Vissa boktitlar kan säga mycket

Vissa boktitlar kan säga mycket. De kan, liksom i blixtbelysning, avslöja vad som är på gång i världen, såsom "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012) av Michael Klare, eller "Requiem for a species" (2015) av Clive Hamilton, eller "Our dying planet. An ecologist´s view of the crisis we face" (2012) av Peter Sale, eller "Endgame" (2006) av Derrick Jensen, eller "The party´s over. Oil, war and the fate of industrial societes" (2005) av Richard Heinberg. 
 
Alla de här böckerna (och många fler) avslöjar en verklighet som är svår att se i ögonen, som de flesta förnekar, och inte vill tänka på. Men det tillnyktrande att våga se den i ögonen, och inte ha några illusioner om framtiden. Du skulle väl vilja höra det av en läkare om du hade cancer? Och vår planet har faktiskt cancer, och ligger febersjuk. Pluss att vår civilisation är nerdrogad av olja, och gör allt för att få sin nästa olje-fix, även om det förstör naturen. Det är verkligheten som vi alla måste vakna till en dag. 
 
Jag väntar mig hårda tider i en inte allt för avlägsen framtid. Min asketiska läggning skall nog hjälpa mig när den tiden kommer. Jag har inte så stora krav på livet. Jag är mer bekymrad över de som är rika, som får se sin rikedom förlorad sakta men säkert. Desto mer man har, desto mer kan man förlora. Men även de som är nära svältgränsen är väldigt sårbara för kollapser. 
 
Jag är tacksam för varje dag jag får leva lyckligt och bekvämt. Jag tar det inte för givet, p.g.a. sådana böcker som jag nämnde. Ibland får jag ångesttankar, en känsla av hur skört allting är, och hur lätt vi kan förlora det bekväma livet. Det räcker med en stor börskrasch på Wall Street, en ny global depression, och så vips måste jag kämpa för att överleva. Kanske jag då måste jobba 12 timmar för att få pengar till livets förnödenheter. Troligare är att det inte finns några jobb lediga, och att jag kanske till slut måste svälta. Arbetslösheten kommer att öka desto mindre olja vi har, eftersom oljan skapar arbete. Oljan gör att arbete kan bli gjort. Mindre olja, mindre arbete. Om jag får jobb då, när kollapsen fördjupas, är det troligaste att jag finner det på landsbygden, i jordbruket. 

Djurismen och utvecklingen

Folk som läser om djurismen på den här bloggen kan kanske börja undra hur jag ser på utveckling överhuvudtaget. Finns det någon plats för utveckling inom djurismen? Handlar inte djurismen bara om att gå bakåt i utvecklingen, inte framåt? Nu ska jag försöka svara på detta:
 
I den vilda naturen är utveckling alltid en fråga om anpassning till sin miljö. Det är det naturliga urvalets väg. Det finns knappt någon annan utveckling i den vilda naturen. Jag menar att vi måste tillbaka till detta. Jag vill inte veta av någon annan utveckling än anpassning. Och det är detta som civilisationen saknar. Dess utveckling har ingenting med anpassning till miljön att göra, utan är cancerns utveckling; ohämmad, okontrollerad expansion, som till slut dödar planeten, sin värd. 
 
Så ja, jag tror inte på utveckling, om man med det menar civilisationens ohämmade expansion. Jag tror att vi där måste avveckla, inte utveckla. Vi måste utvecklas baklänges, så att säga, anpassa oss mer och mer till den vilda naturen. Det är också en slags utveckling, men något radikalt annat än t.ex. teknikens utveckling inom civilisationen. Det handlar inte om expansion. Det är att lära sig att begränsa sig själv för att annat liv än en själv kan trivas och växa. Det handlar om självbesinning, om självkritik, något som civilisationen i förödande grad är utan. När hörde du senast om ett multinationellt företag som frivilligt begränsade och avvecklade sig själv? Men det är just detta som krävs för att vi ska få en beboelig planet om hundra år. 
 
Jag tror på moralisk utveckling, inte teknologisk utveckling. Dessa står ofta mot varann, man kan ofta inte ha båda två på samma gång. Tar vi moralen och vårt ansvar för planeten på allvar, då börjar vi avveckla teknologin och civilisationen. Skiter vi i moralen och planeten, då fortsätter vi att utveckla tekniken, på tredje världens, planetens och klimatets bekostnad (teknologi kräver nästan alltid höga utsläpp, exploatering samt slavarbete i de lägre delarna av hierarkin). 

Civilisationens och läkarnas svek mot livets helhet

Jag läste på nåt ställe att stenåldersmänniskan kämpade ständigt för att kontrollera sin befolkningsmängd så att de inte skulle bli för många, för att de skulle kunna föda alla med mat. Jag tror de också hade en känsla för balansen mellan dem och andra arter. Och jag tror att de därför såg deras höga barnadödlighet, samt sjukdom och förtidig död, som naturens sätt att hålla befolkningsmängden nere, dvs. att det ytterst sett tjänade livets helhet.
 
Denna visdom verkar ha försvunnit sakta med civilisationens ankomst, när befolkningsmängden började öka, och inte minst i vår tid, då överbefolkningsproblemet är stort.
 
Läkarna i vår tid svär ed på att de skall rädda liv till vilket pris som helst. Och detta förfarande är en stor bov i dramat när det gäller överbefolkningsproblemet. Döden ses inte längre som något som tjänar livet, balansen mellan arter, som något ytterst sett gott. Dödens helighet har försvunnit. Vi sätter all vår kraft på att utrota döden. Detta leder till ekokatastrof. Har aldrig läkarna tänkt på detta? Att deras verksamhet att bekämpa döden ytterst leder till överbefolkning och ekokatastrof? De ser inte att vi är underställda entropilagen*, så att om man minskar entropin på ett ställe, ökar man det på ett annat ställe, för att jämvikten ska upprätthållas. Det innebär att bekämpar man frenetiskt döden nu, och övervinner den i stor skala nu, blir det bara svårare senare. Överbefolkningen kommer nämligen att utkräva sitt pris, och det är ekologisk kollaps, vilket kommer att utkräva en otrolig mängd dödar av mänskligheten under detta sekel. Man kommer inte förbi entropilagen, hur man än försöker lura den. Den enes vinst är den andres förlust. Vår nutida vinst i minskad dödlighet, kräver ökad dödlighet hos våra efterkommande, som får betala notan av vår nutida överbefolkning, genom miljöförstörelsen.
 
Men kan man klandra läkarna? Jag tror inte det. Vår benägenhet att lindra lidande där vi finner den, störtar oss ofrivilligt in i överbefolkningsproblemet. Vi kan inte begära att läkarna ska sluta lindra lidande, och det är ju detta som ytterst resulterar i att vi bekämpar döden. Vi måste bara erkänna att vi fastnat i en blindgata. Det finns ingen utväg.  Tåget har gått, det är för sent att ändra situationen. Det enda som hade hindrat oss från vår galenskap, vore om vi inte hade lämnat djungeln eller stenålderns livsstil. Nu har vi blivit en cancersvulst på Moder Jord, och vår undergång är säker, om man ska tro entropilagen. Vår livsstil och dödens bekämpande kommer att ha sitt pris. Det betalas redan nu av tredje världen och andra arter i naturen. Men tiden kommer då även den västerländska mänskligheten kommer att få betala priset för att vi skuffat döden och kollapsen på framtiden, istället för att dö och kollapsa lite grann hela tiden, såsom vi gjorde i djungeln och på stenåldern. Kollapsar man lite grann hela tiden, genom att leva i askes och fattigdom, genom att inte bygga civilisation, utan leva sårbart och enkelt i djungeln, dvs. hållbart, såsom många urbefolkningar gör än i dag, då behöver man inte uppleva denna gigantiska kollaps som väntar vår civilisation. Det är som med tandskötseln, sköter man sina tänder, behöver man inte plågsamma tandläkarbesök (som när tandläkaren ska ta bort tandsten). Man offrar sig lite varje morgon och kväll när man borstar sina tänder och använder tandtråd eller tandpetare. Man betar av lidandet lite varje dag, så att inte allt samlar sig till framtiden. Det var så vi levde i djungeln och på stenåldern. Det var ett tufft liv, vi hade ingen sjukvård, och vi kämpade med rovdjuren. Men vi betade av lidandet litet i taget. Hade vi fortsatt så hade vi aldrig fått någon ekologisk kollaps. Nu lever vi i lyx och rikedom, och tror att vi skall kunna fortsätta så inom oöverskådlig framtid. Priset för allt detta, ja det frågar vi aldrig efter. Det skjuter vi på framtiden, genom t.ex. skyhöga statslån. Våra efterkommande får betala priset i form av obetalda lån, oljetoppskollaps och ekologisk kollaps. Vi har inte borstat våra ekonomiska tänder, och nu väntar det "planetära tandläkarbesöket".
 
 
 
 
* entropilagen är den naturlag som säger att allt går från ordning till oordning, från liv till död, från energi till avfall.

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Vi behöver omvända oss till verkligheten.

Vi behöver omvända oss till verkligheten. Allt för länge har religion och civilisation lett oss, istället för Naturen, Verkligheten. Det är Naturen som är Verkligheten, inte civilisationen, inte kulturen (ungefär på samma sätt som konsten inte är verkligheten). Skall vi vara trogna Verkligheten, måste vi tillbaka till Naturen, tillbaka till djurriket, som är vad djurismen handlar om. Jag har fått nog av psykos och cancerlik tillväxt, som är det civilisationen handlar om. Den har inte sinne för verklighet och Liv, därför fortsätter den med sitt omnicidala projekt, ignorerande varningar som klimatförändringar och oljetopp.
 
 

Om att vända mänsklighetens evolution

Som ni kanske vet, förordar jag att mänskligheten "evolverar bakåt", går bakåt i evolutionen, bakåt till en del av djurriket igen, det djurrike som vi har hävt oss över med hjälp av civilisation och teknologi. Men är detta alls möjligt?, undrar du. Jag tror inte det, om inte en kollaps tvingar oss tillbaka till stenåldern. Jag tror ett troligare framtidsscenario är att vi framhärdar med vår civilisation helt tills klimatförändringarna gör slut på mänskligheten, ignorerande alla varningssignaler. Ja, jag tror t.o.m. att mänskligheten inte har fri vilja som helhet betraktat, i detta avseende, och att vi som individuella personer därför ytterst sett inte har fri vilja (men vi måste leva som om vi hade det). För ingen har egentligen kontroll över civiliseringsprocessen, trots att konspirationsteoretikerna skulle hävda motsatsen. Några enstaka vaknar till uppror mot civilisationen här och där, men de är så få att de står maktlösa. Jag vet inte om många som vill "evolvera bakåt" till djurriket, de flesta bara skakar på huvudet av det. Och ändå tycker jag det är det enda logiska man kan göra nu när civilisationens väsen avslöjas i takt med klimatförändringarna, oljetoppen och nykolonialismen.  Vad civilisationen leder till torde vara rätt uppenbart vid det här laget: sinande resurser och en sjuk planet, sjuk av cancer, med risken att dö av den. Trots att jag anser att spelet är förlorat när det gäller mänsklighetens chans att överleva, vill jag likförbannat kämpa för att vi ska gå tillbaka på våra vägar (dock bevarande det goda vi lärt oss), vill jag kämpa för djurismen i ett slags förtvivlat, desperat hopp om att kanske klimatet inte får oss att dö ut ändå, att det istället låter civilisationen kollapsa tillbaka till stenåldern, och att vi alla då besinnar oss, och vänder och går bakåt i evolutionen, mot apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Det finns en liten chans att Guy McPherson, Paul Ehrlich & co. har fel, och att vi kommer att kunna vända mänsklighetens evolution. Framför oss är en vägg: klimatväggen och oljetoppsväggen, och det finns bara två alternativ; att gå i väggen och försvinna, eller gå bakåt och överleva.
 
För sju år sedan hade jag tanken att mänsklighetens evolution i framtiden skulle dela sig i två delar, en som gick framåt och en som gick bakåt till djurriket. Numera tror jag att vi bara har en väg att gå, och det är bakåt. Vägen framåt går över ett stup utan bro. Kalla det bakåtsträvande, men vi måste nu vänja oss vid tanken på att evolution inte bara måste gå framåt, men även kan, och numera måste, gå bakåt. Vi måste sakta, bit för bit, avveckla civilisationen och alla kärnkraftverk, om vi ska ha en chans att överleva. Och vi blir i framtiden ganska tvungna till det, när civilisationen kollapsar. Men det är antagligen för sent då att göra något, mänskligheten dör antagligen ut. Det är stupet utan bro.
 
Men missförstå mig inte, vi kan aldrig helt återskapa det förflutna, få det precis som det var förr, på stenåldern eller före det. På det sättet måste vi alltid gå framåt. Men som du kanske förstått, måste vi gå bakåt i den meningen att vi måste sträva efter att efterlikna de av våra förfäders livsstilar som har varit hållbara och faktiskt fungerat, såsom apornas och vilda ursprungsbefolkningars. Men vi ska inte kasta våra nyttiga kunskaper överbord, sånt som medicinsk kunskap, odlingskunskaper osv. Jag menar att vi bör gå bakåt endast i metaforisk bemärkelse. 
 
Jag tror också att man bör bygga broar tillbaka till apornas och de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. En sådan viktig bro är hortikultur, närmare bestämt permakultur och skogsträdgårdar. En annan viktig bro är att vi blir radikalt färre (frivilligt).
 
Jag hoppas man börjar diskutera dessa frågor, och ställer sig frågan om det inte är på tiden att vända mänsklighetens evolution, nu när vi ser stupet där framme. Jag hoppas det blir ett begrepp att "evolvera bakåt", att det inte bara är en galning som jag som talar om dessa saker. För det börjar bli bråttom nu att vända Titanic.
 
 

"Åter till källorna"-motivet. Åter till naturen och djurriket.

Jag har lagt märke till att i civilisationens historia leds förnyelserörelser inom konsten, litteraturen, teologin, filosofin och mycket annat ofta av ett "åter till källorna-motiv". Det är "åter till antiken!" (såsom i renässansen), "åter till bibeln!" (såsom i reformationen och i kristna väckelserörelser), "åter till naturen!" (såsom hos Rousseau och delvis hos romantiken), "åter till känslan, fantasin och myten!" (såsom hos romantiken).
 
Tydligen förnyas vi genom att lära oss om vårt ursprung. Och bakom "åter till källorna-motivet" ligger myten om guldåldern och naturens och mänsklighetens gradvisa förfall. Känslan att det var bättre förr.
 
Jag kan känna igen mig och min filosofi "djurismen" i detta motiv. Jag tycker bara att man inte är tillräckligt radikal i detta återknytande till vårt ursprung. Vi måste tillbaka, inte bara till antiken eller stenåldern (såsom anarkoprimitivisterna vill), utan till vårt yttersta ursprung i djurriket. Vi är ju trots allt djur! Vi måste tillbaka till djurriket, och börja leva i harmoni med vår djurnatur, vad det nu innebär. Bli instinktiva, ärliga, lekfulla, jordade, ekologiska, ett med jorden och naturen, ett med materien. Komma ner från vårt intellektualistiska fängelse uppe i våra skallar, ner från den akademiska kyligheten, komma ut ur ärans och maktens korridorer, komma ner i den ödmjuka inställning till livet som kännetecknar kor, hästar och grisar. Bli fattiga, ringa och anspråkslösa som djuren. 
 
Och vi måste framför allt börja städa i det rodd vi har skapat på jorden, restaurera naturen och avveckla civilisationen, som inget annat är än en megacancer på Moder Jord. Vi måste fungera som läkaren som har konstaterat cancer i patienten, och börjar behandla cancern med olika metoder.  

Varför jag inte gillar matematik

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt ett förakt för matematik, och kallat den "dödens vetenskap". Men när jag tänker djupare på saken, så är det tack vare matematiken som det vetenskapliga tänkandet har kunnat bli så starkt, och tack vare matematiken som ateismen har kunnat rota sig i världen. Och jag är ju ateist. Matematiken har inte funnit någon gud. Och skulle vi ha kunnat komma till den slutsatsen utan matematiken och dess barn fysiken och de andra naturvetenskaperna? Jag tror inte det. Matematiken har befriat oss från mycket vidskepelse, för vetenskapen bygger på matematik. 
 
Men ändå håller jag fast vid min uppfattning att matematiken är en dödens vetenskap. Den är på gott och ont, och jag tror det onda är större än det goda. För det är med matematikens hjälp som vi förstört den här planeten, och det är p.gr.a. matematiken som naturen bara är siffror och resurser för mänskligheten, utan inneboende helighet. Jag skulle hellre valt att förbli i stenåldersvidskepelse med planeten intakt, än vara en vetenskapligt upplyst människa men med en förstörd planet. Livet är viktigare än matematiken och siffrorna, viktigare än att ha rätt om allting. Vi vet ändå så lite att skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan inte är så stor när man ser på oss utifrån en "fullkomlig" kunskap. Det är jäkla mycket som vi inte vet, inte minst om livet på andra planeter i universum med liv på, och andra universum med liv i sig, i det oändliga antalet universum. Inför detta är det inte större skillnad mellan oss och stenåldersmänniskan än mellan en klok och lite mindre klok myra. 
 
Varför måste man absolut sätta siffror på allting, kontrollera allting med siffror, "ha rätt" om allting? Är det inte bättre att acceptera gränserna för sitt vetande, istället för att hela tiden jaga efter ouppnåelig kunskap? Är det inte det som äkta ödmjukhet handlar om? Varför är det så viktigt att "veta"? Är det inte viktigare att Leva? Vi har i civilisationen distanserat oss från själva Livet med allt vårt vetande, med vår superintellektualism. Livet handlar inte om att övervinna allting med hjälp av vetande, utan om att delta i den ström av liv som omger oss, jämlike med resten av skapelsen. Det överdrivna vetandet gör oss till jordens herrar, och är en del av det kolonialistiska projektet som civilisationen innerst inne handlar om. Det viktigaste vetandet som livet har att erbjuda oss, det ekologiska vetandet, miljöetiken, hade vi som instinkt innan civilisationen föddes. Vi visste instinktivt att leva i harmoni med vår omgivning (i alla fall innan vi började jaga), vilket enligt mig är det överlägset viktigaste vetandet. I jämförelse med det är det matematiska vetandet rena avfallet, rena bajset, som jag har skrivit om tidigare.
 
Vi tror civilisationen har uppfunnit det ekologiska vetandet, trots att det varit i vår instinkt i miljoner år. Och innan det industriella jordbruket var alla jordbruk ekologiska. Den ekologiska vetenskapen kom först som en reaktion på en cancerlik civilisation, som den själv är en del av. Hade det inte varit bättre om vi inte hade ätit av kunskapens träd, och förblivit i vår förciviliserade ödmjukhet? Jag tror det. Kunskapens träd är på gott och ont, och ätandet av det fördriver oss ur paradiset, vårt urtillstånd i jämlikhet med de andra djuren och växterna, vårt djuriska ursprung. Överdriven kunskap är roten till vår civiliserade hybris. Livet handlar om att Leva, inte att sitta och tänka. Våra universitet är cancertumörer på Moder Jord. Den civiliserade tanken är mental cancer, och jag finner den också hos mig, och i innehållet på denna blogg. 
 
Det överdrivna vetandet leder oss oundvikligt till ett robotsamhälle, till rymdteknologi och kloning. Och till att syssla med sånt istället för att mata de hungriga afrikanerna. 
 
 
 
 

Är det ondska att hoppas på civilisationens slut?

I förrgår hade jag en svår kamp med mig själv: dåligt samvete för att jag inte klarar av att sörja över de abrupta klimatförändringar som är på gång, utan istället gläds och hoppas att de ska skena iväg och ta kål på civilisationen, och att detta ska ske så fort som möjligt. 
 
Denna längtan efter slutet har lång historia för min del. Den grundar sig på barndomens längtan efter Jesu återkomst och domedagen, enligt mina föräldrars religion (Smiths Vänner). En del av mina läsare kommer säkert ihåg det från mina gamla bloggar; hoppet om att Jesus skulle återvända och världen skulle gå under 11.11.2011 eller 21.12.2012. 
 
Då var jag inte bekymrad över att jag hoppades på slutet, nu som ateist har jag däremot fått samvetskval. Jag är rädd att det är misantropiskt att hoppas på slutet - civilisationens kollaps p.gr.a. klimatet skulle ju också innebära mänsklighetens slut. Vad tycker ni? Är det ondska att hoppas på slutet?
 
Till mitt försvar skulle jag vilja anföra följande: har inte världens lidande nått ett stadium där det helt enkelt är för mycket? När cancern har fortskridit tillräckligt långt, och inget hopp om förbättring finns, är det inte då naturligt att hoppas på att slutet ska komma så fort som möjligt? 
 
Civilisationen har blivit en sådan där cancer på Moder Jord som har växt sig så stark att man hoppas den förintar sig själv. Bara inte Moder Jord dör på samma gång. Det kan jag inte säga att jag hoppas på. Men risken finns där, och det ger mig dåligt samvete. Att hoppas på civilisationens slut ligger farligt nära att hoppas på att allt liv på jorden dör ut, för det krävs sådana väldiga klimatförändringar för att få omkull civilisationen, att det riskerar allt annat liv också. Jag är öppen för möjligheten att klimatförändringarna blir så väldiga att jorden till slut får ett Venus-liknande klimat.
 
Men är det verkligen värt att vilja upprätthålla civilisationen till vilket pris som helst, även om det innebure att Moder Jord kollapsade?
 
 

RSS 2.0