för naturens skull

Jag går en kurs just nu - på Komvux vuxengymnasium på ABF-huset i Stockholm centrum -  som heter Biologi 1. Vi lär oss bl.a. om evolutionsbiologi, som jag tycker är mycket spännande. Jag har läst i kursboken att evolutionen mycket handlar om att föra sina gener vidare, att föröka sig mest möjligt, och att det är de med de bästa genmutationerna som får mest avkomma, och att det är de av avkomman som har de bästa genmutationerna som i sin tur får mest avkomma. De bäst anpassade uppfyller således jorden till slut. 

 

Men med människans och den moderna civilisationens ankomst har detta blivit mycket komplicerat. Mycket eftersom vi blivit för många. Nu är det inte längre bra evolutionärt sett att få mycket avkomma. Vi måste begränsa oss om vi ska överleva detta sekel. Och nu är det heller inte självklart att de bäst anpassade får mest avkomma. För är det inte de som bryr sig minst om naturen som ofta får flest barn? De som är minst anpassade till miljön, alltså, får flest barn. Och deras barn ärver ofta nonchalansen gentemot naturen från sina föräldrar, och får ofta också många barn, likt deras föräldrar (såsom t.ex. i den kristna sekten Laestadianismen). De minst anpassade uppfyller alltså jorden här. Kanske detta är en av de viktigaste orsakerna till att det är så illa med miljön idag? För att det är de som skiter i miljön som får flest barn? 

 

Hur ska vi lösa detta? Hur ska vi återgå till naturens ordning, där det är de bäst anpassade som uppfyller jorden till sist? Jag tror att vi helt enkelt måste gå emot vår förvridna evolution här, ja på ett sätt gå emot själva evolutionen. Vi måste gå emot tendensen att få så mycket avkomma som möjligt, detta som ligger så djupt i våra gener. Men är detta möjligt, frågar du. Jag tvivlar på att det är möjligt för mänskligheten som helhet, medan det bevisat är möjligt för enskilda människor. Det är många som vägrar få barn för miljöns skull, mig inberäknat. Vi är inte evolutionens slavar som enskilda personer. Kanske är vi det som mänsklighet. Jag är inte helt säker. Vilket gör att jag tror att vi måste verka allt vi kan för att mänskligheten ska besinna sig och begränsa sig. Hade jag varit säker på att det inte går, skulle jag ge upp. Men jag är inte så säker. Just för att alla stora förändringar börjar med enskilda människors initiativ. Vi har visserligen inte fri vilja, varken som enskilda personer eller som mänsklighet, men vi är inte immuna mot påverkan och förändring bara p.g.a. detta. Omständigheterna kan få oss att ändra oss. Och det är detta vi måste kämpa för, att mänskligheten som helhet till slut ska kunna vakna upp till verkligheten, och se vad den har gjort med miljön, och begränsa sig, och kanske göra detta i tid för att undvika att dö ut. 

 

Även om det nu verkar som om de minst anpassade bland människorna får mest avkomma, så är inte detta hållbart, eftersom det ytterst sett går emot evolutionen (visserligen går det också emot evolutionen att inte få barn, men detta förfarande strävar efter att underkasta sig evolutionens lagar till sist, genom att återupprätta balansen mellan mänsklighet och miljö, och är därför hållbart). Till sist kommer evolutionens lagar att vinna även här, och göra att de som inte är anpassade miljön, går under. Just nu är evolutionen barmhärtig med oss, ungefär som kroppen är barmhärtig mot en cancersvulst som inte vuxit sig för stor (den kämpar dock frenetiskt emot cancern helt till slutet), men till sist kommer kroppen att kraftigt slå bakut, och cancern dör för att kroppen dör. Vi får bara hoppas att Moder Jord inte dör helt och hållet efter att mänskligheten dött ut, utan kan återhämta sig från sin cancer. 

 

Men vi är i en underlig situation: Som mänsklighet går vi emot evolutionens lagar, för att vi får för mycket avkomma, och för att denna avkomma ofta inte är anpassad till miljön, en sak som är en slags förvriden evolution, och vi måste därför gå emot denna förvridna evolution för att komma in på ett sunt evolutionärt spår igen, ställa oss in under de evolutionära lagar som alla andra djur lyder under, men som mänskligheten verkar tro att den kan smita undan utan konsekvenser.