för naturens skull

För någon månad sedan försökte jag ta reda på varifrån det stora köpcentret Iso Omena, nära där jag bor, får sin el, från vilket kraftverk alltså. Jag frågade sex, sju stycken, allt från bibliotekets personal till Teknikmagasinets personal och kvinnan vid info-disken. En av personalen vid Teknikmagasinet svarade "Det angår inte mig". Kvinnan vid info-disken sade att hon bara gjorde som hon befalldes. Hon visste därför inte varifrån elen kom. Jag sökte sedan på köpcentrets hemsida på nätet efter dom som förvaltade byggnaden. Jag mejlade en av dem och framlade mitt ärende, och fick till svar att han nog visste elbolagets namn som köpcentret fick sin el ifrån, men inte vilket kraftverk det var frågan om. Han frågade varför jag frågade som jag gjorde. Jag svarade att jag inte ville använda mig av bibliotekets (som fanns i köpcentret) datorer om köpcentret fick sin el från ett kolkraftverk, så skadliga är sådana för klimatet och miljön. 

   Jag fann sedan uppgifter på nätet om att det ifrågavarande elbolaget fick sin el från ett kolkraftverk och ett sopförbränningskraftverk. 

 

Men den ovetskap om, och likgiltighet inför varifrån vi får vår energi, är symptomatiskt när det gäller samhället i stort. Vi bryr oss inte om vad som sker i vår källare, på vår bakgård, eller på andra sidan jordklotet, där våra prylar kommer ifrån. Vi menar att det inte angår oss, att det inte är vårt ansvar. Men det är det, i allra högsta grad. 

 

Att inte vilja veta är djupt omoraliskt, ja rentav sjukt. Det är en omöjlig flykt tilbaka till barndomens oskuld, som blir djupt destruktiv. Vi blir infantila, som lättstyrliga slavar och robotar. 

 

Det går nästan inte att tala med min mor om klimathotet. Hon menar att vi inte behöver vidta några drastiska åtgärder, eftersom Gud ska rädda oss från allt när problemen blir för svåra. Jesus ska återvända och ordna upp i allt. Detta är typiskt för fundamentalistiska kristna. 

 

Religionen är också en destruktiv flykt tillbaka till barndomen och ovetskapen. Mycken omoral bottnar just i ansvarslöshet, förnekelse och flykt. Det finns ingen genväg till paradiset, vi måste gå den tunga korsets väg i Kristi efterföljd (som dock har glädje med sig!), och offra oss själva för skapelsens räddning.