för naturens skull

Jag har gjort en lång psykisk resa från min tid inom sekten Smiths Vänner i min barndom, genom många olika religioner och psykoser tills jag landade i min nuvarande ateism. En resa från kollektiv psykos till psykisk friskhet. Och då undrar jag: hade det alls varit möjligt för mig att undvika mina talrika individuella psykoser innan jag landade i ateismen, i verkligheten? Jag tror inte det. Hur kan man kräva något sånt av mig? Hur kan man kräva att man ska kunna bli psykiskt frisk direkt efter att ha lösgjort sig från en kollektiv psykos, en sekt? Jag tror att det är snarare regel än undantag att man får några individuella psykoser efter att ha varit fast i en kollektiv psykos, att man irrar omkring lite här och där som en sökare, innan man landar i verkligheten.

 

Jag hade t.ex. ett skede där jag sökte bekräftelse för djurismen i bibeln! Med ett rätt psykotiskt resultat som följd (jag trodde Jesus förespråkade djurismen!) Jag tror att de flesta som lösgör sig från religionen går genom ett sånt skede där de söker bekräftelse för sina nya idéer i sin religiösa urkund. Djurismen har sina rötter i religionen, precis som kemin har sina rötter i alkemin. Men den har lösgjort sig från religionen, och är nu en helt inomvärldslig andlighet, utan någon tro på gud eller andevärld. Allt måste ha sin ringa början, man får inte förakta denna början.