En ateistisk skogsmans underliga tolkning av Uppenbarelseboken, "Jesu återkomst" och "Yttersta domen"

När jag levde en månad som hemlös i den lilla byn Orgiva i Södra Spanien våren 2011, var jag några dagar på ett litet suficenter i byns utkanter (jag var officellt muslim på den tiden, halvhjärtat). Där hade jag djupa samtal med centrets vaktmästare och praktiskt ansvarige, en medelålders man, en marockan, en sufi, som bodde i en campingvagn på gården, och som hjälpte mig att tvätta mig (jag hade inte tvättat mig på kanske ett halvt år och jag stank) och nästan adopterade mig som sin son. När vi i våra samtal kom att tala om de "yttersta tingen" och Antikrist, sade han till mig följande ord: "teknologin är Antikrist". Detta rörde mitt anarkoprimitivistiska hjärta djupt, att en muslim kunde komma med en så stark civilisationskritik, tusen mil från Saudiarabiens (islams hjärta) andliga ledares teologi (man undrar om det är många av dessa som vågar offentligt förkasta saudiernas oljeindustri) . Nu när jag är ateist, håller detta uttalande fortfarande inför förnuftets prövning. Ja, inte bara när det gäller Antikrist, utan även när det gäller många andra eskatologiska  koncept, går det att sekularisera* dem och göra dem meningsfulla i en helt ateistisk världsbild, bara man får tolka dem enligt eget hjärta.
 
Om teknologin är "Antikrist", dvs. Jesu yttersta motsats, vilket många radikala humanekologer (som Alf Hornborg) och ekofilosofer (som John Zerzan) skulle kunna skriva under på, då ligger det nära till hands att göra sig en sekulariserad version av "Yttersta Domen". 
 
Det blir nog aldrig en kosmisk Yttersta Dom med en historisk Jesus och en allsmäktig Gud som domare, som kastar vissa människor i eldsjön, och släpper andra in i himlen, Den Nya Jorden och Det Nya Jerusalem, rent bokstavligt (se Uppenbarelseboken kap. 20). Men det betyder inte att det inte blir någon dom alls. Det blir en dom, men av ett så ringa och ödmjukt slag att många kommer att genomleva domen utan att förstå att de är dömda, de kommer att tolka domen till sin fördel, vilket aldrig Bibelns Jesus och Gud skulle tillåta. Naturen kommer nämligen att ha sin slutliga uppgörelse med mänskligheten, och utvärdera hela civilisationshistorien i denna uppgörelses ljus. Kalla det att döma, om du vill. Men naturen är en mild och barmhärtig domare, till skillnad från den Jesus och Gud som de kristna fundamentalisterna tror på, naturen kommer inte att kasta någon i eldsjön eller det bokstavligt eviga helvetet. Civilisationens kollaps kommer att bli ett helvete för de välbärgade, men det kommer inte att vara i evighet, ty naturen kommer att ta herraväldet över allt till sist, och den mänsklighet som eventuellt överlever allt, kommer att vara "frälst", dvs. fortsätta sin existens på naturens villkor, inte på civilisationens, den kommer att ha återgått till naturens ordning och till att leva ett relativt lyckligt urfolksliv. De som dör i denna process "ofrälsta" får inget evigt straff, de kommer att återgå till samma barmhärtiga ordning i mullens famn. 
 
Jag skulle säga att denna "Yttersta Dom" börjar när det blir så uppenbart att Naturen börjat döma mänskligheten att få kan förneka det, förutom de mest förhärdade klimatförnekarna och kapitalisterna, som in i det sista vill förneka mänsklighetens ansvar i det som sker, och säga att det är naturlig uppvärmning av klimatet likt det som alltid skett då och då i historien. Sådana som Donald Trump. Om det är någon som liknar de "förtappade" är det dessa, men den vilda naturen kommer inte att straffa dem mer än någon annan välbärgad, i såfall blir det den del av naturen som utgörs av människorna som straffar dem, främst genom att de blir ihågkomna med avsky i många generationer framöver, helt tills naturen, på sitt vanliga milda sätt, även här tystar ner avskyn genom att låta deras minne sakta vissna bort med civilisationen. 
 
Kan man sekularisera konceptet "Jesu återkomst" då? Jag menar att man kan. Jag tror nämligen inte att Jesus var en historisk person, en tro som stöds av flera spränglärda etablerade historiker (som Richard Carrier) och teologer (som Robert M. Price), och jag tror istället att Jesus är en mytisk varelse. Tror man detta, är inte steget långt till att tolka honom som en arketyp, "den andre Adam", "den återupprättade Adam", dvs. arketypen för den ursprungliga, "paradisiska" urmänniskans återupprättelse (jag tolkar Adam som syftande på mänskligheten innan civilisationens uppkomst - "syndafallet". Han är en universell, opersonlig "ande" som bor i alla. Detta ligger nära aposteln Paulus´ Kristusmystik i Nya Testamentet, "Kristus i oss". Om vi tänker oss Jesu återkomst längs dessa tankebanor, blir det nog inget Jesus-spöke som stiger ner i skyn för att hämta sin församling i "uppryckandet", utan då blir det avslöjandet av den återupprättade Adam, Kristus, i oss alla, att denna "ande" blir synlig för världen officiellt, så att "alla ögon skola se honom" (Uppenbarelseboken 1:7). Kanske det blir det internationella erkännandet, i FN, av allas vår lagliga rätt att få vara naturbarn, förkasta civilisationen och återvända till urfolkslivsstilen? Ingen kommer att vara Messiasen i denna "apokalyps" (det grekiska ordet för "avslöjande), utan vi har alla detta i oss, vi är alla innerst inne goda, naturens barn, som filosofen Rousseau tänkte. Förvisso kommer vissa att vara förelöpare och pionjärer i denna urmänsklighetens återkomst på världsscenen, men de kan inte ta åt sig äran och messiastiteln, ty förelöparnas skara sträcker sig synnerligen långt tillbaka i tiden, och vi har ingen fri vilja (att inse detta naturvetenskapliga faktum kommer att mildra vår asky för Trump), utan vi är alla med i en obönhörlig process som kommer att framskrida enligt sina egna lagar, sanningens och verklighetens avslöjande (detta är kärnan i den bibliska apokalypsen/domedagen), som man inte kommer att kunna hindra, lika lite som man kan hindra vattnet i ett vattenfall att söka sig neråt. 
 
Var det denna process Johannnes skådade i sina syner i Uppenbarelseboken, i fantasier i hemlighet närda av den vilda natur (hans kropp och naturen på ön Patmos) som dessa fantasier strömmade upp ur? Var det detta, i mytologisk förklädnad? Var hans "Nya Jerusalem" den återupprättade vilda naturen? Man kan bara spekulera. Säkert är att han använde sig av talrika symboler och arketyper från hela religionshistorien i Mellanöstern före honom, och kanske förstod han också att han talade i gåtor, famlande. Han har i alla fall befruktat revolutionärer (som t.ex. Thomas Müntzer) i alla tider med dessa syner, och lär kunna befrukta rebeller inom miljörörelsen också, såna som jag (mig har han gett mycket inspiration till "djurismen"). Det är något universellt med Johannes uppenbarelser, som gör att de har lätt för att tilltala folk i alla tider och i alla länder. Orsaken till detta är kanske att han talar arketypiskt. Och han talar från bottnen av samhället, som fånge på ön Patmos (så enligt texten). Detta genomsyrar hela hans bok, det är martyrerna som ropar om återupprättelse genom hela boken. Även en sådan kommer naturen att ge, genom de människor som skall leva vidare efter civilisationens kollaps, och som kommer att uppskatta martyrerna och profeterna, inte påvarna och Trump. De förra får sin upprättelse genom att hedras och leva länge i mänsklighetens minne, man kommer att kopiera historierna om dem för hand efter att tryckerierna tystnat (allt detta bara ifall mänskligheten överlever). Och alla okända martyrer och profeter får sin tack i samma veva, genom att de kändas minne hedras (allt hänger ihop). 
 
Johannes tal om Babylons fall är lättast att sekularisera, det är så uppenbart att han hatar civilisationen, och Babylons främsta kännetecken i hans bok är köpenskapen (han syftade nog i första hand på sin tids Romarrike). Man kan ta sin utgångspunkt i detta när man ska tolka Johannes sekulärt, och komma till konklusionen att hans Nya Jerusalem knappast är en ny civiliserad stad med alla dess hierarkier och all dess exploatering, utan en symbol för den återupprättade skapelsen (att fyra djur omringar och uppbär Guds tron (1) i kapitel fyra i hans bok säger sitt), det återvunna Eden, den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det finns lärda anarkoprimitivistiska kristna teologer idag som Ched Myers (se hans fantastiska artikel "Anarcho-Primitivism and the Bible") som skulle godkänna en sådan bibeltolkning.
 
 
*göra dem ickereligiösa, förvärdsliga dem
 
(1) "Youngs literal translation", som är känd för mycket stor trohet mot den grekiska grundtexten, översätter Upp. 4:6 på följande sätt: "and before the throne [is] a sea of glass like to crystal, and in the midst of the throne, and round the throne, [are] four living creatures, full of eyes before and behind;" Detta ger en annan bild av versen än de nyare svenska bibelöversättningarna, och påminner mer om de keruber som stod på förbundsarken, en i varje ända, och mellan vilka Gud tronade (var även dessa ursprungligen fyra, en i varje hörn? Man kan bara spekulera). Jämför även Hesekiel kap. 1 i Gamla Testamentet, där vilar Guds tron på de fyra djurlika kerubernas huvuden. (Hes. 1:26). Antagligen handlar allt detta om samma sak, det har bara tagit sig olika former i olika myter, i kristendomen har keruberna tolkats som mänskliga änglar *, men i Gamla Testamentet är det djurlika varelser som bär upp Guds tron. Men kanske de djurlika varelserna, de fyra väsendena, är en mer ursprunglig version av myten, ty är inte keruberna på förbundsarken samma keruber som vaktade ingången till Edens lustgård, och var inte dessa keruber djurlika keruber? Adams fall var ju ett fall från djurens oskuld ner i civilisationens skam över det naturliga (som nakenheten). Och hans väg tillbaka till Eden går genom återvinnande av sin kerubiska djurlikhet, och det att han inte kan gå någon annan väg tillbaka än denna, symboliseras med att djurlika änglar, keruber, vaktar ingången till Edens lustgård.
 
* även om änglarna ofta har vingar, vilket gör dem till gammaltestamentliga djurlika keruber, nämligen en blandning av fåglar (vita duvor?) och människor. Wikipedia skriver om begreppet kerub (se artikeln här) såhär: "De beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt", 

Om hur jag lindrar min helvetesrädsla

En av mina värsta och djupast sittande rädslor är helvetesrädslan, som jag fått från min barndoms kristna fundamentalism. Min ateism har gjort mycket för att lindra den, bl.a. ta bort rädslan för det värsta scenariot, evigt helvete. Men det finns andra helveten, bl.a. jordiska sådana (t.ex. tortyr), så helt har jag inte fått bort den. Jag fruktar t.ex. fortfarande att få en helvetisk nära döden-upplevelse, NDU (att man kan få sådana, är ett dokumenterat faktum inom NDU-forskningen). Och att denna ska pågå allt för länge, så att det känns som en evighet av lidande. Hur ska man råda bot på en sådan rädsla? Den känns omöjlig att bota.
 
Men nej, det finns hopp. Ett sådant är insikten om att nära döden-upplevelser har mycket gemensamt med vakendrömmar, klardrömmar, vilket bl.a. forskaren av ut ur kroppen-upplevelser Michael Raduga har dokumenterat (se t.ex. här). Det dom har gemensamt är att man är vaken inne i drömmen, medveten om sig själv. Vakendrömmaren vet också ofta att han drömmer (och kan därför styra sin dröm), vilket sällan nära döden-upplevaren gör. I övrigt är inte skillnaderna stora, förutom att den som har en nära döden-upplevelse tror att hen är död, fast hen inte är det.
 
Om man kan vara medveten om att man drömmer i en vakendröm, borde man inte då också kunna det i en nära döden-upplevelse? Jo, det har visat sig stämma, om man studerar Mellen-Thomas Benedicts nära döden-upplevelse, som kan läsas här. På ett ställe i hans minnesanteckning av sin NDU, säger han följande, mitt i sin redögörelse för upplevelsen: "You are indeed in control of your near death-experience". Detta har han alltså erfarit, att han kontrollerat sin NDU. Det stämmer bra med Radugas tes att NDU:r är en sorts vakendrömmar.
 
Kunskap och upplysning har skingrat månget jordiskt helvete, och gjort tillvaron human. Det tror jag också stämmer på vår fantasivärld. Ett expanderat medvetande i en NDU kan rädda oss ur helvetiska upplevelser, om vi förstår att det är en dröm, och förstår att vi kan själv välja vad vi vill vara med om, och inte är underkastade drömmen. Det är ungefär som insikten att vi har rätt att vara självständiga och fria när landet är styrt av despoter, och att vi börjar verka för detta mål istället för att blint underkasta oss makten, ja börjar organisera oss politiskt och hävda våra rättigheter.
 
Som vanligt är religionen den stora boven i att folk får outhärdliga NDU:r, den är förtryckande här som på så månget annat område. En kristen fundamentalist som hamnar i helvetet under sin NDU kan bli skrämd från vettet när han tror att detta skall vara för evigt. Tänk vilken befrielse det skulle vara för honom att inse att han själv kan styra innehållet i denna upplevelse. Det skulle kanske leda honom till ett samtal med Martin Luther istället för att våndas i helvetet.
 
Det bästa sättet att lindra sin rädsla för jordiska helveten, som tortyr, är att själv börja verka för en human värld, här och nu. Och att inse att när tortyr förekommer, är den nästan alltid kortvarig, och ingår ofta i politiska sammanhang, där man försöker frampressa information. Man kan alltid ljuga, eller, om tortyren är långvarig, kan man vägra äta och dricka, törst- och hungerstrejka tills torterarna slutar. Hellre skulle jag dö än uthärda en tortyr som man inte utlovas någon befrielse från, och som därför till slut känns som ett evigt helvete. Min gissning är att man dör av törst ungefär högst efter tre, fyra dagar om man sliter, (en vecka i vanligt fall), vilket man gör under tortyr. Det blir alltså högst tre, fyra dagars helvete, om man vägrar dricka. Förstås kan man bli tvångsmatad med dropp, men detta är ett mycket osannolikt scenario, ty det är knappast läkarna som torterar, dessa som svurit ed på att lindra lidande. Och även om detta vore fallet, dör man nog till sist, när man inte står ut med mer tortyr. Kroppen har sina gränser. Det är faktiskt förvånansvärt hur lätt man kan dö, man har svårt att tro det.
 
Rädslan hittar förstås alltid nya saker att vara dödligt rädd för. Vad om man är i tvångsvård, och har outhärdliga fysiska plågor som man inte ser utväg ur, varken man själv eller läkarna, men vägras att ta sitt liv, och det inte finns något hopp om att man ska slippa ut ur tvångsvården under överskådlig framtid? Ja, det finns tröst: smärtstillande mediciner, ansökning om rätt till eutanasi genom att t.ex. åka till Schweitz (tigga och be om det helt tills läkarna ger med sig), försök till rymning, ansamling av sömnmedel för att ta livet av sig med dom, eller om inget annat kvarstår, försök att smuggla in till sjukhuset redskap att ta sitt liv med (t.ex. en plastpåse för att kväva sig till döds med, eller en liten rakkniv).
 
Om ingenting av detta funkar, finns det ändå hopp. Man kan dö av sig själv p.g.a. sina plågor, då kroppen inte orkar längre, eller civilisationen kan kollapsa, vilket den kommer att göra förr eller senare. Tappa inte hoppet, hur grymma läkarna än är.
 
Men när det gäller tvångsvårdens helveten, är, som sagt, det bästa vi kan göra att här och nu verka för en värld där ingen kan hamna i outhärdliga helveten, att det alltid finns en utväg, vilket var fallet i mycket högre grad när vi ännu var ociviliserade på stenåldern, än idag. Framsteg, någon? Det är inget framsteg att bygga en värld där risken för outhärdligt helvete blir större desto mer man bygger ut den. Där möjligheterna för tyranni, despotism och maktmissbruk ökar för varje nytt utvecklingssteg. Det är inte framsteg, utan degeneration.
 
Tanken på civilisationens kommande kollaps är därför min största tröst ibland, p.g.a. att jag själv har varit offer för en läkarnas grymhet som varit möjliggjord av tekniska framsteg. Jag plågas inte nu, jag mår bra, men jag tröstas av tanken på civilisationens kollaps med tanke på alla de i världen som fastnat i ett eller annat slags helvete som de inte klarar av att ta sig ut ur p.g.a. civilisationen och tekniken. Inte minst de hemlösa, de djur som lever hela sitt liv i trånga burar, och mentalpatienterna i tvångsvård.

Andevärldens sång. Dikter av Lars Larsen. Naturens förlag 2010

(avskrift av en handskriven minibok som jag hittade på Antikvariat Tälje nyss)
 

 

På natthimlens säng

på natthimlens säng som av Intet vet
under stjärnornas filt
där ligger Du och jag
och föder varandra i evighet

 

vid natthimlens bröst, som av mjukhet grät
även stjärnor till mjölk
där ligger Du och jag
och ammar varandra i evighet

på natthimlens äng, som av blindhet ler
även solar till barn
där ligger Du och jag
och leker tillsammans i evighet

på natthimlens säng som av Intet vet
under stjärnåldrars filt
där ligger Du och jag
och lever varandra i evighet

 

* * *

 

Jakob Böhme

Ur Gudoms-Urgrundens bittra Quale
Den Eviga Naturens mörka Centrum
Naturspråkets stammande Glossolale
Genom Philosophi och sophisters väntrum

Essentias klara beskådan
i ljus ur ett hav av eld och kärvhet.
Blott Sonen förvandla kan en sådan
Vredes Quale till klarhetsblickens djärvhet

(Om Jakob Böhme på Wikipedia)

 

* * *

 

Swedenborg

Allt som skrivits på svenska språket
har skapat en Swedenborgsk andevärld
som lever sitt eget liv, utanför bråket
av dagspolitik och världslig flärd.

Här gäller blott underhavsliga lagar
av simmande, bubbellik natur
där spöklika fiskar på havsbottnet jagar
och människan lever som djur.

Här gäller ej simpla klassifikationer
i lögn och sanning, i ont och gott.
Förlåtelsens väldiga evighetstoner
väller och smälter i azurblått.

När dagspolitiken med stenansikt talar
och psykiatrins moralism blir för tung
går du ner i undervattnets salar
till leken i havsströmmars gung.

När läkare kommer och granskar psyket
och iskallt bläddrar i psykvårdslag
då finns blott en utväg: det blixtsnabba dyket
till spökfiskars lyktor som tröstar en svag.

En gång var vårt jordklot betäckt av vatten
och isfloder sjunger dess ödes dån.
Din själ rinner ständigt ut i natten
till moderhavet den kom ifrån.

 

* * *

 

Min själsmages rättsfantasi

Civilisationen är ond
men den smältes
om som en naturlig naturkatastrof
i min andes mage, i tron
om den smältes
och jag fattar intet av hur detta går. 

Detta lilla under är min
paradisiskt
trygga grundförsäkran mot rättshaveri,
bitterhetens hatfulla spinn,
paradisiskt
släckes av min själsmages rättsfantasi.

 

 * * *

 

Det är en vacker afton, lugn och fri

Det är en vacker afton, lugn och fri,
helig och nunnelik går tiden ner på knä
tillber i andlöshet, och solen faller i
dunkelröd tystnad, drömlik att se.
Himmelens mildhet smeker oceanen
Lyssna! Den mäktiga Varelsen är vaken,
sakta rör sig Evighetssvanen,
mullrande, dovt och åsklikt över taken.
O, kära barn! som vandrar med mig här;
om tankens högtid ej ditt hjärta når,
dock, din natur lika gudomsmättad är,
ligger i Abrahams sköte år för år,
tillber i templets inre helighet.
Gud är hos dig, fast du det inte vet.

William Wordsworth

(Min tolkning av dikten "It is a beautious evening, calm and free")

 

* * *

 

Höstpsalm

Och himlen är så skimrande klarblå över mig
som om höstkylan har rensat atmosfären
Och jag såg idag en fågel som fick djuret i mig
att tjuta som en varghonas unge

Och himlen är så djupklar som andevärlden är
Som om kylan gör den djupare än vanligt
Och schäfern som jag mötte i morse på min väg
Den visade mig djuriskt djupt intresse.

Och himlens blåa färg den har aldrig varit så
gränslöst vacker som den var denna morgon
Den gamla jätteeken i Sibeliusmuséets park
har väl återigen haft sin del i saken.

 

* * *

 

Till psykiatrikern

Aig haf a lidl drabl mit mai
skallari
Da ar dai lidl larvar in mai
magari.
Dai noisefraisar mit sou monni
voisabi
Dai ärte mai ou dai mit manni
plagari.

(ärte = norska ordet för reta)

 

* * *

 

Det sträng

Det spelar en sträng
Det spretar en sträng
Det heter  ut en sträng
Det reder sig en sträng

Det går upp en sträng
Det leker i sträng
Det smeks i en sträng
Det tar sig en sträng

Det lever en sträng
Det ser ut en sträng
Det häver i sträng
Det hävs ut en sträng
Det kläcks ut en sträng
Det fläckas en sträng
Det läcker en sträng

Det tar det med sträng
Det pustar en sträng
Det läks ut en sträng
Det havar en sträng

Det gnids över sträng
Det glider av sträng
Det breder ut sträng
Och armar av sträng

Det börjar av sträng
Det allt av sträng
Det allt finns av sträng
Det finns mat av sträng
Det fåglas av sträng
Det går där en sträng
Det säng sträng 

Det går på en sträng
Det klöver sträng
Det djur på allt som sträng
Det sover ut sträng
Det ler ut sträng
Det släcks ut sträng
Det gallrar ut sträng

Det släcks ut sträng
Det gallrar ut sträng
Nu dör det ut sträng
Det heter nästan sträng
Och jag som sträng
Jag trängde ut sträng
Jag värpte bort sträng
Jag solade ner sträng
Det badade ner en sträng

 

* * * 

 

Det som lever i skymning

det finns en daggdroppe kvar på lövet
den faller
tungt ner på skymningens trolska fiol
glider mjukt ut över strängen
och den spelar färger och sagor ut över himlen

det dagas
det barnas på rosa kvällshimmel

ett barn lever bara om natten
när verkligheten är tyst som en sovande svan
och borrar sin skarpa näbb in under sin milda vinges skydd

en daggdroppe lever av natten

det spröda i människan lever
av några få ögonblick
då tårar skymmer blicken

 

 

 

 


Vad jag skulle göra i en nära-döden-upplevelse

Jag tror inte på att andevärlden finns som en objektiv värld. Men jag tror att människor har haft så levande upplevelser i fantasins värld att dom framstår för dem som att de har hänt på riktigt, i en objektiv värld. Det finns en chans att man får en sådan upplevelse när det är dags att dö. Då är chansen för detta störst. Dessa dödsupplevelser har t.o.m. ett namn, de heter "nära-döden-upplevelser". Då kommer man, medveten och vaken, in i en värld där allt tycks vara möjligt, där alla religionens och mytens varelser och väsen finns. Allt man har upplevt, läst, sett och tänkt befruktas där. Man skördar vad man sått i sin fantasi. Man kan ibland styra det som sker med sin vilja, som i en vakendröm, och få vara med om det man vill just då. Det kan vara bra att förbereda sig för en sådan upplevelse genom att tänka ut vad man skulle göra om man fick en sådan. Vad skulle jag själv göra om jag fick en sådan? Jag skulle väl gå och rådföra mig med älvorna och trollen i sagoskogen om hur vi skulle rädda mänskligheten och vår planet. Jag skulle också gärna vilja möta alver, och kanske Gandalf och Frodo från filmen Sagan om Ringen. Kanske de också kunde ge mig några råd. Jag skulle fråga andevärldens klimatvetenskapsmän om det finns något hopp för vår planet. Fast i medvetenhet om att de inte finns på riktigt, och att jag inte kan sätta full tilltro till vad de säger. Men det skulle vara kul att höra deras åsikt i denna för mig allt överskuggande fråga; vår planets framtid.
 
Sedan skulle jag bli ett vilt djur eller insekt i sagoskogen en tid. Kanske en fågel, en snigel, en humla. Få uppleva hur det är att vara djur och insekt. Känna enheten med det fysiska, med naturkrafterna. Få se världen utifrån djurens och insekternas perspektiv. Sedan, till slut, skulle jag leva en tid bland andevärldens ursprungsbefolkningar, i andevärldens tropiker, och lära mig en del av deras visdom, få leva som människa nära naturen och få studera en mänsklighet som inte är canceraktig. Jag skulle även göra en tidsresa tillbaka till den tid då vi ännu var människoapor i djungeln, och leva bland dessa varelser en tid. 

Vi borde uppoffra mer för verkligheten än de religiösa uppoffrar för sin Gud

Sadhun * i Indien offrar allt för Shiva eller någon annan gud, ger bort allt de äger för någon som inte finns, medan vi ateistiska västerlänningar, som tror på naturen och på Moder Jord, dvs. på verkligheten, vi offrar nästan ingenting för det vi tror på, utan lever i lyx och bekvämlighet. Vi borde ju vara de som offrade mest, vi som offrar för det som faktiskt finns.

Det finns en underlig förlamning hos icke-religiösa i att uppoffra sig för de fattiga, djuren och naturen. Man stämplas även som fanatiker om man gör för stora uppoffringar. Man får gärna vara fanatisk i idrottsutövning, i krig för fosterlandet eller i business och teknologi utan att kritiseras för det, men så snart det kommer till att göra stora uppoffringar för naturen (t.ex. genom aktivism) stämplas man som fanatiker och "miljöextremist". Är inte detta underligt?

 

*   En sadhu är en indisk helig man, en asketisk, hemlös, barfota helig tiggare.


Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Tur att det inte finns något helvete

Det är tur att det inte finns något helvete, för om det funnes det, skulle de flesta komma dit, ty de flesta har stött (det mesta av sitt liv) helvetesmaskineriet civilisationen på något vis. 

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

De civiliserades sterila, fascistiska himmelsfantasier

Jag har lagt märke till att när de civiliserade drömmer och hallucinerar om himlen, är det alltid civiliserade himlar de fantiserar om. Deras himmel är en stad, Det Nya Jerusalem, med guldgator och pärleportar och mäktiga slott. Jag har undrat mig över detta.
 
Däremot, när jag (som förvisso också är civiliserad) fantiserar om himlen, är det den vilda naturen jag fantiserar om: sagoskogen. En uråldrig urskog i tropikerna, full av LIV! Full av djur, apor, älvor och troll. Full av fruktträd och kokosnötträd. Där mossan är mycket tjock!
 
Jag tror det är av mycket stor vikt vilken himmel vi fantiserar om, ty det kommer att inverka på vad det är för sorts himmel vi kommer att bygga här på jorden. Fantiserar vi om den civiliserade rikedomshimlen, med guldgator och pärleportar, kommer vi här på jorden att försöka bli rika, på de fattigas bekostnad. Fantiserar vi om sagoskogen, kommer vi att försöka återställa skogarna på Moder Jord, så att ekosystemet kan läka.
 
Jag måste säga det med emfas, att rikedomshimlen är oerhört steril och död. Det är fascisternas himmel, där allt skall kontrolleras, och där ingenting får vara vilt och fritt. Det är också en hierarkisk himmel, med Gud på toppen och de mest fördömda på botten. Sagoskogen har inget av detta, ingen uppdelning i himmel och helvete. Den är inte steril, utan LIVETS klimax. Allt liv ryms med i den, på lika fot. Och det är en himmel som kan realiseras utan att någon trampas på och förtrycks, så som i rikedomshimlen. De som fantiserar om denna senare, inser inte vilka offer den kräver. Att den kräver ett evigt helvete för de förtappade, i alla fall enligt de kristna fundamentalisterna. Den fungerar precis som de rikas himmel här på jorden: de rikas himmel förtrycker och utarmar tredje världen och naturen. Sagoskogen har inte mycket av detta, och sagoskogen är också ett jordiskt paradis, som inte så lätt passar i andevärlden. Visserligen äter man varann i sagoskogen, men det är ett demokratiskt lidande - alla måste dö. Alla måste få sin beskärda del av lidandet. Där finns inte den där eviga saligheten som kräver att andra är i evig osalighet, som i den hierarkiska, fascistiska himlen. I sagoskogen är saligheten och osaligheten ganska jämnt, demokratiskt fördelad. Detta är fördelen med att döden är med: det skyddar mot fascism. Jag tror nämligen inte att den vilda naturen är fascistisk. Livet självt är inte ont. Det är när man vill bortom Livet, till något annat och "bättre", såsom civilisation, som ondskan uppstår. Jag tror t.ex. att drömmen om rikedomshimlen, närmare bestämt tusenårsriket, låg bakom nazisternas ondska. Hitler var katolik och ville förverkliga tusenårsriket genom Tredje Riket.
 
Jag tror vi måste sluta drömma om evig salighet, omvända oss till verkligheten och acceptera döden och det demokratiska lidandet som vi alla får vår beskärda del av. Och vi måste inse att Livet, det vilda fria Livet, inte är något fascistiskt och ont som vi måste fly ifrån för att hitta något "bättre". Som vi måste tukta, disciplinera och kontrollera. Nej, det vilda Livet är det bästa vi har, och fascismen består snarare i att bekämpa detta Liv. Vi måste vara tacksamma för att döden finns, för det gör att livet inte blir fascistiskt. Den verkliga fascismen ligger nämligen i föreställningen om ett evigt helvete för de fördömda och en evig salighet för de frälsta *. Tacka vet jag naturen för att allt lidande en gång tar slut.
 
 

*  Visserligen har många teologer försökt undkomma denna fascism genom att mena att alla blir frälsta till slut, och uppnår salighet, det kallas universalism. Men även evig salighet, utan helvete, skulle till slut bli tråkigt, det blir som att titta på en evig fotbollsmatch.

 

RSS 2.0