Här, på internet, verkar frågorna avgöras

Här, på internet
verkar frågorna avgöras,
de urtida frågorna
tidigare höljda i dunkel 
på grund av för lite information.
 
Här, på internet,
i Peak Information
har informationsmängden blivit 
så överväldigande
att det inte går att stoppa huvudet
i sanden längre. 
 
Fråga efter fråga avgörs här,
den främsta av dem väl Guds 
och det övernaturligas existens,
de är inte svåra att lista ut längre, 
med sådana otroliga
informationsmängder:
miljarder och åter miljarder
av internetsidor.
 
Även framtiden avgörs här, redan nu,
med mer och mer information
om Peak Oil och klimatförändringarna. 

Det nakna folket

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll. 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur. 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet det isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.


Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som ett ljussken föll på Roberts drängkropp
som nästan gjorde honom blind.

Det var deras sätt att lustfyllt äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

Skriven 6.12. 2010


Dikt om döden

Döden är marken du går på.
Den finns överallt, 
du kan inte undvika den.
Gå barfota på den,
räds inte den för mycket,
rota dig i den.
Liksom av marken du går på
skall du en gång omslutas av den,
och i vänskap med den
skall du finna frid. 

Mitt ekofilosofiska verk "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen." Och om min senaste diktsamling. Var man kan läsa dessa verk.

Jag har nu arbetat länge på att sammanställa ett ekofilosofiskt verk av mina bästa blogginlägg här på bloggen. Resultatet är boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen", och finns på att läsa här, på sajten Academia.edu.(du kan logga in där med facebook, tryck på den blåa rutan med bokstaven "f". Du måste bara svara på några frågor, tryck på "SKIP" när du kommer till frågan om du vill ladda upp något dokument, om du inte har något du vill ladda upp, sedan öppnas det en profil för dig på sajten, och du kan söka efter "Åter till det vilda" i sökmotorn på sajten) Den är på nästan 200 sidor. 
 
Boken är min viktigaste hittills, mitt livsverk hittills i ett nötskal. Den säger mycket om mig, om vem jag är, om mina värderingar och vad som rör mitt hjärta djupast. Jag ska försöka få den utgiven på något förlag (kanske Fri Press skulle vara intresserad?). Om ingen vill ha den, trycker jag den kanske själv. Men den ska få mogna ett tag till, först ska jag publicera en diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017", som innehåller en samling av mina bästa dikter hittills. Den finns också att läsa på Academia.edu, här
 
Om "Åter till det vilda" trycks, så är den den tredje tryckta boken som jag ger ut (jag har tidigare, i min tidiga ungdom, gett ut vissa skrifter i tio exemplar, jag räknar inte med dem, de var inte ordentligt tryckta), där de tidigare var "Över floden mig" (dikter, Tidskriften Deltas förlag 2007) och "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010).
 
"Åter till det vilda" är en fördjupning av boken "Djurisk teologi", där jag skalar av det religiösa som vidlåder den "djurism" som jag förespråkar i sistnämnda bok, lite som det har gått med alkemin, där vetenskapsmännen sakta skalat av vidskepelserna, och förvandlat alkemin till kemi. Djurismen innebär (som bekant för många av mina bloggläsare), att befria djuren och människans djuriska natur från fångenskapen i civilisationen, till att leva i harmoni med sin djurnatur. Tills vidare anser jag detta göras bäst genom att lära av naturfolkens livsstil, dock utan att slänga i sopkorgen det goda vi lärt oss av civilisationen. Förr var jag inne på tanken att vi skulle bli apor igen, i framtiden, efter millioner års evolution, men jag tycker det är lite för extremt, och har inte det med i boken. Djurismen kan ses som en form av anarkoprimitivism, men i min egen speciella tappning, med fokus på djuren och det djuriska i människan. Den har också beröringspunkter med djupekologin
 
För mig är det viktigt att få tryckt boken "Åter till det vilda", eftersom jag inte vill att "Djurisk teologi" ska vara sista ordet om djurismen. Jag skäms lite över den sistnämnda boken, den var nog lite psykotisk. Men den är ett viktigt dokument över min utveckling, och över min psykiska sjukdom. Den finns faktiskt ännu att köpa på Adlibris, här, efter sju år. Den utgavs bara i 50 exemplar, varav tio tappades bort på Adlibris. Jag skulle önska att få en lite vidare publik för "Åter till det vilda", få lite läsare inom miljörörelsen, för att få feedback. Ja, jag får väldigt lite feedback på vad jag skriver, vilket jag tycker är mycket synd. Jag har inte så många bloggläsare, kanske i genomsnitt fem till tio per dag, många av dem inte från miljörörelsen, utan mer mina vänner på Facebook. Jag tycker miljörörelsen borde utmanas av boken "Åter till det vilda", och jag skulle vilja veta vad t.ex. folk inom Greenpeace skulle tycka om den. 
 
 

Jag ska aldrig glömma dig, vilda liv

Civilisationen vill
att hela världen ska bli en enda stad,
och att alla naturfolk ska civiliseras. 
Att vi ska glömma 
det vilda livet i naturen
som vi en gång levde,
så att all vår kraft
ska ges civilisationen.
Men jag ska aldrig glömma er,
urfolk, om ni försvinner,
de vilda djuren och träden ska påminna om er,
jag ska aldrig glömma dig, vilda liv,
jag ska alltid veta att du finns,
och du äger min beundran
för evigt. 

August Blanches staty

Författaren August Blanches staty står där varje dag. 
En förstelnad varelse, utan liv, 
som påminner om att författaren inte finns mer. 
Han har i alla fall inte guidat litteraturhistorikerna,
och rättat deras felaktigheter om honom i sina böcker.
 
Han är lika tyst som sin staty. 
 
Hur härligt vore det inte att gästas av honom idag,
så han fick se på oss med sina 1800-talsögon.
Kanske han skulle fatta vad som händer, att
det är på väg åt skogen. Vi skulle behöva hans perspektiv,
en romanförfattares djupa perspektiv från fjärran tider. 
Nu ser han bara på oss från sin staty,
en förstelnad blick, som säger:
En gång finns du heller inte mer. 

Har du hört skogens tystnad?

Senaste fredag och lördag var jag och vandrade med min vän idéhistorikern Einar Petander i Tyresta nationalpark (en stor skog/naturreservat i utkanten av Stockholm). På fredag kväll när det mörknat kom vi fram till vårt mål den dagen, som var ett vindskydd. Där fanns en ung tysk tjej, ensam, som sökt skydd där efter att ha vandrat på dagen med sin ryggsäck. Hon hette Susi/Susanne. Vi gjorde upp eld med ved som vi hittade i en låda ganska långt från vindskyddet. Vi satt tillsammans runt lägerelden ett par timmar, och talade om djupa existentiella frågor, om livet efter döden, om Swedenborg och New Age. Det var lite märkligt att denna tjej hade vågat sig ut i skogen ensam på det här sättet, och låg ensam i mörkret i vindskyddet när vi kom. Det var rätt kallt, och hon frös på sina fötter. Hon hade också en allt för tunn sovsäck, så det blev inte någon sömn för henne den natten. Hon tog en varm sten från lägerelden, och hade den vid sina fötter i sovsäcken, virad i en handduk. Men det hjälpte henne inte att sova. 
 
Jag fick en dikt under vandringen, som jag tycker om. Den heter "Har du hört skogens tystnad", och går såhär:
 
 
Tystnad. Har du hört skogens tystnad?
Det är en levande tystnad, det är LIV!
Vad skogen är poetisk ändå!
Här har livet sitt centrum, inte i städerna. 
Här sjunger naturen sina stilla, eviga sånger. 

Min flickvän Titti Spaltros dikt "Jag är vild"

Jag är vild ...lik en kvinna
som dansar vid månens ljus.
 
Jag är vild ...lik en man
som sover under bar himmel
utan bekymmer.
 
Jag är vild ...lik en tiger
som spanar efter sitt byte
in i djungelns våta hud.
 
Jag är vild ...lik vinden
som smeker alla ting med
sitt varma sus.
 
Jag är vild ...lik regn
som faller ner och vattnar
jordens bördiga säd.
 
Jag är vild lik en flod
som flödar fritt, i enhet
med naturens rytm.
 
Jag är vild...lik fåglar
som flyger fritt, in i
himlens vida rymd.
 
Jag är vild ...lik rådjur
som springer omkring med sina
ögons ömma blick.
 
Jag är vild...som en stjärna
som strålar in i nattens mörka filt.
 
Jag är vild ...lik lukten av hud
när älskogen är slut.
 
Jag är vild...
 

Dikten "Ensam halsduk" av min flickvän Titti Spaltro

Ensam halsduk hänger på trädgrenen
utlämnad åt ett osäkert öde...
Kanske ,att frysa till is, under vinterns
hårda tid...?
Eller få ett nytt liv, runt någons hals, nakna hud...?
Vem vet, vad livet har i sitt sköte...?
Vi kan bara flyta med, vad som än sker
och hoppas att allt, går väl...
Och även om döden , skulle ta oss
i sitt grepp, kan vi alltid smälta samman,
med alltets varma flamma, där allt härstammar
och sen försvinna, in i Naturens mylla, och lämna
vår plats, till någon annan...som behöver stanna
vid liv mer än vi...
 
(Titti Spaltro)
 

Dikten "Lita" av min flickvänTitti Spaltro

 
Lita på det lilla, sköra, bräckliga livet...
 
Den som inte syns, inte skapar stora rubriker eller närs av storslagna fantasier...utan bara är ...i all sin enkelhet och brustenhet. Kanske, lite som det lilla, vilda liv som Naturen har att erbjuda...
 
Det är lycka.
 
(Titti Spaltro)
 

Jesu återkomst: den vilda naturens återkomst

Kanske är Jesu återkomst
inget annat än den vilda naturens återkomst,
exodus ur Egypten - civilisationen.
Kanske är den Nya Jorden som de kristna pratar om
den återupprättade vildmarken.
Kom naturens återkomst!
Kom vilda djur och vilda växter!
Väx över vår vidriga civilisation,
göm den barmhärtigt, detta sår,
detta brott, förlåt det genom att
växa över det.
Trött på detta brott
spejar jag mot horisonten
efter tecken på civilisationens kollaps
och den vilda naturens återkomst.

Svampen

När man är barn
suger man till sig omvärlden,
suger man till sig kunskap
som en torr svamp.
 
När man är gammal
blir inte svampen så mycket våtare mer
även om den ibland simmar
i en ocean av vatten.

Min bottendörr (sång)

1. Vän som jag inte känner, 
    jag känner dig väl ändå,
    för bara jag inåt ränner,
    ner till min bottendörr,
    står ock ditt namn därpå.
 
2. Vän som jag hemligen känner,
    som lem uti samma kropp,
    titta, din själshuds ränder
    smeker sig sakta upp
    genom mitt brustna hopp.
 
3.  Var gång jag tårögd ser mot
     historiens horisont,
     så uppgår ett litet solklot
     jag känner igen från förr;
     det är min bottendörr.
 
(av mig från 2005-2006)

En dag i ditt liv

1. Du klamrar en stund, du sover en blund,
    du vaknar och fifflar med väder och vind,
    och allt som kan heta och samlas i lort.
 
2. Du tar dig en sump, du krafsar i rump,
    du ramsar och hackar i tänder och klor,
    och allt som kan hackas och skramlas i bur.
 
3. Du heter en stund, du stammar en stump,
    du skruvar och bökar i böner och ting,
    och allt som kan samlas och staplas i lort.
 
4. Du tar dig en mö, du fastar i kö,
    du famlar och babblar i biblar och lort,
    och allt som kan märkas och sättas i hatt.
 
    Du tar dig en kock.
 
(baserad på dikten "En Johan Nordgren", som jag skrev vid årsskiftet 2007-2008)

Det gråtande barnet

1. Jag tog min ryggsäck, min sovsäck, gitarren
    åkte på luffen till främmande land.
    Främlandet öppnar min ryggsäck och ser ner,
    chockad det vänder sitt ansikte bort:
    där ligger ett gråtande barn. 
 
2.  Jag tog ett papper, en penna, en laptop,
     skrev ner och sände till Bonniers förlag.
     Lektören öppnar upp brevet och ser ner,
     chockad han vänder sitt ansikte bort:
     där ligger ett gråtande barn. 
 
3.  Jag tog min kvinna, två bröst och en mjuk hand,
     lekte och smekte mot drömmarnas land.
     Drömlandet öppnar min kvinna, jag ser ner,
     chockad jag vänder mitt ansikte bort:
     där ligger ett gråtande barn. 
 
4.  Jag tog tre stjärnor, galaxer, ett kosmos,
     åkte på luffen till Gud Faders land.
     Gud Fader öppnar upp kosmos och ser ner,
     chockad han vänder sitt ansikte bort:
     där ligger ett gråtande barn.
 
(från 2006)

Jag kan känna dödens väsen

 
Jag kan känna dödens väsen
när min nakna fot berör jordens mull,
att döden är något naturligt,
inget att vara rädd för.
Döden är vanlig,
vardag i naturen.
tänk på alla myggor som dör hela tiden,
tänk myggorna, som är lika värdefulla som människan
dör i massvis hela tiden,
och ingen begråter dom,
för det är inget märkligt med det,
att myggor dör hela tiden,
deras med-myggor sörjer kanske lite,
sedan flyger de vidare
på nya äventyr.
 
Jag kan känna dödens väsen,
döden är något gott,
den sårar kanske vårt ego för en liten tid,
men för den döende är det ett uppgående i alltet,
den slutliga Föreningen som hela vårt liv har siktat på,
droppen som försvinner i havet.
Vi blir till liv för livet, för maskar och djur, mull och växter.
Har vi inte varit nyttiga tills dess, blir vi nyttiga när vi dör.  
 
 
(idag var jag på swedenborgianprästen Olle Hjerns begravning, därav denna dikt)
 

O LIV!

O LIV!
O du djuriska, levande Liv!
O du växtiska, växande Liv!
O levande berg och hav! O Liv!
Alltför länge har jag levt utanför dig,
levt i mitt huvud allena, utanför dig.
Jag bjuder in dig, o Liv, i min själ,
jag är trött på den levande döden
i civilisationen.
O LIV!
O du späda, hobbitska liv!
Levande jord och mull!
Jag längtar till dig, och till den dag,
då jag slutligen ska förenas med dig,
uppgå i all-livet, hel-livet.

Myggans död och min död

En mygghane lever bara några veckor. 
Sen finns den inte mer.
Men det är inte tragiskt.
För den har verkligen LEVT.
Sen när den dör,
ja, då är det inget mer med det. 
 
Så vill jag att min död ska vara.
Jag vill LEVA,
så att min död inte blir tragisk.
Ja, har jag LEVT,
då är min död som myggans,
jag finns inte mer, 
men så är det inget mer med det.
 
Jag tror också att man vänjer sig snabbt
vid att inte finnas mer. 
 
Man uppgår ju i Alltet, 
smälter samman med naturen,
blir till LIV för andra,
det är floden som uppgår i havet,
i en sakta, mild extas,
som liknar lite på 
när man släpper en fjärt, eller bajsar, efter att ha hållit sig länge,
man släpper sig helt enkelt när man dör,
man känner: äntligen!

Ett rop till alla hippien där ute

O ni hippien där ute! O ni övervintrade idealister!
Ni anarkistaktivister av alla slag, som kämpar för utopin!
Ge inte upp! Ni är min orsak att leva...
Att ni finns, gör att jag också orkar finnas.
Ni som ser igenom fasaderna, ser ruttenheten,
kämpar en förtvivlad kamp mot det överlägsna systemet,
ni sköra, ni småfolk, ni sanna hobbitar, ni hjältar!
Ni Naturens ögonstenar! Som tror på en radikalt annorlunda värld!
 
Hade det inte varit för er, vet inte jag om jag hade orkat
här i en förstelnad civiliserad verklighet, som enbart en sällan gång
nås av det gudomliga, det sant Naturliga.
 
Halloj alla hippien där ute!! Jag ropar
från min båt över till era båtar
här på internets hav;
håll ut, och låt er inte förborgerligas!
Jag vet att det är svårt, särskilt när man blir äldre,
jag fruktar själv ett sådant öde,
men er kamp skall hålla liv i min glöd!
 
O ni barfotafolket, ni rastafolket, ni reggaefolket, ni omställningsfolket!
Tack att ni finns även här på internet, så att det finns
något värdefullt att läsa även här, 
det är så tråkigt här annars, mest skräp,
ja civilisationen har ju flyttat in här, 
det är ingen ro att få här heller, för reklam och annat skräp,
men jag ropar här ett barnsligt litet kamratrop över 
till er båt,
ni Naturens ögonstenar, ni som håller liv i en död värld. 
 

Välsignad vare djuret i varje människa

Välsignad vare du,
o sköra lilla djur i varje människa,
sköra lilla rädda djur som lider
under civilisationssystemets börda.
Allt för länge har du måsta gömma dig
skämmas över dig själv och din skörhet.
Välsignad vare du, som Lever
som är livslivets liv i varje människa
bakom den döda, förstelnade fasaden av civilisation,
välsignad vare du, o vilde i varje människa,
vilde som längtar efter sitt ursprung,
den ädle vilde som så länge har måsta gömma sig,
och som så har längtat efter att få uppenbara sig
på civilisationens ruiner. 
Välsignad vare du,
o sköra lilla djur i varje människa,
du äger min beundran för evigt. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0