Valpsången

(mel. "Livet är skjönt når Jesus med meg går", norsk andlig sång)
 
1. Lyssnande afton, över vida fält
går den sin gång, att sova i sitt tält.
Den sveper allting in i valpars sång,
alla blir lika av dess stilla gång. 
Morgonen tolka skall vad gräset drömt,
med gryningsljusets silverflöjt så ömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren.
 
2. Skulle du börja frukta livet självt,
låt valpens väsen vagga dig så snällt.
Av denna ton som livets harpa bär
kan du dig sluta till hur sången är.
Morgonen tolka skall vad gräset drömt
med strålklar glans, ur solens vinglas tömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren.
 
3. Aftonens vana är att gå omkring
lyssnande till vart hjärtslag, i vart ting,
i varje myra, varje loppas bröst
för att dem ge en stilla valpsångs tröst.
Morgonen tolka skall vad gräset drömt,
med daggvåt sång som natten hade gömt.
Så skall din själ få liv av aftonen
medan du går din gång mot sommaren. 

Jag vill tacka min kropp

Jag vill tacka min kropp
att den varit så god
mot mig uti drygt trettitre år.
Den har burit mig opp,
den har gett mig stort mod,
som en bris från en himmelsk vår.
 
Jag vill tacka min kropp
att den kämpat för mig
och har läkt alla blödande sår.
Den har varit mitt hopp
och har svikit mig ej
fast jag legat på sjukhusbår.
 
Jag vill tacka min kropp
och bakterier små,
de är värda nobelpris de med.
Högt på Nebos* topp
vill med dessa jag stå
och se med deras silverblickar (1) ned. 
 
 
 
*Berget Nebo var det berg där Mose, enligt den bibliska myten, skådade in i det förlovade landet, Kanaan, och där han dog och begravdes av Gud.
 
(1) Uttrycket "silverblick" användes av mystikern Hjalmar Ekström för att beteckna en blick som ser värdet i det lilla, som ser alltings sanna väsen, Kristusblicken som ser värdet även i skräp och avfall.

En fabriks "ande"

Jag såg en gång i min fantasi
en fabriks "ande".
Denna ande var någonting ohyggligt tungt,
ett tyst metalliskt vrål av fångenskap,
slaveri och förtappad instängdhet i materien.
Det var som om fabriken ropade efter befrielse,
efter civilisationens fall
och naturens återkomst. 

Kulturens omistliga själsbuffert

All värdefull kultur,
alla värdefulla böcker vi producerat
samlas till en själens buffert,
jag ett själens sparkapital
som vi kommer att finna oumbärligt
i hårda tider,
som kommer att ge oss kraft
att härda ut.
Som ibland rentav kan bli viktigare
än mat, rent vatten och pengar.
En själens nattvard, en själens gudomskälla.

Horisonten

En svala sänker sig majestätiskt stilla
mot gråtens slut, den fjärran horisonten,
historiens horisont, ja korsets hjärta,
förlåtelsens horisont, där är den stora
 
förbrödringens tecken, bildningssältan,
i perspektivens kosmiskt stumma gravskrift.
En svala sänker sig, svagt jag hör den snyfta,
den bär en brottslings och ett helgons böner
 
ner till den blodbestänkta gränsen
där skillnad utplånas för evigt.

En klagosång med en Nackalärka

Kultureliten kunde inte märka
när livet lämnade finlitteraturen.
Men uti bonden började det värka.
Hans saknad sjöngs av Nackaskogens lärka.
 
Där status är den högsta prioriteten
blir litteraturen osårbar så länge
den prisas högt, med kritiker i täten,
där lyssnas ej till några lärkors läten.
 
Men lärkan lär oss mer än någon lärd
litteraturkritiker vad är stort i böcker.
Den lär oss mest vad status, makt är värd,
när civilisationen lånar den sitt svärd.
 
När livet flydde, status blott blev kvar
man vördade länge liket efter döden.
Men Nackalärkan utan status var,
och fortsatte amma bondens själ
                      i alla hans kvarvarande dar.

Poesiens berg

Jag vandrade upp för poesiens berg
för att dess vackra utsikt skåda få
ut över skönhetsriken, deras färg,
ett berg vars topp ej någon kunde nå. 
 
Min början blev den andliga sångskatten,
en anspråkslös och korsfäst skönhetssång,
den ljöd som älvmusik i svarta natten,
en tröst för mig när vägen blev för lång. 
 
O Runeberg, du var min första klippa,
min första utsikt över andens fält.
En påminnelse om att man kan slippa
vardagens torra, gråa himmelstält. 
 
Byggmästars "Näckrosön" det var mitt första
besök i modernismens pilgrimsbås.
von Martens sade mig att all den största
lyriken skrivits högt på tidens ås.
 
Långt högre Ekelund och Edfelt låg
där utsikten mot verkligheten blev
min andes stränga tuktan, o vad jag såg!
Jag följde stigen upp, alltmera snäv.  
 
Med Björling bergsluften blev plötsligt tunn,
här lärde jag mig stamma i lyriken.
Ett lammstammande djupt från livets brunn,
Jag skådade nu ända till antiken. 
 
Med Björling kom man inte högre mer
jag gick istället ner på andra sidan,
där såg jag Jäderlund ett stycke ner,
jag grät med henne, över hennes kvidan. 
 
Sen tog min bergsstig plötsligt slut en dag, 
i formupplösningens förvirringsbrant,
en ravin så ogästvänligt djup att jag
mig vände om och kände mig som en fjant. 
 
Där bakom berget ej utsikt fanns, blott hot
blott nya berg så långt ögat kunde nå. 
Jag mindes psalmerna vid bergets fot,
och beslöt mig ödmjukt att tillbaka gå. 
 
 
 

Liv trivs ej i de stora sammanhangen

Liv trivs ej i de stora sammanhangen,
se bara på hur mycket mat som kastas
i en butik, i fina restaurangen
och detta är ej mat som alls kan lastas.
 
När livet träder in i maktens riken
dör en hel del, och blir till sopstationer.
En urfolksstam gör även människoskiten
till odlingarnas ljuva övertoner.

Sankte Pär på förlagskontoren

På de stora förlagen sitter de,
vår tids Sankte Pär:s med nycklarna till himmelriket,
nycklarna som öppnar porten 
till litterär ära och berömdhet.
Kanske även 
rikedom. 
 
Utanför muren står mängder av tiggare
som har tiggt och tiggt i så många år
om att få komma in.
Poeter och romanförfattare,
som har skickat in manus efter manus,
de vill in till det de tror är himmelriket;
att bli älskad av massorna, komma med 
i litteraturhistorieverken,
ja kanske även att bli rik på sitt författarskap,
kunna leva på det. Bli en ny Astrid Lindgren.
Vara med och rädda världen med sina skrifter,
väcka folkmängden till andligt liv. 
 
Där utanför står de i kylan. Där innanför
sitter Bruno K. Öijer och Göran Sonnevi,
bekvämt, i döda andars sällskap, bland Homeros och Shakespeare,
dessa döda som ger av sin glans till de levande.
En glans som tiggarna står utan.
Spelar ingen roll hur bra de skriver,
kommer de inte in genom porten,
får de aldrig den glansen,
historiens glans, det stora sammanhangets glans.
 
Jag tror att där ute i kylan har vissa dött
medan de bönföll litteraturens Sankte Pär 
en sista gång. Utan svar. Eller högst ett standard-refuseringssvar,
som alla refuserade får. Så gör Sankte Pär i vår tid. 
 
Där inne dör man aldrig. Viskas det. 
I alla fall inte i massornas hjärtan. Homeros lever där ännu. 
Det är detta tiggarna tigger om. 
Att deras namn inte skall dö i folkets mun. 
Kanske det inte finns ett evigt liv efter döden, tänker de,
men vi satsar
 
på det som är kvar.

Antinationalsången

(melodi: Rysslands nationalsång)
 
1. Vi äro eländiga varelser här
    och vi grälar och bråkar med dem vi har kär.
    Vi lyder och sliter så vi köpa kan
    sånt som inte behövs, som en rättskaffens man!
 
Refr: Vi, vi är bra på galenskap!
         Vi gräver nu vår egen grav.
         Vi har förstört både skogar och hav
         slukat dem i vårt lystna gap,
         klimatet fick vårt koldioxid-rap.
         Vi slutar ej förr´n vår gren den är av.
 
2. Fascismen har aldrig helt dött inom oss,
    fast vi städar och strävar att helt skaka loss
    historiens spöken och all tyranni,
    men vi känner att vi liksom aldrig blir fri.
 
3. Och skulle du tänka för fel tankar här
     har vi psykiatrins inkvisition som lär
     att ställa sig åter i leden och be
     vår gud Penningen att han skall segern oss ge.

Dikten "The lake of Innisfree" av William Butler Yeats

The lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree, And a small cabin build there, of clay and wattles made: Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee; And live alone in the bee-loud glade. And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow, Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings; There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow, And evening full of the linnet’s wings. I will arise and go now, for always night and day I hear lake water lapping with low sounds by the shore; While I stand on the roadway, or on the pavements grey, I hear it in the deep heart’s core.

(William Butler Yeats, 1865-1939)


Översättning av Karl Asplund:

Innisfree:

Jag vill stå upp och vandra, vill gå till Innisfree
och bygga mig en hydda av läkt och av ler,
så nio rader bönor och odla eget bi
och i den tysta gläntan slå mig ner.

 

Och där skall friden komma, den skall komma som en gråt
av dagg ur morgondimman, när syrsan sjunger skyggt,
var natt är full av silverljus, var dag av purpurståt
och kvällen full av hämplingvingars flykt.

 

Jag vill stå upp och vandra, ty dag och natt mig når
små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.
Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,
jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.

 

 

Min kommentar: Dikten Innisfree hör till den engelska lyrikens främsta pärlor, och har ett drag av nationalromantik, naturromantik och naturmystik i sig, längtan till landsbygden, längtan till det enkla bondelivet på landet. Det påminner om Tolstoj, ja man hör rentav en ton av urgammal permakultur i den; "och bygga mig en hydda av läkt och av ler" (läkt betyder långt, tunt och smalt trävirke). Inom permakulturen idag är det populärt med att bygga hus av lera, och den har samma längtan till landsbygden som Yeats har. Yeats föreställer sig att han ska finna friden på landsbygden, och att denna frid ska komma över honom som en gråt (enligt Asplunds tolkning), spontant och utan strävan. Han längtar bort från staden, och upplever att han, när han "på gråa gator går", dvs. går i staden, nås av tonerna från naturens paradis på landsbygden, som han hör djupt i sitt hjärtas kamrar.

 

Denna dikt gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag läste den för första gången (jag tycker Asplunds översättning är nästan bättre än originalet!), och jag tonsatte den även ganska snart (jag har inte skrivit ner melodin, men minns den, den är en variation av en av Edvard Griegs melodier). Den uttrycker så mycket av vad jag står för, och jag upplever den även som en särling bland de gamla dikterna; den ekologiska medvetenheten var ofta inte artikulerad på Yeats tid och före honom. Yeats sätter ord på något som inte hade namn den gången, innan miljörörelsen uppstod. Mycket var ju ekologiskt på Yeats tid, i slutet av 1800-talet, innan bilarna och flygen kom. Allt jordbruk var ekologiskt. Luffare fanns det gott om (Yeats ville luffa till Innisfree!). Det var när jordbruket industrialiserades och bilarna och flygen kom, som miljörörelsen uppstod - naturförstörelsen hade helt enkelt gått för långt, industrialismen hade gått för långt. Jag undrar om miljörörelsen känner till Yeats´dikt, om inte, så hoppas jag denna rörelse upptäcker den snart, den är så vacker. 

 


En hund pussade mig idag

(Följande dikt fick jag igår:)
 
 
 
En hund pussade mig idag på gatan,
vilket fick mig att återigen påminna mig om
hur mycket kärlek det finns i världen,
och att det är de lägst i hierarkin
som har mest av den.

Dikten "Jerusalem" av William Blake. Och något om "Eden regained" ("Det återvunna Eden")

And did those feet in ancient time
Walk upon England's mountains green?
And was the holy Lamb of God
On England's pleasant pastures seen? 

 

And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark Satanic mills? 

 

Bring me my bow of burning gold:
Bring me my arrows of desire:
Bring me my spear: O clouds unfold
Bring me my chariot of fire. 

 

I will not cease from mental fight,
Nor shall my sword sleep in my hand
Till we have built Jerusalem
In England's green and pleasant land.

 

(William Blake 1804)

 

Min översättning:

 

Och gick de fötter i gammal tid
Över Englands gröna berg,
Och sågs det heliga Guds Lamm
I Englands vackra ängars färg?

 

Och sken ett gudomsansikt skönt
Över skybetäckta kullar där.
Och byggdes ett Jerusalem
Bland sataniska kvarnars här.

 

Ge mig min båge het av guld;
Ge mig mina pilar utav lust;
Ge mig mitt spjut, öppna er moln,
Ge mig min eldvagn, vindars pust.

 

Jag skall ej sluta sinnets kamp,
Ej sova skall mitt svärd i hand,
Tills vi har byggt Jerusalem
I Englands underbara land.

 

 

Min kommentar: Denna dikt skrev den engelske förromantiska poeten William Blake (1757-1827) i protest mot industrialismen. "Jerusalem" är här inte en civiliserad jordisk stad, utan det återupprättade Eden, det "Nya Jerusalem". Samma ande genomströmmar de romantiska poeterna under romantiken i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet, romantiken var mycket en protest mot industrialismen och upplysningstidens mekanisering av förnuftet och världen. Min egen poesi och ekofilosofi har hämtat mycket från romantikerna. Här kan man se en fin dokumentär om romantikerna på youtube. 

 

Blakes dikt Jerusalem har nästan rangen av en andra nationalsång i England (hör den här), vilket är ironiskt, för där bygger man vidare på det industriella projekt som Blake vänder sig emot i dikten, det han kallar "these dark Satanic mills". Säger något om hur man exploaterar sina diktare för egna ändamål. Jag tror att de styrande i England snarare ser "Det Nya Jerusalem" som industrialismens fulländning istället för dess antites, som är Eden, vårt ursprung, enheten med den levande Naturen. Så har det i alla fall blivit för den religiösa högern, vars Nya Jerusalem är "rikedomshimlen", som jag skrivit om tidigare på bloggen, och som därför bygger lyx istället för att föda de svältande i världen och restaurera naturen, som ödelagts just p.g.a. lyxen . Detta har en lång och hemsk historia av exploatering, förtryck och kolonialism, och den katolske påven i sitt rikedomsnäste i Vatikanen har alltid varit höjdpunkten av denna ohyggliga "himmel", tusen mil från det William Blake drömde om. Påvestolen, som har så många martyrers blod och så mycket tortyr på sitt samvete. Som trampat på de fattiga och naturen i så många sekler (den nuvarande påven är dock mycket bättre än många tidigare påvar, en riktig "klimatpåve"). Där har du ett exempel på vad för slags Nytt Jerusalem den kristna högern drömmer om, den som kostar naturen, djuren och de fattiga deras liv. En himmel som mer liknar teknoutopisternas teknofascistiska drömmar om ett totalt uppgående i tekniken, evigt liv på internet, än den ödmjuka uppfattning man finner hos äldre tiders filosofer och teologer, som inte sällan såg paradiset som den återupprättade skapelsen, återgång till Eden (ett förnyat Eden), en förnyelse av naturens yttersta ursprung, vad man nu än anser om detta ursprung.

 

Något mer om "Eden regained" (D"et återvunna Eden")

 

I boken "From Land to Lands, From Eden to the Renewed Earth" (2015), av den palestinska kristna teologen Munther Isaac, sägs att "OT (Old Testament, min amn.) repeatedly portraits the Promised Land as Eden restored." För dem som inte vet det är det Förlovade Landet (Kanaan eller Israel) en sinnebild för himlen för judar och kristna. Här finns mycket att hämta för ekoteologer! Boken förklarare vidare: "The election of Abraham and the assignment of land to his seed occur in a context of restoring humanity back to Eden." Var inte detta också andan i John Miltons (1608-1674) poesiepos "Paradise Regained"? Det var inte främst en jordisk stad han drömde om, utan Eden, Naturen i sin ursprungliga härlighet, som Jesus lär ha vunnit åter åt oss. Det rimmar väl med den tidens tankar om mänsklighetens gradvisa fall från "guldåldern" i forntiden, genom silveråldern, bronsåldern osv., tankar som har djupa rötter inte bara i kristendomen, utan även i den grekiska antiken. Ett exempel på tankarna om guldåldern finner man i en målning av Lucas Cranach ca. 1530, kallad "The Golden Age", som kan ses här.

 

Tankarna om Det Förlovade Landet som "Eden regained", för tankarna till "Back-to-the-land rörelsen" och permakultur-rörelsen, som jag skrivit en del om. Något av denna hippieande har filmen "Back to the Garden" (1988) fångat. Och är inte "Garden" här just något av "Eden regained"? Det är en sekulariserad version av den kristna frälsningsläran om ett återupprättande av hela skapelsen genom Jesus (här genom en förnyad mänsklighet). En hel del av sekulär kultur har faktiskt sina rötter i religionerna, som var våra första famlande försök att göra en mening av allt. Och det som stelnat till kyrkliga dogmer var kanske i början djupt meningsfulla koncept, t.ex. känslan av att mänskligheten har fallit från Eden, var inte det en känsla av att civilisationen förstört naturen, och förslavat sig själva och de domesticerade djuren och växterna? Lägger vi ett känsligt hermeneutiskt öra till, kan vi locka ljuva toner ur de hårdaste dogmer, för det är trots allt människor som har tänkt dem, och inte onda robotar eller grymma aliens.

 


Diktsamlingar av mig och Titti inskickade till olika förlag. Något om mitt skrivande, samt något om naturromantik.

I December och i början av Januari skickade jag och min flickvän Titti Spaltro in diktsamlingar till ett antal olika större förlag, som Bonniers, Norstedts, Ellerströms och Natur och Kultur. Jag skickade in "Det som lever i skymning" och Titti skickade in "Naturens musik", båda diktsamlingarna innehåller mest naturlyrik och ekopoesi. Vi hade i höst skickat in samma diktsamlingar till det lilla alternativförlaget Fri Press (som har givit ut Andreas Björsten, bl.a.), men vi tyckte vi inte förlorar något om vi också skickar in till de stora förlagen, om inte annat så får vi i alla fall våra diktsamlingar lästa av lektörerna. Alltid något, när man är en så litet läst poet som jag.
 
Det här är tredje gången jag skickar in en diktsamling till förlag, tidigare har jag skickat diktsamlingen "Över floden mig" till Bonniers 2006, och diktsamlingen "Yeschua" till bokförlaget H:ströms 2010. Bonniers refuserade mig (detta var en så stor besvikelse att detta är en av orsakerna till att jag skickat så lite till olika förlag genom åren, trots att jag haft mängder av manuskript) och H:ströms svarade inte (de fick "Yeschua" som vackert handskriven minibok, i original, vet inte var den befinner sig nu, den är väl inte i soporna?).
 
Det här är den första gången jag skickar en diktsamling till många olika förlag på samma gång, vilket är klokt om man ska ha en chans att bli utgiven. Och det här är också första gången jag bett vänner läsa diktsamlingen och komma med synpunkter innan jag skickar in den. Och det är första gången jag bara skickar in en samling av mina bästa dikter och sånger genom åren. Om jag inte får ut mina dikter nu på något förlag, får jag det nog aldrig, för det känns som om jag redan har skrivit mina bästa dikter, och att jag aldrig kommer att uppnå samma nivå, bl.a. för att mina jäkla psykmediciner har avtrubbat mitt känsloliv, så att jag inte har samma poetiska känslighet längre, den finkänsliga kreativitet som all poesi härstammar från. Jag tycker att mina finaste dikter skrevs 2006-2007, när jag levde i min kåta och min lilla hydda i Nackareservatet. Det är också från denna tid alla mina sånger härstammar. Även 2010 var ett viktigt år i mitt skapande. Mina nuvarande dikter känns prosaiska i jämförelse med de bästa dikterna som jag skrev 2006-2007, då jag trollade med orden och skapade ett slags eget lyriskt språk, inspirerat av den s.k. "verbismen". Jag kan inte skriva så längre, kan inte trolla och förtäta språket som den gången, inspirationen räcker helt enkelt inte till. Det känns som om mina psykoser var priset jag till sist fick betala för min poetiska känslighet den gången. Som många sagt, så är gränsen mellan konstnärskap/kreativitet och galenskap hårfin (se t.ex. här).
 
Nu är jag däremot bättre på att skriva (relativt) nyktra prosaiska blogginlägg för att förbättra världen. Jag har kommit ner från mitt lyriska elfenbenstorn och står närmare verkligheten nu. Jag ser klarare, tycker jag. Bl.a. p.g.a. min ateism som jag hamnade i för tre år sedan. Och kanske var min ateism en konsekvens av avmattad poetisk kreativitet? Poesi ligger nära religion, faktiskt. Jag säger inte detta för att svärta poesin. Men poesi kan förföra en in i religion, vilket särskilt romantikerna genom tiderna är ett bevis på, många av dem var religiösa (Percy Bysshe Shelley (1792-1822) var ett exempel på en ateistisk romantiker, så det går också!). Jag försöker idag göra en syntes av ateism och romantik, och vad hamnar jag i då? Jo, mest i naturromantik, naturlyrik. Det tycker jag vi har för lite av i vår litteraturhistoria. Om det kan det skrivas så mycket. Naturen och universum är så stora och vackra! Ja, är inte naturen romantisk innerst inne? Vi märker kanske inte av det så mycket, eftersom vi lever i staden. Men förr i tiden var vi mer sammanvävda med naturen, och kanske det är en av orsakerna till att man var mer romantisk förr i tiden, både i poesi och prosa (religionen var en annan faktor).
 
Dock, ateismen, med dess respekt för förnuftet, gör att vi är återhållsamma i vår naturromantik. Man ska inte idealisera naturen för långt. Mina erfarenheter som skogsboende och hemlös har gjort sitt för att ta mig ner på jorden. Jag tror att man idealiserar lätt naturen för mycket om man inte bor i den, utan bor i staden, och börjar längta tillbaka till naturen. Men detta botas lätt genom att man lever ett tag sammanvävd med den. Men stadsborna överlag har lättare för att undervärdera naturen, och det är en reaktion mot detta som den naturromantiskt väckte ofta har, och som driver honom att överidealisera naturen. Men det hela blir som Hegels tes-antites-syntes, man hamnar någonstans mitt emellan undervärdering och överidealisering av naturen om man har en lång erfarenhet på detta område. Det vilda är inte så hemskt som stadsbon ibland tror, men inte heller så underbart som den stadsboende miljökämpen, som väckts till naturromantik, tror. Sanningen finns någonstans mitt emellan, tror jag. Ja, naturen är rätt trevlig när man bara lär sig att leva med den på fredlig väg, utan exploatering och övervåld. Men den är ingen sagobrud direkt, utan snart går förälskelsen över (så hände det mig, jag blev förälskad i naturen under min studietid i Åbo 2004-2006, och flyttade sedan till skogs, men sakta mattades förälskelsen av), och man ser att det även finns myggor och fästingar, som gör sitt för att avbalansera naturromantiken. Detta realiseras oftast av den som är nära sammanvävd med naturen, naturromantikern i staden kan fortsätta överidealisera naturen hela livet, i värsta fall.
 
Men naturen är det vackraste vi har, och det är rätt mycket.  

Andevärldens sång. Dikter av Lars Larsen. Naturens förlag 2010

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)
 

 

På natthimlens säng

på natthimlens säng som av Intet vet
under stjärnornas filt
där ligger Du och jag
och föder varandra i evighet

 

vid natthimlens bröst, som av mjukhet grät
även stjärnor till mjölk
där ligger Du och jag
och ammar varandra i evighet

på natthimlens äng, som av blindhet ler
även solar till barn
där ligger Du och jag
och leker tillsammans i evighet

på natthimlens säng som av Intet vet
under stjärnåldrars filt
där ligger Du och jag
och lever varandra i evighet

 

* * *

 

Jakob Böhme

Ur Gudoms-Urgrundens bittra Quale
Den Eviga Naturens mörka Centrum
Naturspråkets stammande Glossolale
Genom Philosophi och sophisters väntrum

Essentias klara beskådan
i ljus ur ett hav av eld och kärvhet.
Blott Sonen förvandla kan en sådan
Vredes Quale till klarhetsblickens djärvhet

(Om Jakob Böhme på Wikipedia)

 

* * *

 

Swedenborg

Allt som skrivits på svenska språket
har skapat en Swedenborgsk andevärld
som lever sitt eget liv, utanför bråket
av dagspolitik och världslig flärd.

Här gäller blott underhavsliga lagar
av simmande, bubbellik natur
där spöklika fiskar på havsbottnet jagar
och människan lever som djur.

Här gäller ej simpla klassifikationer
i lögn och sanning, i ont och gott.
Förlåtelsens väldiga evighetstoner
väller och smälter i azurblått.

När dagspolitiken med stenansikt talar
och psykiatrins moralism blir för tung
går du ner i undervattnets salar
till leken i havsströmmars gung.

När läkare kommer och granskar psyket
och iskallt bläddrar i psykvårdslag
då finns blott en utväg: det blixtsnabba dyket
till spökfiskars lyktor som tröstar en svag.

En gång var vårt jordklot betäckt av vatten
och isfloder sjunger dess ödes dån.
Din själ rinner ständigt ut i natten
till moderhavet den kom ifrån.

 

* * *

 

Min själsmages rättsfantasi

Civilisationen är ond
men den smältes
om som en naturlig naturkatastrof
i min andes mage, i tron
om den smältes
och jag fattar intet av hur detta går. 

Detta lilla under är min
paradisiskt
trygga grundförsäkran mot rättshaveri,
bitterhetens hatfulla spinn,
paradisiskt
släckes av min själsmages rättsfantasi.

 

 * * *

 

Det är en vacker afton, lugn och fri

Det är en vacker afton, lugn och fri,
helig och nunnelik går tiden ner på knä
tillber i andlöshet, och solen faller i
dunkelröd tystnad, drömlik att se.
Himmelens mildhet smeker oceanen
Lyssna! Den mäktiga Varelsen är vaken,
sakta rör sig Evighetssvanen,
mullrande, dovt och åsklikt över taken.
O, kära barn! som vandrar med mig här;
om tankens högtid ej ditt hjärta når,
dock, din natur lika gudomsmättad är,
ligger i Abrahams sköte år för år,
tillber i templets inre helighet.
Gud är hos dig, fast du det inte vet.

William Wordsworth

(Min tolkning av dikten "It is a beautious evening, calm and free")

 

* * *

 

Höstpsalm

Och himlen är så skimrande klarblå över mig
som om höstkylan har rensat atmosfären
Och jag såg idag en fågel som fick djuret i mig
att tjuta som en varghonas unge

Och himlen är så djupklar som andevärlden är
Som om kylan gör den djupare än vanligt
Och schäfern som jag mötte i morse på min väg
Den visade mig djuriskt djupt intresse.

Och himlens blåa färg den har aldrig varit så
gränslöst vacker som den var denna morgon
Den gamla jätteeken i Sibeliusmuséets park
har väl återigen haft sin del i saken.

 

* * *

 

Till psykiatrikern

Aig haf a lidl drabl mit mai
skallari
Da ar dai lidl larvar in mai
magari.
Dai noisefraisar mit sou monni
voisabi
Dai ärte mai ou dai mit manni
plagari.

(ärte = norska ordet för reta)

 

* * *

 

Det sträng

Det spelar en sträng
Det spretar en sträng
Det heter  ut en sträng
Det reder sig en sträng

Det går upp en sträng
Det leker i sträng
Det smeks i en sträng
Det tar sig en sträng

Det lever en sträng
Det ser ut en sträng
Det häver i sträng
Det hävs ut en sträng
Det kläcks ut en sträng
Det fläckas en sträng
Det läcker en sträng

Det tar det med sträng
Det pustar en sträng
Det läks ut en sträng
Det havar en sträng

Det gnids över sträng
Det glider av sträng
Det breder ut sträng
Och armar av sträng

Det börjar av sträng
Det allt av sträng
Det allt finns av sträng
Det finns mat av sträng
Det fåglas av sträng
Det går där en sträng
Det säng sträng 

Det går på en sträng
Det klöver sträng
Det djur på allt som sträng
Det sover ut sträng
Det ler ut sträng
Det släcks ut sträng
Det gallrar ut sträng

Det släcks ut sträng
Det gallrar ut sträng
Nu dör det ut sträng
Det heter nästan sträng
Och jag som sträng
Jag trängde ut sträng
Jag värpte bort sträng
Jag solade ner sträng
Det badade ner en sträng

 

* * * 

 

Det som lever i skymning

det finns en daggdroppe kvar på lövet
den faller
tungt ner på skymningens trolska fiol
glider mjukt ut över strängen
och den spelar färger och sagor ut över himlen

det dagas
det barnas på rosa kvällshimmel

ett barn lever bara om natten
när verkligheten är tyst som en sovande svan
och borrar sin skarpa näbb in under sin milda vinges skydd

en daggdroppe lever av natten

det spröda i människan lever
av några få ögonblick
då tårar skymmer blicken

 

 

 

 


Fem Versberättelser, av Lars Larsen, Naturens förlag, Dec. 2010

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)

 

 

Två män

 

Två män fick häftig kissnöd mitt på gatan.
Den ena urinerade strax i en vrå.
Den andra tänkte, otåligt, "Fy Satan!"
Och tvingade sig vidare gå.
Den ena var fri ifrån skam och bedrag.
Den andre hade slavaktigt sinnelag.

 

Två hemlösa de möttes mitt i staden.
Den ena hade tiggarskål i handen.
Han var ett alltför vanligt fall i raden
av folk som synes stå vid avgrundsranden.
Den andra var tillfreds med däggdjursrangen;
han hade festat loss på goda rester
han funnit i den närmsta restaurangen,
det var hans alldagliga, gratis fester.
Den förste hade slavaktigt sinnelag.
Den andre var fri ifrån skam och bedrag.

 

* * *

 

Det nakna folket

 

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll.

 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

 

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur.

 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

 

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

 

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

 

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

 

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som det bländande ljuset föll, som nästan
gjorde drängen Robert blind.

 

Det var deras sätt att äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

 

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

* * *

 

Offerberget Moria

 

Jag vandrar uppför offerberget Moria
med Isak med och ryggen tyngd av ved.
Det är min civilisationshistoria
som så har böjt den gamla ryggen ned.

 

Mitt namn är Adam, med mig har jag Sonen
som bakom mig går mot sin undergång.
Den gammaltestamentliga Demonen
har plågat oss med sin befallnings tvång.

 

Mitt enda barn går bak mig, Kristuslammet,
min löftesson, min gråt om att få bli
stamfader till det släkte som ur dammet
skall resa sig till Edens harmoni.

 

Nu går han där bakom mig i sin fångdräkt
som kyrkornas Demon åt honom gav
som inte tålde se den vilda Eden-fläkt
som lammets djurnatur är skapad av.

 

Jag hade aldrig startat uppför Moria
om inte kyrkans präster hade skrämt
mig med den tunga, bibelsprängda gloria
som dit den kommer dräper lek och skämt.

 

Men nu är det för sent att återvända.
Där bakom träden skymtar bergets krön.
Där är det hus som byggdes för att skända
vår aplikhet och djurursprungets frön.

 

Jag är en gammal man och jag har strövat
upp längs en liten bergsstig livet ut.
All annan önskan har det mig berövat
än det att släktets lidande tar slut.

 

I mina bästa stunder har jag drömt
att när jag når till tempelbergets mur
skall Herren själv från himlen ropa ömt
att han försvarar Sonens apnatur.

 

Det står ett altarkors vid stigens slut
som rests av stat och kyrkans prästerskap.
På det skall släktet, sen det lidit ut
uppstå till djurlikhet ur kyrkans gap.

 

* * *

 

Heidenstams klagosång

 

Jag har kring min panna en gloria
som jag mottog den dagen jag blev
garanterad en plats i vår historia,
alla kommande släkters minnesväv.

 

Den dagen var det som om jag lyfte
ur mitt vardagslivs trista litenhet
och mitt liv fick ett mycket högre syfte:
att få forma en folksjäl varm och tät.

 

Nu blev allt som jag skrev så gränslöst viktigt,
ty det skulle läsas ock om tusen år.
Och jag skred till mitt verk så försiktigt
som om jag tassade kring skolmagisterns tår.

 

Nu fick jag ju chansen att skriva
sånt som folket skulle trycka till sitt bröst.
och skapa ett namn, som skulle bliva
en i öknen ropande röst.

 

Men vår svenska historia har en början
och därför den får ett säkert slut.
Det är detta som grundlägger min spörjan
om jag kommit på villovägar ut. 

 

En annan historia i mig värker.
Där finns ej begynnelse och änd.
Att läsa dess texter bara stärker
min känsla av återvändsgränd.

 

Det var denna historia jag miste
min sömngångarkänsla av
den dagen jag första gången visste
att mitt diktarnamn ej skulle gå i grav.

 

* * *

 

En poetkarriär

 

Det var en man
som ville bli sedd en dag
och ge ut en bok
på Bonniers förlag.


Det blev tjugoen
små refuseringsbrev
innan en dikt-
samling godkänd blev.

När den kom ut
var alla ting som förr.
Slentriankritik.
En kall och sluten dörr.

Han ej gav upp.
Nu började samlandet
på sånt som gav
status åt namnet.

Litteraturkritik,
mer publicerad dikt,
en och annan fin
vänskap utav vikt.

Men vad är det
för en lillvärld, denna
svenska ankdamm, trång
för en stor penna?


Man måste få
internationell kontakt.
För en bildning bred
stå i stram givakt.


Översättningar.
Och imponera på
Svenska Akademin.
Stipendier få.

Lite lagom tung
blev denna insats.
Egna diktandet
kom på andra plats.

Och så hade han skapt
till sist ett namn, 
kanske ock en plats
i historiens famn.

Men trots det så gick
folket där ignorant
som om han blott var
en simpel klant och fant.

Kanske blott en sak
var tillräckligt fin:
plats bland arton i
Svenska Akademin.

Med en hand uträckt
mot de artons behag
stelnade han
på sin grav en dag. 


Ännu ett träd har huggits ner, dikt av Titti Spaltro

Ännu ett träd har huggits ner
för att pryda julen med...
Den ligger nedpackad i ett vitt...
plastnät, tillsammans med andra
på gatan och väntar på att någon
ska köpa den och få följa med hem
för att bli julgran och fest...
På så sätt får den leva lite till med
hjälp av en kruka och vatten därtill. I
nnan den vissnar och dör helt och
kastas sen ut när det nya året
bryter ut.
Men trädet fick ett kort liv p.g.a
konsumtionens ekorrhjul för
människor bry sig inte om dess liv...?
Kanske hade det varit mer rättvis om
granen hade fått leva i sitt hus in i skogens
vilda mylla, där jorden ger den ett långt liv
och ger oss tillbaka koldioxid och klorofyll...?
Det finns ju plastgranar att köpa, inte behöver
man döda det levande för att kunna fira jul...?

(Titti Spaltro)


Balalaiku. Dikter av Lars Larsen. Naturens förlag 2010

(avskrift av en de handskrivna miniböcker jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)
 
* * * *
 
(i balalaikudiktningen försöker man koncentrera en andlig upplevelse eller insikt i tre ord på tre rader. Småord kan tilläggas vid behov, men huvudorden ska vara tre: ba-la-la / iku. Medan haiku sysslar med naturbilder, är balalaikuns specialitet andliga bilder, i en andlig symmetru; 3 ord på 3 rader, 3 x 3)
 
 
Till Hans Boij
 
 
* * * * 
 
Evighetens 
ofattbara 
Verklighet
 
* * *
 
Treenighetens 
glasklara
haikudikt
 
* * *
 
Andevärldens 
befriande
lögner
 
* * * 
 
Skrämmande:
lidandets 
slut
 
* * *
 
Kemisk
förening
med Gud
 
* * * 
 
Visionen av
materiens 
verklighet
 
* * *
 
Balalaiku
en andlig
lortfläck
 
* * *
 
Hoppet.
Stumpen.
Gudastubben.
 
* * *
 
Loppans 
mystiska 
självuppfattning
 

Jag hittade en bunt med mina gamla miniböcker!

År 2010 skrev jag en massa handskrivna miniböcker med dikter och prosa (jag gjorde så i flera år). När jag var på Pelarbackens enhet för hemlösa 2010 och träffade en läkare där, glömde jag en bunt med dessa miniböcker där. En av personalen upptäckte det sedan, efter jag hade gått, och försökte få tag i mig. Hon lyckades inte, men fick istället tag i den unge mannen (min jämnårige) och poeten Markus Beijar Mellin, som hon trodde var jag. Hon gav miniböckerna till honom, och han gav dom i sin tur till Antikvariatet Tälje på Bondegatan på Söder. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med Mellin, har helt enkelt inte lyckats få tag i honom. Jag hade dock fått höra om att han gett miniböckerna till ett antikvariat på Bondegatan, men jag hade inte hittat det på nätet, och trodde inte det fanns. Men i höst, på Författares Bokmaskins litterära afton, träffade jag Mellin av en slump. Han berättade att miniböckerna fanns hos Antikvariat Tälje, och jag hittade det till slut på nätet, med adress. Igår var jag där med Titti, och undra på om jag blev glad: antikvariathandlaren, en gammal man, hade sparat mina miniböcker för mig i sju år! Bland dikterna fanns ett dussin dikter som jag trodde jag hade förlorat för gott, en del av dem rätt dyrbara för mig. Eller vad säger ni om dessa tre som jag fann i miniboken "Kladd XVI":
 
 
Det var en man
som började leva sig så in i
den förvandling han skulle genomgå
i döden
att han genomgick denna förvandling
redan innan han dog. 
 
 
* * * *
 
 
Det är sant att materien 
i sig själv är paradisisk
men det finns materie
som är ihopfogad och ihopsnickrad på ett sätt
som gör att vi
leds bort från paradiset
tills den dagen då vi
går i väggen och återupptäcker
den paradisiska materien
bakom alla helvetiska konstruktioner
av densamma.
 
 
* * * * 
 
 
Hur skriften dog ut
 
Efter Befrielsen
fortsatte vi att tillverka böcker
i många decennier
men inte genom tryckerier och bläck,
utan genom hemmalagad svärta och fjädrar
genom att göra små handskrivna böcker
av de tomma första och sista sidorna
i gamla böcker, vi återanvände dem
tills alla böcker var genomgångna. 
 
 
(Bildtext: Jag gläder mig över mitt fynd på Antikvariat Tälje. Fotografi: Titti Spaltro)
 
 
(Bildtext: Alla de miniböcker jag hittade på Antikvariat Tälje. Fotografi: Titti Spaltro)

Kloka ord av min bror Björn Larsen

"När du får en fisk i ditt gamla nät,
glöm inte bort hur mycket fisken vet.
Hur kall och likgiltig än din blick,
får du aldrig veta vem som hemligheten fick."
 
(Björn Larsen. Ur skivan "Fastetider" av Björn & Benji)

Tidigare inlägg
RSS 2.0