: du får gärna säga vad i inlägget ovan det var som avskräckte dig.

Jag tar nog fortfarande mina mediciner! Verkade inlägget psykotiskt på något sätt?

2017-01-23 @ 12:31:26
Postat av: Titti

Säger som Einar ...toppenbra inlägg Lars !Leon jag kan intyga att Lars tar sina mediciner och mår jte bra ...och bara för att inte har samma syn som du och andra behöver han väl inte vara sjuk...?

2017-01-23 @ 13:55:44
Postat av: Titti

bara för han ska det stå...

2017-01-23 @ 13:56:26
Postat av: Leon

Allt. Miljöpolitik med religiösa anspelningar, fanatism. Uppoffring, att vilja "offra sitt liv" associerar jag till sekter, nynazisterna vanligtvis. Sånt här är ett riktigt praktexempel på en av många anledningar till varför jag lämnade primitivist-sekten. Den så kallade "stamkänslans, communityandans återkomst" är ur-fascism/kommunism, styrka genom enhet, som Orwell uttryckte det förenklat. Vårt ursprung är inte anarki. Jag håller med den där finska anarkisten om att många djur är fascister i grund och botten.

Det var bara ett intryck som jag fick, om medicinerna. Men sjukdomen kvarstår ju, oavsett mediciner. Jag har haft kontakt med en del schizofrena personer så jag känner igen sättet att prata, medicinerna dämpar det bara lite... Psykos är ett eller flera steg längre, om du mer skulle utagera allt det här.

2017-01-23 @ 18:19:11
Postat av: Titti

Hej Leon,får jag fråga dig varför du läser Lars blogg...?

2017-01-23 @ 19:38:38
Postat av: Leon

Hej Titti, ja det får du göra... Kort sagt är jag en sådan där äckligt intellektuell person som inte bara läser sådant som jag gillar.

Därför att jag har följt hans bloggar i åratal. Därför att jag var på väg att bli hemlös ungefär samtidigt som han. Jag skulle mycket väl kunna vara i hans situation nu (även mentalt) om jag hade gjort andra vägval. Våra vägar har korsats men aldrig mötts. Jag tycker det är intressant hur olika inställningar till olika saker kan forma ens liv.

Men jag har funderat på att sluta läsa. Och ni tycker uppenbarligen att det är jobbigt med en Kommentarist som inte bara applåderar vilka galenskaper som helst. Det brukar låta så. Kanske lika bra jag går härifrån innan jag blir censurerad. Så kan ni fortsätta skriva att det är "toppenbra" ända tills han blir inspärrad igen eller ännu värre.

2017-01-24 @ 17:26:44
Postat av: Lars Larsen

Leon, jag tycker inte det är jobbigt att du inte applåderar mina "galenskaper". Du får gärna posta ogillande kommentarer, och jag kommer inte att censurera dig. Jag behöver folk som utmanar mig, och får mig att utvecklas och revidera mig själv. Och jag tycker det är en fin egenskap att man inte bara läser sånt som man gillar. Jag har själv tendensen att läsa bara sånt som stöder mina åsikter, men jag försöker utmana mig själv ibland med motståndares åsikter.

2017-01-25 @ 14:18:22
Postat av: Leon

Tack :)

2017-01-26 @ 17:33:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0