Vad jag skulle göra i en nära-döden-upplevelse

Jag tror inte på att andevärlden finns som en objektiv värld. Men jag tror att människor har haft så levande upplevelser i fantasins värld att dom framstår för dem som att de har hänt på riktigt, i en objektiv värld. Det finns en chans att man får en sådan upplevelse när det är dags att dö. Då är chansen för detta störst. Dessa dödsupplevelser har t.o.m. ett namn, de heter "nära-döden-upplevelser". Då kommer man, medveten och vaken, in i en värld där allt tycks vara möjligt, där alla religionens och mytens varelser och väsen finns. Allt man har upplevt, läst, sett och tänkt befruktas där. Man skördar vad man sått i sin fantasi. Man kan ibland styra det som sker med sin vilja, som i en vakendröm, och få vara med om det man vill just då. Det kan vara bra att förbereda sig för en sådan upplevelse genom att tänka ut vad man skulle göra om man fick en sådan. Vad skulle jag själv göra om jag fick en sådan? Jag skulle väl gå och rådföra mig med älvorna och trollen i sagoskogen om hur vi skulle rädda mänskligheten och vår planet. Jag skulle också gärna vilja möta alver, och kanske Gandalf och Frodo från filmen Sagan om Ringen. Kanske de också kunde ge mig några råd. Jag skulle fråga andevärldens klimatvetenskapsmän om det finns något hopp för vår planet. Fast i medvetenhet om att de inte finns på riktigt, och att jag inte kan sätta full tilltro till vad de säger. Men det skulle vara kul att höra deras åsikt i denna för mig allt överskuggande fråga; vår planets framtid.
 
Sedan skulle jag bli ett vilt djur eller insekt i sagoskogen en tid. Kanske en fågel, en snigel, en humla. Få uppleva hur det är att vara djur och insekt. Känna enheten med det fysiska, med naturkrafterna. Få se världen utifrån djurens och insekternas perspektiv. Sedan, till slut, skulle jag leva en tid bland andevärldens ursprungsbefolkningar, i andevärldens tropiker, och lära mig en del av deras visdom, få leva som människa nära naturen och få studera en mänsklighet som inte är canceraktig. Jag skulle även göra en tidsresa tillbaka till den tid då vi ännu var människoapor i djungeln, och leva bland dessa varelser en tid. 

Vi borde uppoffra mer för verkligheten än de religiösa uppoffrar för sin Gud

Det är otroligt hur religiösa människor, främst fundamentalister, kan göra otroliga uppoffringar för en Gud eller en andevärld som inte ens finns. Vad ska vi då tänka om vår lathet i att uppoffra oss för det som faktiskt finns, människorna, djuren, Moder Jord. Vi borde ju vara långt ivrigare i detta än de religiösa är i sin religion. Kräver inte Verkligheten, Naturen, långt större uppoffringar än det de religiösa gör för sin tro? Det som finns är ju viktigare än det som inte finns. Ändå finns det en underlig förlamning hos icke-religiösa i att uppoffra sig för de fattiga, djuren och naturen. Man stämplas även som fanatiker om man gör för stora uppoffringar. Man får gärna vara fanatisk i idrottsutövning, i krig för fosterlandet eller i bussiness och teknologi utan att kritiseras för det, men så snart det kommer till att göra stora uppoffringar för naturen (t.ex. genom aktivism) stämplas man som fanatiker och "miljöextremist". Är inte detta underligt?

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Tur att det inte finns något helvete

Det är tur att det inte finns något helvete, för om det funnes det, skulle de flesta komma dit, ty de flesta har stött (det mesta av sitt liv) helvetesmaskineriet civilisationen på något vis. 

Varför vi började tro på andeväsen. Och något om urbefolkningarnas korruption

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.
 
När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.
 
Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.
 
Ursprungsbefolkningarnas begynnande korruption
 
Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.
 
I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

De civiliserades sterila, fascistiska himmelsfantasier

Jag har lagt märke till att när de civiliserade drömmer och hallucinerar om himlen, är det alltid civiliserade himlar de fantiserar om. Deras himmel är en stad, Det Nya Jerusalem, med guldgator och pärleportar och mäktiga slott. Jag har undrat mig över detta.
 
Däremot, när jag (som förvisso också är civiliserad) fantiserar om himlen, är det den vilda naturen jag fantiserar om: sagoskogen. En uråldrig urskog i tropikerna, full av LIV! Full av djur, apor, älvor och troll. Full av fruktträd och kokosnötträd. Där mossan är mycket tjock!
 
Jag tror det är av mycket stor vikt vilken himmel vi fantiserar om, ty det kommer att inverka på vad det är för sorts himmel vi kommer att bygga här på jorden. Fantiserar vi om den civiliserade rikedomshimlen, med guldgator och pärleportar, kommer vi här på jorden att försöka bli rika, på de fattigas bekostnad. Fantiserar vi om sagoskogen, kommer vi att försöka återställa skogarna på Moder Jord, så att ekosystemet kan läka.
 
Jag måste säga det med emfas, att rikedomshimlen är oerhört steril och död. Det är fascisternas himmel, där allt skall kontrolleras, och där ingenting får vara vilt och fritt. Det är också en hierarkisk himmel, med Gud på toppen och de mest fördömda på botten. Sagoskogen har inget av detta, ingen uppdelning i himmel och helvete. Den är inte steril, utan LIVETS klimax. Allt liv ryms med i den, på lika fot. Och det är en himmel som kan realiseras utan att någon trampas på och förtrycks, så som i rikedomshimlen. De som fantiserar om denna senare, inser inte vilka offer den kräver. Att den kräver ett evigt helvete för de förtappade, i alla fall enligt de kristna fundamentalisterna. Den fungerar precis som de rikas himmel här på jorden: de rikas himmel förtrycker och utarmar tredje världen och naturen. Sagoskogen har inte mycket av detta, och sagoskogen är också ett jordiskt paradis, som inte så lätt passar i andevärlden. Visserligen äter man varann i sagoskogen, men det är ett demokratiskt lidande - alla måste dö. Alla måste få sin beskärda del av lidandet. Där finns inte den där eviga saligheten som kräver att andra är i evig osalighet, som i den hierarkiska, fascistiska himlen. I sagoskogen är saligheten och osaligheten ganska jämnt, demokratiskt fördelad. Detta är fördelen med att döden är med: det skyddar mot fascism. Jag tror nämligen inte att den vilda naturen är fascistisk. Livet självt är inte ont. Det är när man vill bortom Livet, till något annat och "bättre", såsom civilisation, som ondskan uppstår. Jag tror t.ex. att drömmen om rikedomshimlen, närmare bestämt tusenårsriket, låg bakom nazisternas ondska. Hitler var katolik och ville förverkliga tusenårsriket genom Tredje Riket.
 
Jag tror vi måste sluta drömma om evig salighet, omvända oss till verkligheten och acceptera döden och det demokratiska lidandet som vi alla får vår beskärda del av. Och vi måste inse att Livet, det vilda fria Livet, inte är något fascistiskt och ont som vi måste fly ifrån för att hitta något "bättre". Som vi måste tukta, disciplinera och kontrollera. Nej, det vilda Livet är det bästa vi har, och fascismen består snarare i att bekämpa detta Liv. Vi måste vara tacksamma för att döden finns, för det gör att livet inte blir fascistiskt. Den verkliga fascismen ligger nämligen i föreställningen om ett evigt helvete för de fördömda och en evig salighet för de frälsta. Tacka vet jag naturen för att allt lidande en gång tar slut.
 
 

RSS 2.0